Tillbaka till brottsplatsen

Kära bloggläsare. Jag älskar att skriva. Tycker bara det är svårt ibland att hitta det rätta "soundet". Jag vet att många läser den här bloggen så nu tänkte jag ta med mina läsare på en resa bakåt tiden.

Först fick jag idén när jag var på fest hemma hos en kompis som bor i turning torso (HÖGT upp dessutom....lite läskigt när det blåser 25 s m). Jag vet inte varför jag fick nån slags inspiration. Det var nåt med tavlorna, böckerna i bokhyllan, musiken, människorna som var där. En våt dröm för alla män som var där tror jag för det var typ 15 st blondiner under 30 som var så sjukt snygga och så där J-Lo yppiga som jag önskar att jag vore (och jag tränar mina ben och rumpa MYCKET eftersom jag har inflammation i bäckenet bland annat).
Nåväl. Det var nåt nostalgiskt.  Alltså jag fick sån associationskedja i huvet som typ James Joyce.

Om man ska beskriva den kortfattat så var den typ så här :
"Hissen Prudential center Boston 1999. Handtag som på stadsteatern när jag var liten och gick med mamma och kollade på Peter och Vargen. Lägenheten-3 år sen i samma soffa hade jag min andra "riktiga " dejt med min make. Varför var det så? Varför gick prestigen före omtanke och KUNSKAP?
Tavlorna-vackra , ovanliga, rött.
Våren 2007 när vi tömde min morfars lägenhet efter han hade gått bort 85 år gammal och man hittade böcker på ryska och kinesiska och Sveriges Rikes Lag i massor av olika upplagor....Min barndom-altanen som aldrig blev färdig. Morbror som kom på besök. Bästa kompisen Calle. Mormor och morfar. Gotland-där mormor är uppväxt. Sommaren 2007 när jag satt på en bänk i Almedalen och fick ett sms som förändrade mitt liv."

Fattade ni nåt?

Tanken nu är att jag ska ta er tillbaka i tiden...

"Tillbaka på brottsplatsen" var nåt som min make sa skämtsamt  när vi klev i på  45e våningen i fredags.
Men vilken kväll vi hade! Då, nu och förhoppningsvis så länge vi lever!

Att älska sitt jobb betyder inte "jobba gratis"

Under en längre tid har det förts en diskussion på bla facebook bland mina kära kollegor. Ja ni vet de där "kulturarbetarna". Ja vad gör de egentligen och vad gör vi? Knegar som alla andra skulle jag vilja påstå. Vissa MER än genomsnittet och på sjukt obekväma arbetstider.
I en tid där spotify, youtube, talangtävlingar och yta spelar en stor roll för många ungdomar så borde det ju egentligen ha höjt statusen på yrket. Alltså missförstå mig inte. Till stor del så möts man av respekt, nyfikenhet och beundran när man är ute och jobbar. För det är verkligen MAGISKT att sjunga och spela.
MEN det är ett jobb som alla andra. Vi har också familjer, räkningar som ska betalas, vill kanske ha fredagsmys osv.
Ändå så är lönerna helt åt....JO såklart finns det en liten klick av alla oss som slitit, gråtit i övningsbarackerna, övat tills man fick muskelknutor, presterat inför publik, jury, fått nej på audition , som tjänar riktigt bra. Grattis till dom. Och jag är inte ironisk. Men jag och många med mig blir rätt trötta på det här snacket om att "ja-men-ni-har-ju-så-kul-så-det-är-väl-gratis-typ".

Ja vi har kul. Men har inte läkare också det? Eller ingenjörer? Eller hantverkare? INGEN ifrågasätter en snickare, psykolog, läkare eller advokat som tar mellan 1000 och 2000 kr i timmen brutto.
De flesta av oss kulturarbetare har lååååååååånga studier på universitet bakom oss. Och vi behövs. Det tycker alla. Föreställ er en stad utan musik, DJ:s, teater, musikaler, bibliotek, kulturaktiviteter för barn osv. Nä just det. Det vill ingen ha.
Men betala för det? Ja. Men många tycker det är dyrt.
Så låt mig en gång för alla berätta VAD vi tar betalt för.
Om man bokar ett band till en fest och vill ha kvalitet så får man ofta betala mellan 12 och 20.000. Spelningen på plats inklusive roddande kanske tar 5 timmar och man är kanske 4-5 personer. Vad folk inte kanske tänker på är att det ligger massor av TIMMAR bakom. Öva, repa, sätta ihop låtlista, marknadsföring, transport osv.

Bara lite info om det var nån som undrade varför vi klagar ibland i sociala forum.

Nu vankas det lördag hemmavid med maken, bebis och en god middag:-)

Trevlig helg alla!

Tågets rytm

SJ s reklam är inte missvisande. Har nu suttit på ett tåg fram och tillbaka till Stockholm med äldste sonen. Snacka om vad man kan avhandla under en tågresa. Allt från varför man är tvungen att vaccinera sig mot hemska sjukdomar, varför vuxna inte vill att barn ska äta för mycket socker, vad som hände innan Aron fanns, hur stor kärleken kan vara , varför man inte ska äta sånt som hamnat på golvet, vem som sjunger bäst av Usher och Adele, varför vissa människor är långsinta, om gosedjur sover bäst i ryggsäcken eller inte......

Stoppet var Upplands Väsby och vi fick en underbar tid tillsammans med käraste L och hennes barn. När barnen somnat satt vi uppe länge i mörkret på terrassen insvept i fleecefiltar och avhandlade också stora frågor. Att få samtala så länge med en god vän som från första parkett fick se premiären av Arons framsteg och liv, det är stort.

En dag kommer jag kanske berätta om de där kvällarna hösten 2008. Kanske kommer jag berätta om vad det var som gjorde att vi skrattade hejdlöst, förlösande och länge. Kanske kommer jag berätta om vad som sades under alla de där mysiga middagarna på Almbacksgatan och Sallerupsvägen medans Aton snusade gott i vår famn.

En sak är i alla fall säker. Det fanns en trojka. En armé bestående av kloka kvinnor. Tiden har slipat av oss och barnen, husen, jobben, männen har gjort oss äldre och lite klokare. Men ändå när jag väl sätter mig med en av mina forna riddare och pratar så blir det så påtagligt vad allt handlar om oavsett vilka vägar vi tar. Intelligens, ödmjukhet, öppenhet och förlåtelse tar en människa oändligt långt.