Happy New Year

Nyårsafton 1999 var jag hemma en kort vända från Boston, USA och firade med mina föräldrar och syster i vanlig ordning. Jag var den eviga singeln liskom min syrra. Det jag förväntade mig då av de nästkommande tio åren var givetvis familj, svenssonliv, vovve, hus osv.

Hund fick jag och barn fick jag. Syrran hittade sin prins 2004 och blev mamma 23e december 2009. Det har varken blivit körkort eller hus (även om det var nära två gånger faktiskt). Jag har pluggat en hel del. Rest i både Asien, USA och Europa. Träffat massvis med människor. Blivit sviken av både folk jag trodde var mina bästa vänner (och DET gör ont och känns fantastiskt onödigt) och faktiskt av en och annan karl också. Under många år hade jag förmånen att få bo tillsammans med en underbar schabrador. Jag skaffade mig en ny hobby-islandshästar.

Musiken har spelat stor roll och jag nådde på många sätt en hel del av mina mål med musiken, scenen och sången under de senaste tio åren. Och det största av allt var såklart att jag blev mamma i augusti 2008 till Aron. Jag har bott i ett antal olika lägenheter i Malmö men hoppas att jag nu kan få stanna i min fyra under i alla fall större delen av nästa decennium. Men det måste ju liksom ha hänt nåt mer?

Nån sa på facebook att vänner, arbeten och män kommer och går. Det enda som är bestående är ens barn. Är det så? Det låter hemskt ju....

Den största resan har dock varit den som skett inom mig. Jag har blivit vuxen under 00-talet och lite mer tacksam, ödmjuk, eftertänksam men också lite mer arg. När jag var runt 25 så var jag fortfarande ganska rädd för ganska många saker. Det är jag fortfarande men jag vågar nog sätta ner foten lite oftare. Det som är mest skrämmande med att bli äldre är att man mer och mer ser och förundras över hur vuxna människor kan bete sig mot varandra och mot sina barn.

Men det är väl så det är i livet antar jag. Man får sina törnar och så kan man antingen blir klokare, bittrare, mer cynisk, gladare, mer tacksam eller mer blasé.

Gott Nytt År och var rädda om varandra!!!

Braveheart

Mod.....
Vad är egentligen mod och vad får det för konsekvenser när det fattas mod?
Jag satt och chattade med en polare idag på nätet och vi konstaterade krasst att med ett vapen i handen så blir man tydligen väldigt modig. Eller bara jävligt skruvad skulle jag vilja säga. Kan vi vara överens om att det inte är ett dugg modigt att leka med döden?

Gränsen mellan mod och dumdristig är tydligen hårfin. Jag har själv fått höra några gånger att jag är dum och korkad och för impulsiv som ger mig in i situationer som skulle kunna innebära att jag riskerar min hälsa. Folk får gärna kalla mig det för nästa gång någon idiot till pappa släpar sin unge i håret inne på triangeln och skriker "håll käften unge". För då kommer jag göra det som vem som helst skulle gjort-säga till personen i fråga, eventuellt tillkalla vakt eller ringa polisen beroende på hur det utspelar sig.
Och nej jag är inte ett dugg modig för civilkurage är nåt annat än mod. Civilkurage är något som jag hoppas och tror att ALLA föräldrar lär sina barn och pratar med dem om det. Civilkurage är något som, framförallt om man bor i ett demokratiskt land, man som medborgare är SKYLDIG till att visa i en del situationer.

Vi ska vara jäkligt glada rent ut sagt att vi bor i ett land där vi kan "gå emot strömmen" och protestera och visa civil olydnad. Det är vi också ganska bra på. Det vi kanske inte är så bra på är att i den egna lilla slutna kretsen gå emot strömmen och sätta ner foten. Och varför? Jo för att det är djupt mänskligt rotat att vilja känna tillhörighet och samhörighet.
Man kanske inte heller direkt vill gå emot sin chef, regeringen, riksdagen, UD eller polisen. Det ska man kanske inte göra heller om det inte är så att myndigheten/myndighetsutövaren/"makten" har gjort grova fel och misstag.

Det finns ju såklart folk som gjort det genom åren men just idag 26 dec 2009 så tänker jag på Fritidsresors Lottie Knutsson, informationsansvarig på Fritidsresor 26 dec 2004.
Hon vågade.

Nej MOD det är nåt annat kanske.........Civilkurage kommer ju från courage som ju betyder mod.

Fast mod för mig är att kunna hoppa ner från 10 m och simma i en mörk tunnel och inte veta när man ska få luft. Eller är det kanske det som är dumdristigt?

En ovanlig jul

Julen 2009 blev på många sätt ovanlig för familjen Gustafsson och Rubarths.
För det första så minns jag inte senast det var snö på julafton i Skanör!! (kanske 1995 när jag tänker efter och innan dess 1986). För det andra så firade vi inte med våra vanliga bundsförvanter nämligen våra grannar. I år blev det bara jag, Aron, min mamma och pappa.
Det kändes ganska tomt. Jag är en sån där person som har lätt för att bli lite nostalgisk på julafton, nyår osv. Och om det är tomt och tyst så ökas det där på. Så jag satt i pappas fåtölj i x antal timmar och såg på när min lille Aron sprang runt och lekte i sin tomtedräkt. Jussi Björlings version av "Oh helga natt" spelades om och om igen och mamma julpyntade.
Det blev så tydligt hur underbar julen kan vara. Jag älskar ljusen, lugnet, maten, familjen...Men julen kan också vara grym ångest för det man borde vara, borde ha och borde få uppleva. Jag är otroligt lyckligt lottad som får fira med mina familj, att Aron får en massa fina julklappar och jag också förresten. Hemlagad julmat står på bordet. Folk är nyktra och inget familjedrama utspelar sig. Jag har ett jobb som gör att jag kan vara ledig HELA jul och nyår. Jag kan lägga mig på soffan i myskläder och kolla på någon dålig såpa i timmar medans min pappa tar hand om min son och låter mig vila lite :-). Ja jag har det bra. Det tål att upprepas.

I år blev jag dessutom moster till en liten kille på självaste lille julafton och en bättre julklapp kan man väl inte få. Aron är ännu lyckligt ovetandes om den konkurrens som nu väntar honom:-).

GOD JUL ALLA och var rädda om det ni har!

Väntans tider

I november för 3 år sen träffade jag mannen som sen blev pappa till den berömde marockanske Buddhan ARON. Eller berömd är han kanske inte men för mig är han ju ganska så känd:-).

När man är barn så är ju tiden oändlig. Tänk bara när det närmade sig jul. Första advent.

Mamma (som för övrigt tror på det här med Gud och Jesusbarnet och att Maria var oskuld när hon blev gravid) sa alltid att "nu är det väntans tider". Och vad man väntade och väntade och väntade....Men det var ju också så underbart att få längta efter något som man VISSTE skulle komma.

Så tre år har alltså på ett sätt gått otroligt fort. Samtidigt så har det hänt otroligt mycket under denna korta tid som handlat mycket om just VÄNTAN och LÄNGTAN.

Först fick jag vänta på att mannen i fråga skulle bestämma sig. Sen blev jag gravid och som jag väntade på att dessa 9 månader skulle vara över för jag längtade efter att få träffa Aron, få börja träna, kunna gå ut med polarna. Sen när Aron väl var ute så gick tiden väldigt långsamt det första halvåret och jag tror aldrig jag levt så mycket i "nuet" som jag gjorde då (trots att jag ändå var en ganska aktiv mamma). Men jag längtade väldigt mycket efter Arons pappa men när jag förstod att han inte skulle komma tillbaka så väntade jag på nåt annat. Vad vet jag inte riktigt.

Att vänta och längta kan alltså vara positivt och det är just därför man inte ska ge barn allt de vill ha för det är nyttigt att önska sig saker och även att längta efter till exempel mamma för hon kommer ju oftast hem eller till dagis. Och man kan längta till julen för man VET att den kommer.

Nu har jag lagt ner det där. Just nu betraktar jag bara livet utifrån och flyter med och det är också en väldig befrielse på ett sätt fast man inte vet vad som ska hända. Och så får jag se kärlek ganska ofta på nära håll mellan människor jag älskar och det känns gött. Och så pussar ju lille Aron på mig oavsett om han har nappen i eller ej. Till och med gosedjuren får i tur och ordning pussar, kramar och gärna lite överbliven mat.

Så advent.....hmmm jag tände ett ljus i alla fall och känner lite förundran över hur mycket kärlek det finns och samtidigt så fruktansvärt mycket sorg, ilska och likgiltighet.....alltså bara i min lilla krets av personer.

Som sagt-ARON är min profet! Amen och var rädda om er!!!!!

Fars dag i alla ära men.........

Aron har gjort ett jättefint kort till sin pappa på dagis. Han har till och med ritat själv på det. Jag såg det idag när jag lämnade prinsen på dagis. Det låg i hyllan och plötsligt blev jag bara sorgsen.

Det stod "Till pappa" på kortet och när man öppnade så fanns det jätteroliga kort på Aron från hans tid på dagis och några söta klistermärken. På baksidan fanns hans lilla handavtryck......Ja då förstod jag. Det var ju fars dag i söndags.

Och så rullades allt upp som en film i huvudet. Alla kvällar, nätter som jag ensam nattat Aron, tagit upp honom (även om han då sovit extremt bra). När jag varit sjuk. När Aron varit sjuk och behövt åka till doktorn. Alla mornar som jag klätt honom, svurit över att jag som vanligt är sen, burit på 14 kilo till vagnen och in på dagis. Föräldramöten som man går på själv. Alla besök på BVC då sköterskan säger "Jamen det kan väl NI prata om hemma".

När Aron pratade första gången. Hans första jul. Hans första födelsedag. Hans första barnkalas. Hans första semester....

Alla gånger jag ensam undrat över hur det här och det här funkar. Alla gånger jag skaffat barnvakt och haft dåligt samvete. Alla gånger denna lille kille rusar mot mig och pussar och kramar mig.

Hans bad. Tandborstning. Tröst. När han nattar sina gosedjur. När han vaknar på natten och bara vill mysa och bli lite trygg igen innan han somnar om i sin säng. När han pratar och förklarar för mormor och morfar vad han gjort på dagis. När han matar Diesel.....

Utan pappa.

Ja jag kanske förtjänar detta men Aron gör det sannerligen inte. Han är ett oskyldigt barn.

Ensam är inte alltid stark. Inte idag i alla fall.

Rapport från Aronplaneten

Hej hej hej hej hej!

Som vanligt har jag mycket att stå i. Till exempel så envisas mormor med att dra med mig i en massa klädaffärer och så får jag prova mössa efter mössa bara för att jag är söt i alla mössor. Jag låter henne hållas såklart. Det är bara att koppla på min charm.

Ja jag vet att jag är söt. Inte för att jag behöver göra mig sötare men att leka med mammas och mormors smink är ju en hit. Det finns bland annat en stor borste som kittlas så himla skönt i ansiktet. Den kan man även måla väggar med och städa speglar med.

Städning är ett av mina stora intressen och språk såklart. Pratar nu obehindrat och har ett stort ordförråd på språket Aronesiska. Ja alltså i vanlig ordning så fattar ju Diesel allra bästa vad jag menar. Han är helt klart den smartaste vännen jag har. Vi delar fortfarande all mat i princip och jag inte alls fatta varför vissa vuxna inte gillar detta.

Ett annat intresse är musik. Mamma har gett mig en trumma som jag gärna spelar på och så har jag en liten flöjt. När jag väl kom på att man skulle blåsa i den för att få ljud så kom jag på att man kan ju blåsa i allt som är ihåligt så kommer det ljud.

Och så kan jag pussas nu. Slängpussas till och med. Och det gör jag ofta och mycket. Det är så himla mysigt att pussas och kramas med de man tycker om och så kan man ta sina små händer och lägga dem på kinderna på till exempel morfar och då blir han så himla glad och säger "Åh lille Aron!" Ja det är kul att göra folk glad tycker jag för det finns så många som är så sura. Man fattar liksom inte varför. Livet är ju så himla gött! Nu kan jag ju i princip allt och äger världen så varför känner inte alla så?

Klart jag blir arg ibland också men det går oftast över på 20 sekunder när jag förstår att det är så mycket roligare att fortsätta leka än att skrika och gråta.

So long! Var rädda om varandra!

Kram Aron

Morgonstund har guld i mun

Jag har aldrig fattat det där med att stiga upp tidigt på morgonen. Varför liksom? Det är mörkt så här års. Man är stel i alla leder. Slår man på teven så är det bara skitkassa barnprogram eller nyhetsmorgon där man i princip bara får höra elände. Alla andra går tydligen upp tidigt så det är ju grymt mycket folk på bussar och gator. Till och med min hund är trött och bara tittar på mig och suckar när jag rullar ur bingen.

En som gillar att stiga upp i ottan är lille Aron. och det märkligaste är att det är hans bästa stund på dagen. Han kan ligga i sin säng i tjugo minuter och snacka med gosedjuren och han somnar inte om!!! Om jag ligger kvar i sängen så somnar man ju om. Det där med att ligga och dra sig har jag aldrig fattat och än värre är det med de tokstollar som MOTIONERAR på morgonen.

Tur att det finns nån i vår familj som gillar mornar i alla fall. :-)

testing testing

I går satt jag och slötittade på teve som jag så ofta gör när Aron somnat och jag ofta är alldeles för seg för att orka med jobb, städning eller nåt annat nyttigt :-).
Hur som helst så fastnade jag för "Bonde söker fru" och sen efter det "Dagens man".
Att kvinnor vill flytta ut på landet och drömmer om en idyll där de själva står i centrum som en tvättäkta och respekterad "bullmamma" är väl ingen hemlighet. MEN efter att också sett dagens man som är en helt annat typ av "dejtingprogram" så började jag fundera. Vad vill egentligen kvinnor ha? Och hur ska man få det man vill ha?
Man väljer såklart inte vem man blir kär i eller attraherad av men för vissa av oss kanske man skulle ha en fin liten checklista i handväskan som man kollar av INNAN man tappar huvudet....

a) första testet-sup honom under bordet och se om han är typen som somnar, halsar öl efter öl, smuttar på en cosmopolitan under en halvtimme, slåss, gråter eller sjunger schlagers. Får han minnesluckor eller ångest dagen efter?
b) andra testet-ta med honom ut på en biltur på landet men se till att bensinen inte räcker. Vad gör han vid ett motorstopp på en öde landsväg? Ropar han efter mamma, slår sönder bilen, hånglar upp dig i baksätet, joggar till närmsta statoil...
Detta säger eventuellt något om hur han kommer reagera i en pressad situation.
c) tredje testet-om du har barn-lämpa över din gullunge i knät och säg att du måste gå på toaletten men kolla i smyg hur han interagerar med din knodd.
d) fjärde testet-vågar han lägga ifrån sig sin mobiltelefon? Svarar han om det ringer när du är med?
e) femte testet-presenterar han dig för sina vänner? Addar han dig på facebook?
f) sjätte testet-OM han presenterat dig för sina vänner alt. du vet vem han umgås mycket med så försök få en uppfattning om vad de är för människor. Ibland så säger umgänget mycket om en person.

Det här vara bara en liten fundering som jag haft på hur folk egentligen väljer partners. Vissa verkar så himla duktiga på det. De lyckas på första försöket och lever lyckliga i alla sina dar. Sen finns det ju en del andra som går på en del nitar just för att de kanske bara KÄNNER efter och inte TÄNKER efter. Bäst är väl om hjärta och hjärna kan samverka.

Ha en bra dag!

Kärlek ska vara en KÄR LEK-men HUR?

För första gången sen jag blev själv med Aron så är jag faktiskt glad över att vara singel. Jag hade väl också en dröm en gång om det där huset, den där mannen, den där familjesemestern, det där ordlösa språket mellan två makar och de där barnen.

Nu blev det inte så. I början hade jag extremt svårt att förlika mig med tanken på att just JAG var ensamstående mamma. Mycket handlade nog om att jag är uppväxt i en miljö där folk inte är ensamstående mamor, räknar kuponger, äter fiskpinnar och potatismos och får välja mellan thailand eller skidsemestern.

Men nu så har jag inte bara förlikat mig utan tycker mig till och med kunna se vissa fördelar med det hela. Så här alltså.

Om inte soporna blir slängda så kan jag liksom inte irritera mig på nån för då vet jag att det är JAG som inte skött jobbet. Jag behöver aldrig bråka med någon om vad vi ska göra på semestern. Jag slipper oroa mig för att mannen med stort M ska träffa nån som är yngre, har fastare hud, snyggare tuttar vackrare hår......

Många kanske tror att "ja ja nu är den där bittra männsikan igång igen". Men sanningen är att jag inte är speciellt bitter. Visst finns det en MASSA fördelar med att vara två OM det funkar.

Nu till min poäng.

Jag ser alldeles för många omkring mig som just nu bryter upp eller är på väg bort på ett eller annat sätt från sin kärleksrelation just därför att kärleken inte längre är en KÄR LEK. Efter att deras drömmar blivit uppfyllda dvs de har fått sin barn, sin man, sitt prinsessbröllop, sitt drömhus, några fina semestrar så kommer vardagen ikapp. Och VARFÖR??? Jag menar varför skilde sig inte folk till höger och vänster i farmor och farfars generation? Var de mer kära? Var de otrogna? Hade de mer tid för varandra? Hade inte de väldigt mycket mer slit? Inte tror jag det men nåt konstigt är det med oss i vår generation. Vi nöjer oss liksom inte och det kanske man inte ska göra heller men för många blir det till sist en omöjlig ekvation att lösa.

Så hur får man kärleken att fortsätta var just en KÄR LEK samtidigt som man ska vara trygg i sitt förhållande, kunna förverkliga sig själv, hålla sig i form, vara en bra mamma/pappa, ha tid för sina vänner, renovera huset etc etc etc........

Jag har absolut inget svar på frågan och unnar alla människor ett bra liv, en bra partner (om man nu vill ha det), ett lyckligt förhållande men just nu, just idag så känner jag bara för egen del:

Hellre singel med möjligheten att välja MITT liv åt mig och Aron än i ett förhållande som är dött, destruktivt, tråkigt eller rent av katastrof.

HEDER åt alla er som underhåller kärleken och som kan leva efter just detta:

"Kärleken är god. Den vill ingen något ont."

Host host host

Hö hö hö host..........

Sorry. Det är jag igen. Aron.

Jag är förkyld just nu och det är väldigt jobbigt. Framförallt när mamma ska komma med nån himla märklig sak som hon stoppar upp i näsan och sen kommer det ut vatten. Nässpray kallas det visst. Hmm........

Ja det händer mycket i mitt liv. Bland annat så har jag bestämt mig för att inte bara skriva längre utan även SÄGA saker. Alltså prata om det som är väsentligt dvs Diesel, Diesel, banan, macka, Diesel, miao, macka, banan, mamma, mamma, mamma och Diesel.

Dessa ord räcker bra för mig än så länge och alla verkar ändå fatta vad jag menar när jag spänner ögonen i dem och säger DÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ, DÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ, DÄÄÄÄÄÄÄÄÄ.

Helst om man lägger på lite dist så man låter som Vince Neil i Mötley Crue.

Jag går på dagis nu 10 timmar i veckan. Ja det räcker bra för mig. Då får man liksom det bästa av det och så får man HIMLA god mat och MYCKET mat. Det gillar jag.

Kramar Aron

Mitt liv i bilder..........

Just nu lever jag i kontrasternas värld.

Som idag t ex. Vaknar tidigt av att sonen börjar sjunga. Iväg till dagis. Ut med vovven. Ägg och frukt och bröd frukost. Alltså en småbarnsmammas vardag.

SEN har jag då turen att ha världens goaste familj som bekant så från att jag kom hem så var jag barnledig! :-) Aron skulle inte hämtas alltså utan det gjorde mamma och pappa. Vad gör jag då?

Sov i ett par timmar, kollade på film, satt på youtube och åt en massa mat och chattade . Alltså lite tonårsvarning typ.

SEN blev jag artist och efter volymtänger och annat så var det dax att bege mig till casinot , få passerkort etc och sjunga i pianobaren ett antal timmar.

Och nu är det dax att läsa lite arbetsrätt och arbetsmiljöhandbok.

I just LOVE IT!

Avslut och ursäkter

Alltså om man vill ha ett avslut se till och få det. Lättare sagt än gjort men här kommer en liten handbok till alla er som vill avsluta en relation vänskaplig eller kärleksrelation, på bästa sätt:
1. Skicka inte ett mail. För det första så är det väldigt opersonligt och för det andra så kan mail lätt missuppfattas
2. Skicka inte beskedet på sms
3. Om du VILL avsluta relationen så AVSLUTA den och fortsätt inte att ge dubbla budskap genom att fortsätta ringa, sms:a, maila etc
4. Ge personen en förklaring och låt den personen få svar på sina frågor om VARFÖR du vill avsluta realtionen och hur du kommit fram till detta. Visst det tar några timmar av din extremt dyrbara tid men det är det värt för då kan kanske den personen gå vidare lättare och du har ett bekymmer mindre :-)
5. Kom inte med ursäkter som :"Jag kan inte prata mer för jag måste gå på toa" eller "Jag har inte ätit på 13 timmar så jag måste äta nu kan vi prata en annan dag?" Avsätt tid när du HAR tid.
6. Håll inne med klyschor som "Vi kan väl vara vänner ändå?" för att DU ska slippa dåligt samvete och för att det ska se snyggt ut i andras ögon. Vänner innebär ju att man fortsätter höras på ett eller annat sätt och har nån form av relation som bygger på respekt och intresse för vad som händer i den andres liv.
7. Har du totalt tappat respekten/hatar den andre individen-ja men säg det då och då ska du också kunna stå för det inför honom/henne och inför andra.

Lycka till!!!

MItt lyxliv tis-tors hösten 09

Vaknar 06.30 undrar varför jag som annars är expert på att sova.
Aron börjar prata och sjunga kl 07.30 ca och så kommer han upp och så är det till och göra frukost med honom på armen. Sätter man ner honom börjar han gallskrika. Så jag kokar kaffe, gör gröt till Aron, kokar ägg, skär upp frukt , brer mackor och sen får Aron en bit bröd (så han håller sig lugn 5 minuter). Jag rusar in i duschen och inser att jag inte kommer hinna med balsam idag heller innan Aron blir ledsen.

Frukost tillsammans och sen kan Aron leka på golvet lite medans jag fixar håret, klär mig, sminkar mig. Aron tvättas och får kläder på sig. Just det-packa min väska, leta upp hundkopplet och mobilen. Iväg till dagis så vi är där prick 09 med Diesel flåsandes bredvid. Lämna på dagis prata med personalen. Hem med vovven, städa undan efter frukost, kanske dammsuga snabbt (eftersom Aron hatar dammsugaren så får man passa på när man har tid).

Iväg till jobbet (tack för att man kan flexa lite). Jobba. Lunch. Ringa till syrran/mormor/morfar/barnflicka och se om de har hämtat Aron 11.45 (ja han är på dagis väldigt lite och det är medvetet från min sida). Jodå allt är bra han sover middag och är glad och nöjd.

Går från jobbet mellan 15 och 16 och vet att jag borde gå direkt hem men klämmer in 45 minuter på gymmet för att orka med resten. Hemma med Aron, leker, försöker bada men det går inte som vanligt, telefonen ringer och såklart har jag bjudit över nån på middag och så ska det fixas mat, handlas, ut med hunden på långpromenad, läsas mail, leka mer med Aron, måste ta ett samtal och Aron är gnällig. Ok då får han väl en banan till.

20.30 Aron somnar (efter en massa bus i sängen men annars går det bra tack och lov). Städar lite mer, bokar tvättid och inser att det inte kommer bli av denna vecka heller. Tar ett halvt glas rött och glor lite på teve (om jag inte har kompisar på besök) . Tar ut hunden igen. Fixar låtlistor till gig, mailar musiker, betalar räkningar, pratar i telefon...........

Men sen har jag ju å andra sidan lediga dagar mån och fre-sön. Eller lediga? Då är jag med Aron eller så är vi med mina föräldrar.

Detta är vad vissa kallar "Annas lyxliv". Jag vet inte om det är lyxliv men har ändå insett att jag har det sjukt mycket bättre än många andra ensamstående mammaor och därför tänker jag inte klaga men ibland kan man ju undra om det inte är bättre att vara två.

Pappa

Vad är egentligen en pappa? Fyller de nån funktion? Ja såklart att de gör!!! Om de lever med och uppfostrar sina barn. Jag hade en period när jag var runt 11 när jag fick för mig att min pappa inte var min pappa. Jag tyckte att han var så dum emellanåt för att jag inte fick va ute hur länge som helst så en sån person kunde ju inte bara vara min pappa.

Åren gick och visst förbättrades vår relation men vi levde ändå olika liv fast under samma tak. Så egentligen säger jag emot mig själv nu. Pappa levde ju med mig i vår familj men var ändå så långt bort på nåt sätt. Varför vet jag egentligen inte för han var inte elak på nåt sätt. Sen tog jag stundenten och pappa höll tal för mig första gången och jag fick röka cigarr till och med. Och då sa han att han älskade mig. Jag har nog alltid vetat det. Pappa har varit rörd till tårar och stolt som en tupp många gånger när jag och syrran gjort nåt bra. Ibland så tänker jag att allt kanske handlar om att mamma (som är en mamma med stort M) som väldigt många andra mammor tyckte att det var HON som var bäst på det här med att "snacka med ungarna". Pappa var med en doer. Ok så min pappa har varit en familjeförsörjare, inte stuckit, gjort massa med oss barn (skidsemester, paddlat etc), läst läxor, hållt tal etc och ändå så tänkte jag en gång att pappa inte var pappa.

Nu vet jag bättre. Jag skiter i om pappa egentligen inte skulle varit pappa för han är ändå den som funnits där och som nu när han blivit morfar är Arons favorit. När Aron är i hos mina föräldrar så är han är den som hämtar, lämnar byter, handlar med Aron, åker på semester, borstar tänder, ger alvedon, bär omkring i timmar tar upp honom på morgonen, har ett grymt tålamod (som han nog aldrig hade med mig och syrran), busar, gungar, tar honom i trädgården osv. Det är underbart att se dem tillsammans och jag är så glad över att Aron får lära känna två generationer över mig.

Aron har såklart en egen pappa som dock inte gör allt ovanstående. Så frågan kvarstår-vem kvalificerar sig till titeln "förälder"? Vilken jälva idiot som helst kan och får skaffa barn men om man ska ta körkort eller dyk cert då ska det genomgås utbildningar och göras lämplighetstester.

Hur som helst-TACK för att jag har en sån UNDERBAR familj!!!!!!!

Namnsmycken

Har köpt namnsmycken av en god vän. Än så länge står det "Anna" och "Aron" på smycket men vi får väl vad som händer i framtiden.....

Aron säger hej

Halloj halloj!!!

Alltså jag bara älskar att finnas till! Alla lyssnar på en! Som häromdagen satte jag mig på min lilla scen ute i mormor och morfars trädgård och höll ett långt tal till massorna. De jublade och Diesel kom springande och mamma skrattade så hon grät. Fantastiskt!!!

Sen hände nåt hemskt. Det kallas kindtänder. Jag vet inte vad det är men det gör väldigt ont och så får man hög feber. Fattar fortfarande inte poängen med tänder eftersom jag ändå inte får äta med kniv och gaffel som de stroa människorna. Fast jag vill såklart.

Annars leker livet för det mesta. Jag har varit på semester med morfar och moster när mamma behövde jobba lite. Skriver mer snart när jag har fått kläm på det här med dagis, pappor, äta själv och hösten. Ska bara fundera lite mer först på dessa saker innan jag återkommer.

Kramar ARON

Ett fång röda rosor

Idag så fick jag ett fång röda rosor av en mycket god vän. Har nog inte fått röda rosor sen ......ja när fasen var det egentligen? Jag tror att jag fick det sist av en annan god vän när jag fyllde år för några år sen.
Röda rosor ska man ju få av sin älskade men egentligen spelar det ingen roll för vänskapen är MINST lika viktig som kärleken till en eventuell partner. jag är 30+ och har inte glömt detta faktum men det verkar som att det finns många som har gjort det. Det är underbart med alla bröllop, barn, stora magar, parmiddagar, förlovningsfester etc som man får uppleva i den här 30+ åldern men ibland så hör man talas om folk som BARA lever i sin parvärld.
Som tur är så har jag UNDERBARA vänner (jag har sagt det förr) som oavsett om de är singlar, skilda, änkor, änkemän, gifta eller nyförlovade så kan de ändå umgås med alla typer oavsett civilstånd och social tillhörighet.
TACK för det kära vänner!

Nu börjar jag bli barn

TJOHO!!!

Ja de säger att man inte är bebis längre när man fyllt ett. Inte vet jag. Jag har ju en massa bebishull kvar och kan fortfarande inte gå och inte prata svenska heller.

Hur som helst så är helt klart 1-årsåldern den bästa ålder man kan vara i det vet jag med säkerhet. Vet ni varför? Jo för att man kan allt! Och det man inte kan det lär man sig väldigt fort och gör man inte det så hittar man en egen smart lösning på problemet. De säger till exempel att jag inte kan äta själv riktigt än. Det kan jag visst. Det är ju bara det att jag tycker inte mat ska användas endast till att fylla magen utan den kan man göra andra bra saker med. Diesel matar jag fortfarande och sen tycker jag om att lägga grötomslag på andra och mig själv och gärna en ansiktsmask av kavli räkost.

Nåt annat som är bra med att vara 1 år är att man behöver inte göra nåt speciellt för att ha kul. När vuxna ska ha kul så ska det förberedas i evigheter. De dricker ett glas vin, dukar, lagar massor av mat, spelar hög musik och detta tar ju massor av tid. Eller så betalar de pengar för att åka på semester spa, gå på disco osv bara för att de ska ha roligt. Själv så går jag bara in i mig själv t ex när jag åker bil och där inne finns den mest fantastiska värld man kan tänka sig och det är bara att tänka på t ex hur det vibrerar i tårna när man sätter fötterna mot ryggstödet för att jag ska få den där enorma lyckokicken. Enkelt och billigt. :-)

När jag fyllde 1 så var det ett hejdundrandes kalas här och jag fick en egen häst som ni kan se på bilden. Ja livet leker och bättre än så här blir det nog inte.

Kramar ARON

Sommar, sommar. sommar

Tjaba tjena hallå!!!!

Oj oj oj vad tiden går och nu är jag snart 1 år! :-) Detta har jag klurat ut den senaste tiden:
1. Diesel är klokast och roligast av alla vuxna
2. Mamma behöver sova mer än jag
3. Vatten är ganska ok så länge man sitter i en rolig pool. Men pappa badar mig i rörsjöparken också och det går bra. Fast han säger att det finns fulla människor som kissar där ibland.
4. När det ringer i telefonen så ska man svara och det kan jag.
5. Man ska pussas med öppen mun
6. Mamma tycker inte om när jag tar hennes örhängen och drar
7. Ibland är mamma ett skitroligt monster som jagar mig och då skrattar jag så jag håller på att trilla av golvet
8. Varför ska man gå när man kan krypa?

Puss och kram!! ARON

När jag var liten....

Shit vad man var naiv när man var liten. Fast ändå så klok.
Jag minns när jag var sådär en 9 år och lekte med två av mina bästa kompisar. Eller jag vet egentligen inte varför vi var kompisar för vi var sjukt olika men vi gillade hundar alla tre. En dag så fick de i alla fall för sig att jag inte fick vara med just den dagen och de ljög om det och sa att de skulle ha främmande hemma så vi kunde inte leka. Sen visade det sig att de lekte ändå och dessutom med några pojkar som jag var väldigt förtjust i. Jag blev såklart ledsen och mamma strök mig över huvudet och sa: "Det går över".
Visst gick det över men jag minns att jag tänkte: "Sådär är i alla fall inte vuxna mot varandra". Man hade nån bild av att vuxna var snälla mot varandra och mer mogna helt enkelt.
Barn säger i alla fall: "Du får inte vara med för du är tjock/ful/dum/ har fula kläder/pratar småländska" eller vad det ni kan vara.
Vuxna säger: "Det är mycket nu" " Tyvärr du vet vi är bara par som ska göra den här grejen och vi har barn i samma åldrar" "Oj förlåt har du ringt och messat mig? Min telefon är kass...."
Och man kan liksom inte skälla ut folk då för de har liksom giltiga skäl men ändå.....
Ja man känner det på sig. Och det är inte kul.
jag har helt underbara vänner och har väl sållat en del som alla andra och när jag har fest så bjuder jag alla oavsett om de är singlar har tio barn, nån är vänster, nån är höger. Spelar det nån roll?
Jag är ensamstående med en liten kille och kanske är det så att jag bara inbillar mig men kan det vara så att man då inte får "vara med i mammaligan" för att folk inte vet vad de ska säga. Inte vet jag. Jag vet bara att jag tycker att om man är vänner så räknas man alltid och är välkommen. Annars är man inte vänner och det är okej men man ska inte LÅTSAS att det är på nåt annat sätt då heller.

I´m back and I´m really back in buisness

HAHA HA HA HA HA inte visste ni att Aron kunde engelska. Men så är fallet. Men jag pratar desto mer spanska då moster och barnflickan pratar det med mig. Men det går bra det med.
Alltså alltså en grej. Som jag tänkt på. Eller tänker på. Eller rättare sagt UPPTÄCKER emellanåt är det här som kommer i mitt ansikte och som ska vara bra? ! ?! Eeeeh. Det kallas tydligen för "torka" men det är helt onödigt och inte alls angenämt. Så va snäll och sluta med det ni vuxna och gör det inte på mina bebis kollegor för jag ser att de lider.
Idag har varit en jobbig men kul dag. Är helt slut. Min bästa polare Diesel sprang bort, rymde helt enkelt (varför fick inte jag följa med på hans rygg förresten) och mamma blev upprörd det kunde jag se. Hon försökte låtsas som ingenting och gick med mig i vagnen. Men hon var upprörd. men jag vet bästa trösten-STÅNGAS!!!!!!!!! Så gör ju den där lillkatten så jag har börjat med det med. Jag buffar med huvudet mot mammas och så sitter ni så panna mot panna och gnider. Dömysigt! Så gjorde jag och sen bakade mamma och såg glad ut coh sen blev det blött och hon sa en massa om vatten och sen helt plötsligt hade jag pyjamas och låg i sängen med ett jättesött lejon som är rolig att prata med. Jag glömde. Innan dess dansade mamma till HERO av Perrelli 3 ggr till och med och jag fick vara med också. Schlager is the shit!
Jag har börjat haja en del. Till exempel så har jag fattat vad folk gör när de pussas. Fast det är konstigt. Vissa pussas fast de inte vill pussas ser det ut som i alla fall för i nästa sekund så pratar de sådär argt till varandra.
Hmmmm ni känner ju mig och jag är så liten än MEN om jag nånsin blir som de där arga, sura vuxna så säg till mig. Det verkar så trist!
Kramar till er alla!!!!

PS jag sover nu som ni ser så stör ej! DS
Aron

Att gå vidare-how to do

...då man funderar. Igen. De som känner mig väl brukar säga att jag tänker alldeles för mycket och ändå är jag inte känd för att vara någon hjärnforskare precis. Vissa dagar funderar jag på ytliga saker som vilken garderob jag borde ha och om det är värt att lägga 2000 kronor på en plattång. Andra dagar (som idag) funderar jag på det här med att gå vidare.

Jag har läst otaliga böcker om kvinnor och män som varit med om den ena mardrömmen värre än den andra. Tänk till exempel att förlora hela sin familj i en olycka eller att få reda på alldeles för sent att du har en obotlig sjukdom. Vissa kategoriserar problem enligt modellen "riktiga problem" och "lyxproblem". När jag blev ensam med lille Aron i magen var det nån som sa till mig : "Ja men tänk du kunde varit en fattig kvinna i Bombay". Ja det kunde jag varit men nu är jag inte det. Får man inte vara ledsen ibland bara för att det alltid finns de som har det värre?

Samtidigt så vet ju jag och alla andra empatiska tänkande människor att visst fan har vi det bra här i Sverige och jag har dessutom ett jobb, föräldrar i livet (som dessutom är helt underbara), massa goa vänner, en frisk son och jag är frisk också. Det är svårt för man vill ju inte klaga....

It´s a new day let´s look at all we got. It´s all we thought we ever wanted. It´s beautiful.

Och visst är det vackert. Men det skulle vara ännu vackrare om det faktist var så att kärleken övervann allt som de så fint säger i en massa låtar. Nu gör den inte det. Det har jag blivit varse.

Men hur går man vidare då. är det så att vissa människor är såna som "ältar" och andra ser ljuset direkt och får en plan av nån högre makt och bara följer den?

Som sagt jag vill inte klaga. Mitt liv är bra. Jag bara förundras ibland över hur människor beter sig mot varandra trots att de vet att livet är lika skört som lökskal och att när vi sitter där på hemmet och blir matade med haklapp så är det inte en jävel som tackar oss för att vi arbetade för mycket. Då är det nog kärlekskapitalet man har samlat ihop som räknas. Och då kanske det är så att kärleken övervinner allt. Den som lever får se helt enkelt.

Idag tänker jag i alla fall så här i min blogg på nätet hylla min glädjekälla och kärlek livet-Aron som i måndags blev tio månader. Aron hälsar och säger att han snart återkommer med ett nytt inlägg från bebisplaneten.

Och bara kolla in bilden. Är det nån som INTE fattar att han sitter inne med så många svar?

Aron rapporterar....

Hallå hallå hallå hallå...

Känner mig lite busy. Alltså jag har flyttat och bor i en gigantisk värld med min mamma, bästa kompisen Diesel och ibland så kommer det en katt och en del andra stora och små människor och hälsar på. Ja alltså Diesel förresten...han svälter har jag förstått så jag ger honom all min mat. Han ser verkligen så himla ledsen ut när han står vid min stol och tittar och så säger han till mig "Snälla Aron ge mig lite av din mat så ska du få smaka min mat sen" Eftersom jag både gillar vattnet som är i hans skål och maten bättre så säger jag ju inte nej. Det konstiga är bara att så fort Diesel tagit maten från min hand så är den borta. Alltså min hand är tom! och då blir jag ledsen. Min moster (som förresten är på besök nu) säger att det är den enklaste formen av matte som till och med både hon och mamma fattar. Men jag fattar inte....

Nåja. Jag har börjat krypa också och då kan jag ju upptäcka det här gigantiska världen som jag börjar fatta litegrann av.

Detta är vad jag fattat hittills:

1.Diesel tappar päls och den smakar inte gott

2.När mamma pratar i telefon eller messar (vilket hon gör hela tiden typ) så kan hon inte göra nåt annat samtidigt

3.Mamma har en massa runda grejer som hon lägger i en apparat som spelar musik. Fast de här runda grejerna vill jag gärna pussa och slicka på för man kan se en jättesöt bebis i dem. Men det får jag inte....

4. Smörgåsrån är den bästa måltiden ever! Varför måste man äta annat?

5. Burkmat is the shit! Inte en massa hemmalagad mat. Blä!

6. Jag säger nu "Mamma". Har vetat länge att det är den där tjejen som är min mamma. Har bara inte sagt det än.

7. Diesel har stora tänder som är roliga att pilla på.

8. Människor blir glada när man ler och pratar med dem.

9. Håriga små varelser som låter dökonstigt och som stryker sig mot en hela tiden men springer när man ska hålla i svansen kallas "katter"

10. Vuxna människor tycker inte om att stå i kö och då får jag också en konstig feeling.

11. Vatten i ansiktet är livsfarligt

Kramar från er alldeles egen solstråle ARON-the giant baby!

Funderingar kring nåt av det mest förbjudna....

....nämligen ålder.
Vad är det för konstigt påfund egentligen? Jag undrar så hur stenåldersmänniskan resonerade kring ålder.
Jag kan erkänna rakt av att jag är ganska åldersfixerad när det gäller mig själv. Till exempel så tycker jag att jag var ganska gammal när jag fick barn och att jag har lagt för mycket av min dyrbara tonårstid på en massa strunt. Fast sen när man funderar närmre...
Alltså just nu så lever den svenska kvinnan tills hon är drygt 82. Om man får barn när man är säg 32 så är ens barn 50 när man dör. Och man får verkligen hoppas att en 50-åring klarar sig själv. Så varför är det då fortfarande så att naturen är fast i sitt urgamla tänkande att en kvinna ska vara som mest fertil mellan 18 och 32 typ. Kommer detta att ändras med tiden?
När medellivslängden var 50 så kändes det ju så en rimlig tanke från moder jord. Det skulle ju inte vara så bra om 10-åringar blev föräldralösa. Men nu?
40 är idag egentligen ingen ålder. Man kan vara i bättre form än en 25-åring och kanske har man bara yrkesarbetat max 10 år. Ändå så är 40 i vissa sammanhang "gammalt". Framförallt för oss kvinnor som tycks ha ett "bäst före datum". Män blir oftast sexigare ju äldre de blir (nåja till en viss gräns) men kvinnor tappar. Varför? Är det biologiskt? Är det för att män kan bli pappor till de är 90?
Eller är detta bara nåt jag fått för mig för att jag själv lider av smärre åldersnoja? Inte så att jag tycker att jag är gammal. Jag hänger bara inte med ibland. Då är det väldigt uppfriskande att prata med sina elever som ofta påminner en om viktiga saker :-). Se exempel nedan.
A) "Shit har du fått barn NU???????? Eeej mannen min mamma är ett år äldre än du!" (kille 18 år)
B) "Jag blev pappa för ett år sen och jag hade gärna väntat till jag var 33." (kille 19 år)
C) "Jamen fan du kommer väl inte ihåg ens hur det var att vara tonåring och bara hata allt typ." (tjej 15 år)
D) "Va??? Är du bara 33? Jag trodde du var som min mormor" (tjej 8 år)
E) "Om jag hade sett dig på min skola hade jag trott att du var en av dom bråkiga i sexan." (kille 8 år)

Om jag fick göra en snabbanalys av mig själv så skulle jag nog säga att alla åldrar man haft lever inom en och om man har fantasi kan man snabbt förflytta sig bakåt i tiden.

Rapport från planeten "Aron och company"

AAAAAAAOOOOOWWWWHHHHH!!!!!

Vad tyckte ni om det ljudet va?

Det här då FFFFFFFFFFFFFFFF. Ja detta ägnar jag mig åt nu hela dagarna-testa ljud.

Mamma och pappa vill såklart att jag ska uttala orden "MA-MA" och "PA-PA" men det tänker jag minsann inte göra förrän jag har lärt mig att säga några andra kul grejer.

På min planet så händer en massa roliga saker och livet är ganska enkelt. Men så ibland så landar jag på det som jag nu kallar vuxenplaneten och då är det jobbigt ibland. Ja jag har börjat fatta nu varför vissa vuxna är så himla tråkiga. Jag försöker i och för sig hypnotisera de som jag tycker verkar extra tråkiga genom att stirra på dem ett par minuter på bussen t ex. Om de då inte tittar tillbaka (hur kan de låta bli att titta in i mina mörka, vackra ögon. I don´t get it.) DÅ så börjar jag morra som en hund. Om inte de hjälper så kraxar jag högt och länge. Aarrrgh!!! Arrrrgh! Arrgh! OM inte det hjälper så brukar jag luta mig fram och fyra av ett stort leende och säga gä gä gä gä med en liten viskande röst och DÅ brukar de titta snabbt och le ett trött leende.

Men så mycket onödigt de pysslar med på dagarna så fattar man ju om de är trötta och arga. Till exempel så tog mamma ALLA tidningar och virade in alla sin grejer, stoppade ner dem i stora lådor bara för att plocka upp dem sen igen. Hon LEKTE inte ens med pappret! Kan ni fatta? För mig är det liksom drömmen att sitta i ett land fullt med papper. Eller som när vi ska gunga. Ni ska inte tro att de vuxna sätter sig själva på gungan utan de flesta står bredvid och PRATAR i telefon eller med nån annan tråkig vuxen. Hmmm, jag förstår liksom inte hur man INTE kan vilja gunga. Min mamma och pappa kan i och för sig tänka sig att sitta en stund på gungorna bredvid mig men de verkar inte särskilt roade. Nä då tycker jag att vovven Diesel är mycket smartare och använder sin tid mer effektivt. Han äter kottar och jagar kottar i timmar och jag skrattar så jag håller på att kikna varje gång jag ser honom. Han har sinne för humor.

Ja som sagt man får vara glad så länge man är bebis. Det är ju lätt vi som sitter inne med sanningen.

Pussar och kramar till mina fans

Mitt senaste inlägg i EDICO

Ibland så får jag förfrågan om att skriva i Malmö Stads personaltidning EDICO och då kan det se ut så här.....

Tänkte ge mitt inlägg i debatten ”föräldraledighet”. För det första
kan man ju undra varför det heter föräldraledighet när endast
40% av männen tar ut någon föräldraledighet under barnets
första levnadsår. Av alla dagar som kan plockas ut så tar
kvinnor ut 80% av de dagarna. Och det resulterar i… ja just det
sämre löneutveckling för kvinnor på många arbetsplatser.
En god vän sökte en heltidstjänst som musiklärare på en lite
mindre ort. Hon var den enda behöriga sökanden så egentligen
var det inget snack men ändå så fi ck hon frågan om hon var gravid
eller planerade att skaffa barn. Det är dessutom så att vi kvinnor
fortfarande gör det sk ”obetalda arbetet” i hemmet trots att
många av oss jobbar heltid och ibland mer än det.
Nåja jag hade redan bestämt mig innan min älskade prins Aron
kom till världen att JAG ska minsann ägna min föräldraledighet åt
att iaktta, eftertanke och såklart att hänga med lillkillen.
De iakttagelser jag gjorde, ja mina Gudars skymning vad
mycket jag såg genom mina genusglasögon, var:
• nyblivna pappor fi nns knappast på BVC (Arons pappa fi ck lite
sura blickar när han var med då kvinnor sitter och ammar)
• nyblivna pappor får gärna gå på krogen med grabbarna och
kollegorna och ingen tycker det är konstigt
• en del pappor säger att de ska passa sina egna barn
• mormor är den som byter, morfar gör det endast i nödfall.
Jag såg mycket annat och hörde en hel del också. Emellanåt har
jag varit på jobbet och jobbat lite fackligt och hälsat på kollegorna
med lille Aron och första gången var jag lite nervös för
vad de skulle tycka, men de har tagit emot oss med öppna armar.
Ok, vad bra tänkte jag. Några kvällar senare satt vi ett tjejgäng
hemma hos mig och gick sen ut och dansade medan Aron snusade
gott i morfars famn. Men DET var tydligen inte ok! En stor
kille kom fram till mig och sa:
– Du födde inte du barn för 8 veckor sen?
– Jo men vaddå, svarade jag. Nyblivna pappor går ju ut.
– Jamen det är skillnad för du ska vara hemma och amma och
ta hand om din bebis. Är du inte rädd för vad som ska hända
med ditt barn?
Och då kom jag på det! Man ska vara rädd för allt som kan gå
fel med ens barn, med en själv och ens kropp nu när man blivit
MAMMA och det får man ju höra på BVC också. Men om man nu
inte är rädd då? Om det faktiskt är så att jag litar på min egen
förmåga, Arons signaler om att han mår toppen, mina föräldrar
och alla mina goda vänner? Sen tänkte jag efter och då slog det
mig att det handlar ju inte om det. För inte hade den här killen
på krogen sagt samma sak till Arons pappa?
Så när vi rynkar på näsan åt ”de där andra” och tycker att OJ
vilken konstig kvinnosyn de har så ska vi också titta på oss själva.
Jag vill verkligen poängtera att jag vet att jag är lyckligt lottad
och att det fi nns miljoner, miljoner kvinnor som är omskurna och
tvingas föda barn när de nästan själva är barn. Det fi nns kvinnor
även i Sverige som inte har sociala nätverk, pengar som lever
med män som slår dem ännu mer när de är gravida (ja det är faktiskt
sant även om det låter taget ur en B-thrillerfi lm). Och sen
ska vi inte glömma bort alla män som VILL men inte FÅR träffa
sina barn då modern fortfarande anses vara mest lämplig i
många fall. Eller de underbara män och killar som vill vara manliga
förebilder åt våra små knattar på dagis. De synas i sömmarna
och jag har personlig erfarenhet av mammor som byter dagis
för att det jobbar män där.
Ändå är det vi som ska vara goda förebilder åt våra elever. Vi
ska lära dem om likabehandling, nolltolerans, jämställdhet, att
alla har ett värde, att män och kvinnor ska kräva lika lön för lika
arbete och vi pratar, pratar och pratar med dem om RESPEKT dvs
att se varandras olikheter och kunna acceptera olika egenheter
utan att se ner på den andre.
Men kan vi allt om detta själva? Ibland kan jag känna att jag får
mer respekt, glädje och utbyte av mina elever än av vissa vuxna.
Och när det gäller våra egna små guldklimpar, våra elever, barn
vi möter på caféer och barn till våra vänner så anser jag att vi alla
har ett kollektivt ansvar och ibland måste visa civilkurage och
stötta varandra privat och i våra yrkesroller. För vem vet svaret på
alla frågor om hur det kunde gå snett för vissa, hur det gick lysande
för en annan i livet, hur snälle lille Calle hamnade på kåken
och hur det lilla spädbarnet egentligen uppfattar omvärlden.
Inte jag i alla fall. Det enda jag vet är att den dagen rädslan tar
över så fi nns det ingen rättvisa och den dagen jag slutar tycka
om mina elever och bry mig om dem då är jag ingen bra lärare
enligt min måttstock. Och vi har alla ett ansvar för att nästa generation
ska kunna skapa ett mer jämställt samhälle. 􀁽

Är ensamhet en dygd?

Här på bilden ser ni en typisk situation på 2000-talet. En ung människa

som messar som vill ha kontakt med andra men som kanske bara har det på mobilen eller på nätet. Inte för att jag är sån. Jag MÅSTE träffa människor LIVE men jag har funderat mycket på det här med ensamhet och hur vi värderar det begreppet.

Ett nytt magasin har kommit (ja förr hette det ju tidning eller blaska men nu ska man ju säga "magasin" med betoning på iiiiiiii. )

Hur som helst så heter det "Kattis" och på framsidan kan man läsa "Hitta kärleken". Ja det är ju inget nytt men jag fattar inte en grej. Alla skriver typ om "Så hittar du en partner" eller "När jag var 60 vågade jag äntligen köpa hund och då blev jag lycklig" eller "Utan mina vänner hade jag aldrig klarat skilsmässan".

Men varför är det så här då att ensamhet ändå blivit en dygd i Sverige (ja inte i några andra länder vad jag vet i alla fall). Fast alla strävar efter att INTE vara ensamma.

Ofta händer det mig att gamla människor på bussen pratar med mig när jag har hunden eller Aron med mig och säger sen: "Tack för pratstunden. Du vet man är ju ensam nu för tiden."

Det är ju så hemskt!! Vem fan vill vara ensam? Vem har kommit på det här att "nu ska du nog vara ensam ett tag för att hitta dig själv"?

I många länder som jag besökt hade de skrattat ihjäl sig. De är typ ALDRIG ensamma från den dag de föds till den dag de dör och de "hittar sig själv" (vad nu det är för nåt) ändå. Jag ska ta mig själv som exempel. Jag pratade med en bekant för ett tag sen som sa" ja men jag har varit singel mycket längre än du. Jag klarar mig utan partner och det är bra att vara ensam några år då och då"

Eeeeeeeh.....? Que?

Min mamma har tex aldrig bott själv utan flyttade direkt från föräldrahemmet till min pappa och när man berättare de för folk så säger de "Men Gud hur har det gått?".

Alltså jag fattar inte bara. Är inte vi sociala djur som behöver flocken, trygghet, hjälp av varandra och att bara vara med varandra under tystnad eller arbete?

Jag vill ialla fall INTE vara själv. Jag har nog redan hittat mig själv och kommer klippa till nästa människa som påstår att "ensam är stark". Jag tänker inte gå in i min grotta och fundera. Glöm det.

ALDRIG MER EN FLYTT!!!

Jag är så trött på att skruva, lyfta, bära, böja mig ner, kräla omkring på golvet, skrapa bort färg, putsa rör i badrum, spika...

Jag har flyttat runt tio gånger i mitt liv som den rastlösa själ jag är. Har tyckt det var jobbigt innan men då har jag inte vetat vad jag pratat om...Att flytta ensam med en bebis, galen vovve som inte fattar sitt nya revir är GANSKA jobbigt.

Nu bor jag ju i mitt slott. Ja det är så det känns för mig att bo i en fyrarummare. Väldigt lyxigt! Och här tänker jag bo tills jag vinner på lotto eller nån galning får för sig att de ska köpa ett hus till mig eller nåt....Jag menar man vet ju aldrig. Ibland så slår drömmar in... :-)

Javisst gör det ont när knoppar brister

"Ja visst gör det ont när knoppar brister? Varför skulle annars våren tveka?"

Imorgon är det den 8e april. För många kanske en vanlig onsdag. För mig också förutom att jag tänker på att det var precis ett år sedan som jag blev ensam. Med en liten bebis i magen. Sparkande, otålig och redan då stoooor. Inte ville jag påskpynta. I år gör jag inte det heller men av en helt annan anledning-jag är mitt i flytten och det är kaos i min nya fyra.

Jag har inte skrivit nåt om det här och tänker inte börja göra det nu heller men det vara bara att jag just idag kom och tänka på det när jag sprang en lång runda med vovven. (Maxade förresten min löpning IGEN. Börjar bli så smått imponerad av mig själv.)

Men oavsett vad som hänt mig och andra (jag tänker på alla de som har årsdagar för folk de mist osv) så tycker i alla fall jag att våren får en att både gråta och jag gör det verkligen, skratta, tänka efter, känna efter, minnas sina barndoms vårar som ju alltid var så härliga. Man lekte fram till 20 ute med sina grannar. Man rusade in så där härligt svettig men ändå inte för varm för kvällsluften var kylig. Och så hungrig man var på mammas goda kyckling eller pappas goda moussaka. Eller som när vi alla kusiner var hos farmor och farfar och man sov i kökssoffan och åt pannkakor stekta i massor av smör och med farmors hemmakokta sylt och saft.

Så tryggt, så skönt att ligga där i kökssoffan hos farmor Irma med storasyrran.

Vilka fördelar jag haft i livet. Fått uppleva landet, semestrar på Gotland, språkresor, roliga kusinträffar, skidåkning sen 1980 och sen massa resor på egen hand i världen.

Bilden är på mina kusiner, mig och min syrra och det är taget 79 eller 80 på farmors torp en bit utanför Arentorp vid påsk.

Hur som helst!!! Glad påsk och var rädda om varandra!

Cocktails och rock n roll....

...är kanske det som behövs just nu! Är dödstrött efter ett evigt flyttande och dessutom hjälpte jag en polare att flyttstäda sin lägenhet.

Tänk lilla jag i en fyra med min son. Tänk om det faktiskt är så att jag har blivit vuxen eller är på väg dit i alla fall.

Mina vuxenpoäng för tillfället:

är gift och skild

har ett barn

har fast jobb (fast bara på 60%)

medlemskort på MQ

medlem i facket och skyddsombud

Men sen kom jag på att oj vad mycket jag missat som vuxen. Typ:

har inte ICA kundkort

lever inte ihop med någon

har inte körkort

har ingen bil

har inget pensionsspar....

Ja men vad fan är eg vuxen? Ska skriva om det nästa gång!

Endorfinrusch

Imorgon är det 8 månader sen jag födde Aron-the giant!

Nåt som jag tänker väldigt ofta på är att jag käner mig fortfarande lurad och lite arg på alla som pratade så mycket om förlossningar hit och dit. Sen alla program på teve ska vi inte prata om..

Barnmorskorna, Sjukhuset och TV4fakta där det ändå sägs visas "normala" förlossningar.

Men det var ju inte alls så där som någon hade sagt eller som de visat på teve. Det var tusen gånger roligare, häftigare och så jäkla mycket mindre smärtsamt än jag någonsin kunde föreställa mig. Jag vill inte alls förringa männsikor som har ont för jag är ganska blödig och gråter om jag stukar lilltån MEN det här med att föda.....Det var ju bara så coolt! Och fräsch var jag ju också! Jag hade bestämt mig i förväg att jag skulle se ut "som vanligt" och jag hade några av mina favoritsmycken på mig.

Så här 8 månader efter så är det så häftigt att jag fortfarande gå omkring och är lite hög av min förlossning. Alltså vädligt ofta om jag stötter på nån sur gubbe eller en jäkligt otrevlig busschaufför så tänker jag bara "Ha ha du kan inte föda barn. Det kan jag och jag HAR GJORT DET!! YEAH!!!!! You go girl! " Och så får jag en sån grym endorfinrusch och känner mig galet glad bara av att TÄNKA på det.

Sjukt va? Alltså det är ju inte så att jag unik precis. Finns ju några miljarder till som gjort det innan mig.

Nåväl! Grattis Aron till dina hittills levda 8 månader. Må du inte växa i denna takt dock för då lever jag snart ihop med Hulken.

Vår, kärlek och lite flyt

För en gångs skull har jag lite flyt i mitt liv. Efter en period med mycket tuggmotstånd så är det lite lättare att åka i livets rutschkana. Hittat min bostad med stort B som jag flyttar till den 1e april. OCH jag har lyckats lösa alla praktiska detaljer kring detta.

Det är definitivt en vår som väntar runt hörnet och det är behagligt att vara ute med vagnen och vovven.

Jag är så kär i min bebis! Efter att ha haft lite barnledigt i helgen så är jag helt nyförälskad och jag fick världens mottagande igår när jag träffade honom igen. Han lutade sin lilla panna mot min och gapade stort med munnen och skulle pussa mig på sitt bebissätt i hela ansiktet. Sen ville han givetvis berätta vad han hade gjort för kul med mormor och morfar och dagen avslutades med ett bad för hans del, massa gos och vargsången som han älskar.

Barnledig fredag

Den här fredagen gjorde jag något som kanske många mammor skulle förfära sig över. Jag tog ledigt från ARON. Ja eller han kanske tog ledigt från mig också. Han är i alla fall med sin älskade mormor och morfar som dessutom har de finaste leksakerna och så får han kolla på Let´s Dance i fred och tjoa ikapp med publiken.

Ja jag har sagt det förr men jag säger det igen, pappor som inte är med sina barn varje ledig stund får ingen skit men vi mammor får det. Varför? Jag har väl inte mer föräldrainstinkt eller är en mer lämplig förälder än Arons pappa?

Hur som helst så förberedde jag mig noga för denna barnlediga fredag och inhandlade en ny top på MANGO. I vanlig ordning frågade jag min kollega om hon kunde göra smycken till som matchade och resultatet ser ni på bilden. Efter ett besök hos min personliga tränare (där jag bland annat slog nytt rekord i armhävningar :-))) ) så blev det gualschsoppa, bröd, dusch och en välbehövlig tupplur. Kändes så otroligt lyxigt! Vad gjorde man med all ledig tid innan man fick barn undrar jag?

Sen blev det besök på en stadens nattklubbar tillsammans med en god vän och en del sociologiska studier. För visst är väl människan ett mycket lustigt djur? Framförallt när hon berusat sig med alkohol. Och nej jag hade inte dåligt samvete för Aron hade ju sin festkväll med gröt, Let´s dance, sångstund med mormor och säkerligen ganska mycket bus med morfar.

Planeten "JOBB"

Mitt jobb är en egen liten planet i det stora solsystem som heter MALMÖ. Ja för alla er som inte vet så är Malmö den enda staden i Sverige som är värd att besöka nämligen...:-)
Hur som helst. PÅ mitt jobb ryms nästan halva jordklotet vilket jag verkligen gillar. Vi har allt från femtiåriga Berta som är född och uppvuxen i Malmö och firar semester på sin kolonilott. Vi har "jamen-tjena-mannen-what´s-up- och-sånt?" killarna som gärna drar mer eller mindre bra skämt. Vi har alla dessa småbarnsmammor som skaffar både två och tre barn i jämn takt. Vi har ett antal chefer som har de mest brokiga bakgrunder man kan tänka sig.
Sen har vi såklart alla de där flickorna som fnissar bara man tittar på dem och sen brudarna som tuggar tuggummi, pillar med sin Ipod, tycker allt är sjukt orättvist och bara glor på en och säger: "Amen döööööööööööööööö" och himlar med ögonen.
Sen har vi såklart de där trevliga pågarna som håller upp dörren och frågar om Aron mår bra och "tjaba-tjena-hallå" männen som hjälper en med allt man behöver hjälp med. Känns nyttigt, priviligierat och coolt att få möta dessa individer varje dag. Jag klagar ibland på mitt jobb men vad bra man har det ändå på vissa sätt.

Bebismöte

Tänk om vi vuxna kunde vara så entusiastiska och glada i mötet med andra människor som bebisar. Jag kan inte låta bli att förundras över vad det är som händer i livet som gör att folk blir avvaktande, blyga eller rädda. Och när sker det? Nä helt plötsligt så är vissa viktigare än andra. Det är viktigt att passa in och vi stoppar folk i olika fack. Tänk om vi skulle säga så till våra småttingar.

"Sorry Aron du kan inte vara med på babysim för du behöver VIP kort först". Vi uppmuntrar våra allra minsta att vara sig själva, vi överöser dem förhoppningsvis med kärlek och är stolta över dem bara de rapar. Sen helt plötsligt så måste de PRESTERA och ibland bara helt enkelt vara snygga, rika eller duktiga i skolan eller på jobbet för att passa in i gräddan. Varför?

Till exempel så har jag undervisat ett stort antal sexåringar i rytmik och sång sen 2000 och redan då så kan man skönja vad som komma skall. Idag sa en liten kille till mig att han absolut inte ville säga sitt namn i en namnlek för att det var pinsamt. Varför?

Så här så det i alla fall ut när Aron träffade sin bebiskollega för en vecka sen. Och se så glad han ser ut fastän han inte har VIP kort eller presterat nåt mer den dagen förutom att äta, sova, skratta och åka vagn.

Har en sån där dag idag...En sån dag som man undrar hur saker är möjliga. Kan någon förklara för mig varför mamman är den som förväntas ta ut alla föräldraledighet? kan nån förklara varför pappor tydligen anses ha mindre kärlek att ge sitt barn? Varför är det bara mammor som inte kan vara utan sina barn men pappor kan?

Jag menar så här....

Jag vill jobba heltid till hösten. Då har jag varit hemma mer eller mindre ett år och det tycker jag är fullt tillräckligt. Då tycker jag liksom att "hallå pappan nu ska du få dem stora förmånen att gosa med Aron på heltid. Mysigt va?" Men då händer det att man får kommentarer som:

"Alltså vaddå VILL du vara borta från Aron? Hur ska du klara det?"

Jamen HALLÅÅÅÅÅ är det nån som frågat pappan under den gångna tiden (sen jag födde) om hur han klarar sig utan sin son? Eh nä skulle inte tro det va.

Då blir jag trött. MEN sen tänker man på att allt är ju möjligt för jag har ju världens bästa familj som ställer upp!

"Gud , vad har jag gjort för att förtjäna dels en sjusärdeles söt unge, snälla föräldrar som gärna "offrar" sig och en syster som flyttar 150 mil bara för Arons skull? Jag konfirmerade inte ens mig men tack ändå Gud. Amen."

Bara för det blir det minsann en bild på familjen med stort F.

Jag och min pyjamas

Jag la av med snuttekudden RÄTT sent i livet. Sen ersattes den av en jäkla massa tuggummituggande och halstabletter och sen 2002 har jag en sjukt dålig vana. Så fort jag kommer hem till mina föräldrar så är det pyjamasdax. Men detta är ju ett underskattat plagg. Man känner sig grymt bekväm. Eftersom mina föräldrar är väldigt avslappnade och känner mig väldigt väl så har de inga problem med att deras dotter springer omkring i pyjamas no matter what.

Tänk att det finns folk som känner att de måste städa hela huset, klä upp sig och ta på sig sitt colgatesmajl för att "passa in" när föräldrarna kommer på besök. Jag är glad att jag kan gråta, skratta, skrika, käfta, se för djävlig ut, äta i sängen, skita i middagen och gå omkring i pyjamas hemma hos mamma och pappa. Jag behöver inte prestera jag är ändå deras prinsessa.

What is this?

Tjena...Nu är jag här igen. Aron alltså. Det är jag som skriver nu. Nu ska jag lista det som jag funderar på för tillfället:

Varför får inte vovven Diesel och jag leka som vi vill? Alltså han har några väldigt konstiga flärpar som sticker ut nånstans där det blöta kommer ifrån. De är så mjuka och goa att dra i och bita i men det får jag inte för mamma. Det gör ont på Diesel säger hon. Så säger hon "Akta Diesels öron". Vaddå det ser väl alla att det där inte kan vara öron. Öron är ju såna som jag har som jag drar i när jag är trött.

Varför pratar alla fortfarande med mig som om jag vore hörselskadad?

"Titta Aron en kkkkkkkaaaaaaaaattttttt. Tiiiiiiiiitta Aron vad säger kaaaaattttteeeennnn?"

Eeeeh man liksom bara va? Jag vet ju att det där är en katt som heter Minerva som är grå och mjuk som brukar ligga vid min säng när jag sover.

En annan sak som är värd att fundera över är det här med den där bebistavlan....Alltså helt plötsligt i hallen, i sovrummet och hissen så dyker det upp en tavla på en väldigt söt bebis med svarta ögon och brunt hår. Bebisen har inte så cool frissa dock men annars är den fin. Men sen så bara försvinner den och i tavlan kan det dyka upp en tjej som är väldigt lik mamma eller vad som helst egentligen. Varför kan man inte bara få ha en sån tavla hemma?

Sen undrar jag vem som hade den dåliga smaken att uppfinna dammsugaren. Den är så ful, låter hemskt och luktar illa. Dessutom tar den en massa tid från mamma så för att protestera så skriker jag HÖGT och länge så fort jag bara hör den. Hon tror att jag är rädd och försöker få mig att tro att dammsugaren är en kul leksak. Ha ha ha det fattar väl jag att den bara kan suga upp leksaker och den är inte bra att leka med.

Nä nu är det dax för den enda vettiga kosten hittills i mitt bebisliv-macka!!!!!

Pussar och kramar från allas er Aron

Att unna sig lite...

Jag tänker inte slå mig för bröstet och berätta om varför jag fick ett litet bidrag för att jag visat civilkurage men det var välkomna slantar. men eftersom de var en slags "belöning" för att jag gjort en insats så tänkte jag-hälften till CSN och hälften till LYX. Så det blev:
Ansiktsmask från Elisabeth Arden
Shampoo från Redken
Ögonmask från Biotherm
Ögonskuggor från make up store
Lite underkläder från HM

Shit vad det kändes lyxigt för en ensamstående småbarnsmamma som normalt sett har ett väldigt slitigt liv......

Nytt gym

Jag har bytt gym. Ja alltså bara för barnpassningens skull. Man kan ta med sin bebis dit men JÄKLAR vad seriöst det är där. Eller är det? På mitt förra gym så TRÄNADE folk för att bli starka, genomföra rehab, övade inför maraton, tränade inför matcher osv. Här undrar man vad folk pysslar med. För det första så är ALLT väldigt high tech och det är svårt att hitta och man kan typ inte ens titta på en knapp på en maskin, dusch eller löpband förrän det börjar hända konstiga saker.

Men sen verkar folk inte träna heller. Jag har varit där tre gånger hittills. Går dit (har inga märkesträningskläder och bara det är ju konstigt), kör mina kilometer på löpbandet och det heter ju LÖPband för att man ska löpa. Det hajjar inte folk. Hur som helst. Sen är det dax för cirkel eller intervallträning i det som kallas "fria vikter" utrymmet och där är det BARA män för det första och ja jag vet inte vad de tänkte på, men många av de har gräsliga tatueringar och sönderbrända i solarier. Stackars dem om tio år. Folk kommer ju tro att de är typ 90. Men tränar de? Nej det skulle inte jag påstå i alla fall. De TITTAR på sina muskler, på en stackars ensam tjej, på sina muskler, på sin inoljade hud, på frissan och på sina muskler medans de pumpar med en viktplatta bakom huvudet. Alltså hallå? Är det en naturlig rörelse? Nej. Kommer du ha nytta av att just den muskeln är stark? Nej. Ok så då tränar du bara för att bli snygg? Nej....

Va? Inte? Vad gör du då?

"Jagar mina demoner" tror jag svaret hade blivit om man frågat dem i en terapisession. Skrämmande att se unga, snygga pojkar fördärva sig på det viset. Och inte är det snyggt heller.

Och inte blir de starka och kan skydda en när åskan går.

Alltså muskler som är stora är inte alltid starka. Nu vet ni det flickor. (och pojkar)

Pssst....kolla in tjejen på bilden...Finns det NÅN kille som tycker det där är kvinnligt och sexigt? Maila till mig då så kan vi ta en diskussion för det där fattar inte jag i alla fall.

Tjingeling!

Rapport från år 2150

För många många år sen så gjorde man skillnad på män och kvinnor. Flickor blev tafsade på i skolans korridorer medans lärare och rektorer sa att "sånt är normalt i den åldern". Tjejer fick svara på frågor i en rättssal på frågor som"äger du ett par svarta stringtrosor och i så fall, varför?" Det ansågs fortfarande fel om en kvinna hade sex med många olika partners i sitt liv och hade hon gruppsex ja då var det en riktig slampa.
Kvinnor fick höra kommentarer som: "Ja alltså du är för snygg för att vara ihop med för man vet ju hur såna som du är. Nä eftersom du har silikontuttar så tänker jag bara sätta på dig."
Folk pratade fortfarande om hora-madonna komplexet. Kvinnor fick sämre betalt bara för att de var just KVINNOR. Polis och militär var fortfarande en manlig värld. Fler män än kvinnor satt på höga poster i samhället. De dåligt betalda jobben (lärare, sjuksköterska, barnsköterska etc ) var fortfarande sk "kvinnoyrken". Män tog inte ut hälften av föräldraledigheten. Kvinnor städade, lagade mat och utförde annat obetalt arbete i mycket större utsträckning än män.
Sen hade vi allt det här som man inte kunde mäta. Det tysta spelet som gick ut på att man bara "skulle inrätta sig i ledet annars jävlar.."

Fy fan vad jag är glad att inte jag levde då....


Fast tyvärr är det ju så att man faktiskt lever just nu 2009 i denna ojämställda värld. När ska det vända HELT?

Vårtecken

Ja det börjar bli vår. Jag känner det. Säkra vårtecken för mig är:

nytänkande-"Varför har jag aldrig tänkt så här förr? Nu är det slut med att sätta upp egna hinder som egentligen inte behöver finnas."

envishetens återtåg-"Ingen sätter sig på mig"

tulpaner-kan bara hålla med Carro. Krispiga tulpaner i köket mår man bra av.

ommöblering och investering-både inombords och i bostaden

förälskelse-är nykär i min söta söta bebis!

VÄLDIGT BLÖTA SKOR-ja tyvärr så glömmer jag alltid hur BLÖTT det är i Malmö den här årstiden. Nästa år måste jag investera i ett par bra allvädersskor hur tråkigt det än låter.

Snödroppar-ja de finns redan i mammas trädgård

Semesterplaner-i år blir det ridsemester och skärgårdsidyll

Nostalgi-Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Gladare elever-ja de små kidsen ler lite mer och sommarlovet är nu inte bara en fantasi även om det är ett par månader kvar.