När jag blir 95....

Min farmor fyllde nyligen 95 år. Då har man upplevt en hel del. 1900-talet är ju det årtionde då utvecklingen gått snabbast inom en massa områden. Tänk när min farmor var liten flicka så var det häst och vagn och dass på gården som gäller. Kvinnor hade inte rösträtt. Dödsstraffet i för civila fanns fortfarande även om det inte hade praktiserats sedan 1910. Antibioitika fanns inte och det resulterade tyvärr i att en av min farmors nära släktingar dog väldigt ung. Radio och grammofon var det man använde för att t ex lyssna på musik. Farmor föddes under brinnande krig och spanska sjukan tog många många liv som idag inte hade behövt spillas.
Svindlande tanke egentligen att jag som just nu sitter på internet, med en mininal Iphone fäst i koftan, iklädd de kläder som jag VILL ha och som kommer slängas eller skänkas bort när de inte passar längre och bredvid mig ligger en mobiltelefon där jag när som helst kan nå de jag vill nå. Just den personen har kontakt och en relation till en person som det och upplevt så mycket. Som har en fot tillbaka i det som min son kommer läsa om i historieböckerna, men inga ögonvittnen finns kvar.
Otroligt coolt om man tänker efter.
Jag tänker också bli minst 95 år och förhoppningsvis kan jag också fira min dag och blicka ut över en stor släkt och vara så pigg och frisk som min farmor alltid varit.
De som känner mig säger att jag har definitivt ärvt hennes envishet och det tar jag som en komplimang för det är nog det som gör att hon fixat allt och hennes livslust.
Själv säger hon att det inte var bättre förr och hon är alltid uppdaterad om vad som händer och sker med hennes 11 barnbarn och numera 5 barnbarnsbarn. Hon skaffade sig en karl när hon var 85. Bara det!! När hon bröt fotleden efter ett elakt fall utför en källartrappa när hon var närmre 80 så var hennes egen kommentar "tur att det inte hände någon gammal".
Olyckor och sjukdomar kan drabba oss alla och döden skiljer inte på folk och folk men med farmors inställning tror jag i alla fall att man kan mota Olle i grind ett bra tag. Det handlar nog helt enkelt om att LEVA, aldrig ge sig och inte tänka så jäkla mycket på den där siffran som står på ens leg.

Sandlådenivå

Valet orsakde onekligen en hel del debatter och inlägg på såväl facebook som i media. Med all rätt. Det var en riktig nagelbitare och det är bra att människor utnyttjar sin åsiktsfrihet. Ibland kan jag dock känna att det går till överdrift. Eller rättare sagt ofta handlar det om HUR man säger saker eller agerar och inte om VAD man tycker.
Nu är det ju faktiskt så att (om man ska tro dagens sydsvenskan) att var femte skåning röstade på SD och vad man än tycker om det så är det ett faktum att de nu har mandat i ett flertal kommuner och även i riksdagen. Det finns alltså uppenbarligen rätt många som röstat på dem. Intressant är dock att inte en enda sverigedemokrat (i alla fall inte av det jag läst och hört på facebook och andra sociala forum) träder fram och diskuterar.
Sen har vi det här med sandlådenivå. Typ när Ohly vägrar gå in i samma sminkloge som Jimmie Åkesson. Hur tolerant är då Lars Ohly som själv förespråkar tolerans och ett samhälle för alla?
Eller när någon uttrycker en åsikt på exempelvis facebook på ett konkret och bra sätt och pajerna haglar och kommentarer innehåller svordomar osv. Vad säger det om de som gör så? Har man inte rätt att tycka vad man vill. Jo. I min värld så har man rätt att tänka, känna och tycka vad man vill men det ultimata är ju givetvis att man sen hanterar, uttrycker och agerar på ett konstruktivt sätt.
Alltså hallå. Jag är själv en känslomänniska och har kastat en och annan paj och även nåt glas i väggen nån gång pga vrede eller frustration. Men mitt mål är i alla fall att så sällan så möjligt hamna i sandlådan. Men va fan jag är inte mer än människa och inte mina polare på facebook heller.
Men man borde i alla fall kunna ställa krav på vissa yrkesgrupper (t ex politiker) att de i sitt yrkesutövande INTE hamnar i sandlådan. Hämnd, barnsligheter och pajkastning gör ju inte direkt att jag får mer förtroende för vissa politiker.
För er som undrar-nej jag röstade INTE på SD. Det finns inte på min världskarta. Men nu är de här och nu MÅSTE vi och politikerna ta debatten och helst då utan att hamna i en högstadiekorridor.

Valet

Jag som alla andra funderar väl så här i valtider. 10% av alla väljare bestämmer sig tydligen på valdagen för vad de ska rösta på. Efter att ha sett ett antal debatter där flosklerna haglat, det kastats en och annan paj, lögnerna varit uppenbara och inte så mycket vettigt blivit sagt ställer jag mig nu frågan. Vad är egentligen politik och bryr sig politikerna seriöst om oss väljare. Ja såklart att de bryr sig. För det första så behövs det ju röster för att någon ska kunna vinna valet på ett demokratiskt sätt. Ändå är det fortfarande så att det finns många som inte röstar. Statistiken talar sitt tydliga språk. De som inte röstar är de som, enligt mig, VERKLIGEN borde rösta. De som lider allra mest i samhället på olika sätt. De som lever i misär och inte haft möjligheter att utbilda sig. Många kvinnor inte kan svenska språket. Inte kanske för att de inte vill lära sig språket utanför att nån karl tycker att det är onödigt och att maken, bordern eller sonen minsann kan föra deras talan. Det finns en värld utanför vallokalerna och tevesofforna där det kryllar av människor som tillhör vårt samhälle som i morgon inte kommer att rösta. Där har vi ett problem. Jag vet inte hur man ska lösa problemet. Allt jag säger är att det existerar.
Själv kommer jag rösta olika i såväl kommun, landsting som i riksdagen.
De viktiga frågorna för mig är sjukvården, kriminalvården, brott och straff, hur vi ska komma tillrätta med det utanförskap som många människor uppenbart känner och såklart sk "kvinnofrågor". Det där sista-kvinnofrågor är så oändligt mycket mer än bröstpumpar, delad föräldraledighet (shit vad Ohly är ute och cyklar), hushållsnära tjänster, högre straff för koppleri och om vi ska ändra i lagen så att det blir brottsligt att sälja sex. Men det där med "kvinnofrågor" sparar jag till en annan dag. Så länge vi lever i ett samhälle där man gör skillnad på folk och folk. Där vissa är VIP och andra inte och där det är mer ok för en man att knulla runt än för en tjej eller där vi tvingar pappor att ta ut mer föräldraledighet och tror att vi har "löst" problemet. Ja så länge har vi problem.
Men för Guds skull. Känn glädje och tacksamhet för att vi lever i en demokrati och gå och rösta imorgon.