Väntans tider

I november för 3 år sen träffade jag mannen som sen blev pappa till den berömde marockanske Buddhan ARON. Eller berömd är han kanske inte men för mig är han ju ganska så känd:-).

När man är barn så är ju tiden oändlig. Tänk bara när det närmade sig jul. Första advent.

Mamma (som för övrigt tror på det här med Gud och Jesusbarnet och att Maria var oskuld när hon blev gravid) sa alltid att "nu är det väntans tider". Och vad man väntade och väntade och väntade....Men det var ju också så underbart att få längta efter något som man VISSTE skulle komma.

Så tre år har alltså på ett sätt gått otroligt fort. Samtidigt så har det hänt otroligt mycket under denna korta tid som handlat mycket om just VÄNTAN och LÄNGTAN.

Först fick jag vänta på att mannen i fråga skulle bestämma sig. Sen blev jag gravid och som jag väntade på att dessa 9 månader skulle vara över för jag längtade efter att få träffa Aron, få börja träna, kunna gå ut med polarna. Sen när Aron väl var ute så gick tiden väldigt långsamt det första halvåret och jag tror aldrig jag levt så mycket i "nuet" som jag gjorde då (trots att jag ändå var en ganska aktiv mamma). Men jag längtade väldigt mycket efter Arons pappa men när jag förstod att han inte skulle komma tillbaka så väntade jag på nåt annat. Vad vet jag inte riktigt.

Att vänta och längta kan alltså vara positivt och det är just därför man inte ska ge barn allt de vill ha för det är nyttigt att önska sig saker och även att längta efter till exempel mamma för hon kommer ju oftast hem eller till dagis. Och man kan längta till julen för man VET att den kommer.

Nu har jag lagt ner det där. Just nu betraktar jag bara livet utifrån och flyter med och det är också en väldig befrielse på ett sätt fast man inte vet vad som ska hända. Och så får jag se kärlek ganska ofta på nära håll mellan människor jag älskar och det känns gött. Och så pussar ju lille Aron på mig oavsett om han har nappen i eller ej. Till och med gosedjuren får i tur och ordning pussar, kramar och gärna lite överbliven mat.

Så advent.....hmmm jag tände ett ljus i alla fall och känner lite förundran över hur mycket kärlek det finns och samtidigt så fruktansvärt mycket sorg, ilska och likgiltighet.....alltså bara i min lilla krets av personer.

Som sagt-ARON är min profet! Amen och var rädda om er!!!!!

Fars dag i alla ära men.........

Aron har gjort ett jättefint kort till sin pappa på dagis. Han har till och med ritat själv på det. Jag såg det idag när jag lämnade prinsen på dagis. Det låg i hyllan och plötsligt blev jag bara sorgsen.

Det stod "Till pappa" på kortet och när man öppnade så fanns det jätteroliga kort på Aron från hans tid på dagis och några söta klistermärken. På baksidan fanns hans lilla handavtryck......Ja då förstod jag. Det var ju fars dag i söndags.

Och så rullades allt upp som en film i huvudet. Alla kvällar, nätter som jag ensam nattat Aron, tagit upp honom (även om han då sovit extremt bra). När jag varit sjuk. När Aron varit sjuk och behövt åka till doktorn. Alla mornar som jag klätt honom, svurit över att jag som vanligt är sen, burit på 14 kilo till vagnen och in på dagis. Föräldramöten som man går på själv. Alla besök på BVC då sköterskan säger "Jamen det kan väl NI prata om hemma".

När Aron pratade första gången. Hans första jul. Hans första födelsedag. Hans första barnkalas. Hans första semester....

Alla gånger jag ensam undrat över hur det här och det här funkar. Alla gånger jag skaffat barnvakt och haft dåligt samvete. Alla gånger denna lille kille rusar mot mig och pussar och kramar mig.

Hans bad. Tandborstning. Tröst. När han nattar sina gosedjur. När han vaknar på natten och bara vill mysa och bli lite trygg igen innan han somnar om i sin säng. När han pratar och förklarar för mormor och morfar vad han gjort på dagis. När han matar Diesel.....

Utan pappa.

Ja jag kanske förtjänar detta men Aron gör det sannerligen inte. Han är ett oskyldigt barn.

Ensam är inte alltid stark. Inte idag i alla fall.