Shit vad man var naiv när man var liten. Fast ändå så klok.
Jag minns när jag var sådär en 9 år och lekte med två av mina bästa kompisar. Eller jag vet egentligen inte varför vi var kompisar för vi var sjukt olika men vi gillade hundar alla tre. En dag så fick de i alla fall för sig att jag inte fick vara med just den dagen och de ljög om det och sa att de skulle ha främmande hemma så vi kunde inte leka. Sen visade det sig att de lekte ändå och dessutom med några pojkar som jag var väldigt förtjust i. Jag blev såklart ledsen och mamma strök mig över huvudet och sa: "Det går över".
Visst gick det över men jag minns att jag tänkte: "Sådär är i alla fall inte vuxna mot varandra". Man hade nån bild av att vuxna var snälla mot varandra och mer mogna helt enkelt.
Barn säger i alla fall: "Du får inte vara med för du är tjock/ful/dum/ har fula kläder/pratar småländska" eller vad det ni kan vara.
Vuxna säger: "Det är mycket nu" " Tyvärr du vet vi är bara par som ska göra den här grejen och vi har barn i samma åldrar" "Oj förlåt har du ringt och messat mig? Min telefon är kass...."
Och man kan liksom inte skälla ut folk då för de har liksom giltiga skäl men ändå.....
Ja man känner det på sig. Och det är inte kul.
jag har helt underbara vänner och har väl sållat en del som alla andra och när jag har fest så bjuder jag alla oavsett om de är singlar har tio barn, nån är vänster, nån är höger. Spelar det nån roll?
Jag är ensamstående med en liten kille och kanske är det så att jag bara inbillar mig men kan det vara så att man då inte får "vara med i mammaligan" för att folk inte vet vad de ska säga. Inte vet jag. Jag vet bara att jag tycker att om man är vänner så räknas man alltid och är välkommen. Annars är man inte vänner och det är okej men man ska inte LÅTSAS att det är på nåt annat sätt då heller.
