Happy New Year

Nyårsafton 1999 var jag hemma en kort vända från Boston, USA och firade med mina föräldrar och syster i vanlig ordning. Jag var den eviga singeln liskom min syrra. Det jag förväntade mig då av de nästkommande tio åren var givetvis familj, svenssonliv, vovve, hus osv.

Hund fick jag och barn fick jag. Syrran hittade sin prins 2004 och blev mamma 23e december 2009. Det har varken blivit körkort eller hus (även om det var nära två gånger faktiskt). Jag har pluggat en hel del. Rest i både Asien, USA och Europa. Träffat massvis med människor. Blivit sviken av både folk jag trodde var mina bästa vänner (och DET gör ont och känns fantastiskt onödigt) och faktiskt av en och annan karl också. Under många år hade jag förmånen att få bo tillsammans med en underbar schabrador. Jag skaffade mig en ny hobby-islandshästar.

Musiken har spelat stor roll och jag nådde på många sätt en hel del av mina mål med musiken, scenen och sången under de senaste tio åren. Och det största av allt var såklart att jag blev mamma i augusti 2008 till Aron. Jag har bott i ett antal olika lägenheter i Malmö men hoppas att jag nu kan få stanna i min fyra under i alla fall större delen av nästa decennium. Men det måste ju liksom ha hänt nåt mer?

Nån sa på facebook att vänner, arbeten och män kommer och går. Det enda som är bestående är ens barn. Är det så? Det låter hemskt ju....

Den största resan har dock varit den som skett inom mig. Jag har blivit vuxen under 00-talet och lite mer tacksam, ödmjuk, eftertänksam men också lite mer arg. När jag var runt 25 så var jag fortfarande ganska rädd för ganska många saker. Det är jag fortfarande men jag vågar nog sätta ner foten lite oftare. Det som är mest skrämmande med att bli äldre är att man mer och mer ser och förundras över hur vuxna människor kan bete sig mot varandra och mot sina barn.

Men det är väl så det är i livet antar jag. Man får sina törnar och så kan man antingen blir klokare, bittrare, mer cynisk, gladare, mer tacksam eller mer blasé.

Gott Nytt År och var rädda om varandra!!!

Braveheart

Mod.....
Vad är egentligen mod och vad får det för konsekvenser när det fattas mod?
Jag satt och chattade med en polare idag på nätet och vi konstaterade krasst att med ett vapen i handen så blir man tydligen väldigt modig. Eller bara jävligt skruvad skulle jag vilja säga. Kan vi vara överens om att det inte är ett dugg modigt att leka med döden?

Gränsen mellan mod och dumdristig är tydligen hårfin. Jag har själv fått höra några gånger att jag är dum och korkad och för impulsiv som ger mig in i situationer som skulle kunna innebära att jag riskerar min hälsa. Folk får gärna kalla mig det för nästa gång någon idiot till pappa släpar sin unge i håret inne på triangeln och skriker "håll käften unge". För då kommer jag göra det som vem som helst skulle gjort-säga till personen i fråga, eventuellt tillkalla vakt eller ringa polisen beroende på hur det utspelar sig.
Och nej jag är inte ett dugg modig för civilkurage är nåt annat än mod. Civilkurage är något som jag hoppas och tror att ALLA föräldrar lär sina barn och pratar med dem om det. Civilkurage är något som, framförallt om man bor i ett demokratiskt land, man som medborgare är SKYLDIG till att visa i en del situationer.

Vi ska vara jäkligt glada rent ut sagt att vi bor i ett land där vi kan "gå emot strömmen" och protestera och visa civil olydnad. Det är vi också ganska bra på. Det vi kanske inte är så bra på är att i den egna lilla slutna kretsen gå emot strömmen och sätta ner foten. Och varför? Jo för att det är djupt mänskligt rotat att vilja känna tillhörighet och samhörighet.
Man kanske inte heller direkt vill gå emot sin chef, regeringen, riksdagen, UD eller polisen. Det ska man kanske inte göra heller om det inte är så att myndigheten/myndighetsutövaren/"makten" har gjort grova fel och misstag.

Det finns ju såklart folk som gjort det genom åren men just idag 26 dec 2009 så tänker jag på Fritidsresors Lottie Knutsson, informationsansvarig på Fritidsresor 26 dec 2004.
Hon vågade.

Nej MOD det är nåt annat kanske.........Civilkurage kommer ju från courage som ju betyder mod.

Fast mod för mig är att kunna hoppa ner från 10 m och simma i en mörk tunnel och inte veta när man ska få luft. Eller är det kanske det som är dumdristigt?

En ovanlig jul

Julen 2009 blev på många sätt ovanlig för familjen Gustafsson och Rubarths.
För det första så minns jag inte senast det var snö på julafton i Skanör!! (kanske 1995 när jag tänker efter och innan dess 1986). För det andra så firade vi inte med våra vanliga bundsförvanter nämligen våra grannar. I år blev det bara jag, Aron, min mamma och pappa.
Det kändes ganska tomt. Jag är en sån där person som har lätt för att bli lite nostalgisk på julafton, nyår osv. Och om det är tomt och tyst så ökas det där på. Så jag satt i pappas fåtölj i x antal timmar och såg på när min lille Aron sprang runt och lekte i sin tomtedräkt. Jussi Björlings version av "Oh helga natt" spelades om och om igen och mamma julpyntade.
Det blev så tydligt hur underbar julen kan vara. Jag älskar ljusen, lugnet, maten, familjen...Men julen kan också vara grym ångest för det man borde vara, borde ha och borde få uppleva. Jag är otroligt lyckligt lottad som får fira med mina familj, att Aron får en massa fina julklappar och jag också förresten. Hemlagad julmat står på bordet. Folk är nyktra och inget familjedrama utspelar sig. Jag har ett jobb som gör att jag kan vara ledig HELA jul och nyår. Jag kan lägga mig på soffan i myskläder och kolla på någon dålig såpa i timmar medans min pappa tar hand om min son och låter mig vila lite :-). Ja jag har det bra. Det tål att upprepas.

I år blev jag dessutom moster till en liten kille på självaste lille julafton och en bättre julklapp kan man väl inte få. Aron är ännu lyckligt ovetandes om den konkurrens som nu väntar honom:-).

GOD JUL ALLA och var rädda om det ni har!