Mammatankar

Just nu är jag inne i det där stimmet igen "hur-kan-man-vara-så-här galet-kär-i-sin-son". Jag är ofta där fast ibland är det såklart jobbigt. Som när man för fetioelfte gången förklarar för honom att man inte får dra sönder mormors blommor eller när ungen klänger sig fast på en som en apa och tittar på en med stora svarta ögon. "Mamma inte jobba". Och så måste man ändå gå. Jag vänjer mig aldrig. Hjärtat värker varje gång. Som tur är så accepterar han oftast när man väl går och han sitter tryggt i mormors eller morfars famn och vinkar glatt och kastar slängpussar.
Och jag vet ju att han har det bra, det är inte det. Ibland är man bara otillräcklig och det är väl naturligt att känna så oavsett om du är ensamstående eller lever i ett parförhållande.
Men som sagt 59 minuter av 60 så är vår samvaro fylld av kärlek och glädje. Nu fyller han snart 2 år och jag ska be honom blogga om hur det är att vara 2 år, leva i storfamilj, busa, busa och busa.
Hur det än blev och hur det än blir så kan Aron aldrig vara fel och vi kan aldrig vara fel. För vi hör ihop och det är en så jäkla go känsla. Helt jävla fucking vackert helt enkelt.

Yngre medelålders kvinna reflekterar

Oj vad det var längesen jag skrev. Det har liksom bara varit lite för mycket i mitt liv. Men shit vad man lär sig av att leva. Det är coolt. Jävligt coolt.
Nu har jag dessutom hunnit bli "yngre medelålders kvinna" och ingen ålderskris än så länge även om huden kanske inte är lika slät och fin som när man var 20 och det där svallande Hollywoodhåret som jag hade när jag var gravid får man verkligen fixa med för att det ska se ok ut. Spelar det ngågon roll egentligen? Svaret för mig när jag hade min 25-års kris (hur fan jag nu kunde ha det när man typ är ett barn fortfarande) var JA. Allt spelade roll. Vad folk tyckte och tänkte. Om jag hade rutor på magen eller inte. Om jag var bäst i klassen eller inte. Om jag var älskad av precis alla eller inte.
Men så är det inte nu. Fan vad skönt. Jag vet vem jag är och varför och jag vet vad för slags mamma jag vill vara och vad jag kan och ska förbättra i mitt liv och inte (sen är det ibland lättare sagt än gjort). Jag ser mig i spegeln och tänker "jag är frisk". Jag går till gymmet eller löpspåret och känner att jag presterar till och med bättre än när jag var 25 även om jag kanske inte kan gå ner i spagat längre hur som helst, men när i vardagen måste man kunna det egentligen?
Tecken på att man har blivit LITE äldre är dock:
-gynekologen frågar om man vill skaffa fler barn och då kanske man ska skynda på lite
(i nuläget är jag dock fullkomligt nöjd med ett barn, min profet och stora kärlek ARON)
- reklamblad från tidningen TARA trillar ner i brevinkastet (excuse me men jag är fan inte i klimakteriet ännu)
- det känns inte självklart att sätta sig i skolbänken igen i 5 år för att läsa till jurist eller nåt. 2 år får räcka
- man inser att ens föräldrar är dödliga även om de fortfarande beter sig på tonåringar på många sätt
- min 95-åriga farmor har för första gången i sitt liv accepterat att hon kanske ska ha ett trygghetslarm OM hon nu skulle trilla eller nåt
- man behöver inte visa leg när man köper folköl (har faktiskt hänt att jag får visa leg på bolaget...)
- det är inte tal om att börja satsa på en karriär som elitidrottare
- jag har börjat pensionsspara

Men jag gillar det. För samtidigt är jag fortfarande ung och har säkert mer än halva livet framför mig och jag är visare (hmm....kanske inte märks alltid men jag är faktiskt det :-) ). Och så är jag mamma till en underbar liten grabb som varje dag får mig att skratta, bli rörd till tårar och som ger mig så mycket kärlek. Jag kanske inte bara inte är TJEJ längre utan tjej-kvinna-dam-madam. Coolt faktiskt.