Aron har gjort ett jättefint kort till sin pappa på dagis. Han har till och med ritat själv på det. Jag såg det idag när jag lämnade prinsen på dagis. Det låg i hyllan och plötsligt blev jag bara sorgsen.
Det stod "Till pappa" på kortet och när man öppnade så fanns det jätteroliga kort på Aron från hans tid på dagis och några söta klistermärken. På baksidan fanns hans lilla handavtryck......Ja då förstod jag. Det var ju fars dag i söndags.
Och så rullades allt upp som en film i huvudet. Alla kvällar, nätter som jag ensam nattat Aron, tagit upp honom (även om han då sovit extremt bra). När jag varit sjuk. När Aron varit sjuk och behövt åka till doktorn. Alla mornar som jag klätt honom, svurit över att jag som vanligt är sen, burit på 14 kilo till vagnen och in på dagis. Föräldramöten som man går på själv. Alla besök på BVC då sköterskan säger "Jamen det kan väl NI prata om hemma".
När Aron pratade första gången. Hans första jul. Hans första födelsedag. Hans första barnkalas. Hans första semester....
Alla gånger jag ensam undrat över hur det här och det här funkar. Alla gånger jag skaffat barnvakt och haft dåligt samvete. Alla gånger denna lille kille rusar mot mig och pussar och kramar mig.
Hans bad. Tandborstning. Tröst. När han nattar sina gosedjur. När han vaknar på natten och bara vill mysa och bli lite trygg igen innan han somnar om i sin säng. När han pratar och förklarar för mormor och morfar vad han gjort på dagis. När han matar Diesel.....
Utan pappa.
Ja jag kanske förtjänar detta men Aron gör det sannerligen inte. Han är ett oskyldigt barn.
Ensam är inte alltid stark. Inte idag i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar