För första gången sen jag blev själv med Aron så är jag faktiskt glad över att vara singel. Jag hade väl också en dröm en gång om det där huset, den där mannen, den där familjesemestern, det där ordlösa språket mellan två makar och de där barnen.
Nu blev det inte så. I början hade jag extremt svårt att förlika mig med tanken på att just JAG var ensamstående mamma. Mycket handlade nog om att jag är uppväxt i en miljö där folk inte är ensamstående mamor, räknar kuponger, äter fiskpinnar och potatismos och får välja mellan thailand eller skidsemestern.
Men nu så har jag inte bara förlikat mig utan tycker mig till och med kunna se vissa fördelar med det hela. Så här alltså.
Om inte soporna blir slängda så kan jag liksom inte irritera mig på nån för då vet jag att det är JAG som inte skött jobbet. Jag behöver aldrig bråka med någon om vad vi ska göra på semestern. Jag slipper oroa mig för att mannen med stort M ska träffa nån som är yngre, har fastare hud, snyggare tuttar vackrare hår......
Många kanske tror att "ja ja nu är den där bittra männsikan igång igen". Men sanningen är att jag inte är speciellt bitter. Visst finns det en MASSA fördelar med att vara två OM det funkar.
Nu till min poäng.
Jag ser alldeles för många omkring mig som just nu bryter upp eller är på väg bort på ett eller annat sätt från sin kärleksrelation just därför att kärleken inte längre är en KÄR LEK. Efter att deras drömmar blivit uppfyllda dvs de har fått sin barn, sin man, sitt prinsessbröllop, sitt drömhus, några fina semestrar så kommer vardagen ikapp. Och VARFÖR??? Jag menar varför skilde sig inte folk till höger och vänster i farmor och farfars generation? Var de mer kära? Var de otrogna? Hade de mer tid för varandra? Hade inte de väldigt mycket mer slit? Inte tror jag det men nåt konstigt är det med oss i vår generation. Vi nöjer oss liksom inte och det kanske man inte ska göra heller men för många blir det till sist en omöjlig ekvation att lösa.
Så hur får man kärleken att fortsätta var just en KÄR LEK samtidigt som man ska vara trygg i sitt förhållande, kunna förverkliga sig själv, hålla sig i form, vara en bra mamma/pappa, ha tid för sina vänner, renovera huset etc etc etc........
Jag har absolut inget svar på frågan och unnar alla människor ett bra liv, en bra partner (om man nu vill ha det), ett lyckligt förhållande men just nu, just idag så känner jag bara för egen del:
Hellre singel med möjligheten att välja MITT liv åt mig och Aron än i ett förhållande som är dött, destruktivt, tråkigt eller rent av katastrof.
HEDER åt alla er som underhåller kärleken och som kan leva efter just detta:
"Kärleken är god. Den vill ingen något ont."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar