Just nu är jag inne i det där stimmet igen "hur-kan-man-vara-så-här galet-kär-i-sin-son". Jag är ofta där fast ibland är det såklart jobbigt. Som när man för fetioelfte gången förklarar för honom att man inte får dra sönder mormors blommor eller när ungen klänger sig fast på en som en apa och tittar på en med stora svarta ögon. "Mamma inte jobba". Och så måste man ändå gå. Jag vänjer mig aldrig. Hjärtat värker varje gång. Som tur är så accepterar han oftast när man väl går och han sitter tryggt i mormors eller morfars famn och vinkar glatt och kastar slängpussar.
Och jag vet ju att han har det bra, det är inte det. Ibland är man bara otillräcklig och det är väl naturligt att känna så oavsett om du är ensamstående eller lever i ett parförhållande.
Men som sagt 59 minuter av 60 så är vår samvaro fylld av kärlek och glädje. Nu fyller han snart 2 år och jag ska be honom blogga om hur det är att vara 2 år, leva i storfamilj, busa, busa och busa.
Hur det än blev och hur det än blir så kan Aron aldrig vara fel och vi kan aldrig vara fel. För vi hör ihop och det är en så jäkla go känsla. Helt jävla fucking vackert helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar