Javisst gör det ont när knoppar brister

"Ja visst gör det ont när knoppar brister? Varför skulle annars våren tveka?"

Imorgon är det den 8e april. För många kanske en vanlig onsdag. För mig också förutom att jag tänker på att det var precis ett år sedan som jag blev ensam. Med en liten bebis i magen. Sparkande, otålig och redan då stoooor. Inte ville jag påskpynta. I år gör jag inte det heller men av en helt annan anledning-jag är mitt i flytten och det är kaos i min nya fyra.

Jag har inte skrivit nåt om det här och tänker inte börja göra det nu heller men det vara bara att jag just idag kom och tänka på det när jag sprang en lång runda med vovven. (Maxade förresten min löpning IGEN. Börjar bli så smått imponerad av mig själv.)

Men oavsett vad som hänt mig och andra (jag tänker på alla de som har årsdagar för folk de mist osv) så tycker i alla fall jag att våren får en att både gråta och jag gör det verkligen, skratta, tänka efter, känna efter, minnas sina barndoms vårar som ju alltid var så härliga. Man lekte fram till 20 ute med sina grannar. Man rusade in så där härligt svettig men ändå inte för varm för kvällsluften var kylig. Och så hungrig man var på mammas goda kyckling eller pappas goda moussaka. Eller som när vi alla kusiner var hos farmor och farfar och man sov i kökssoffan och åt pannkakor stekta i massor av smör och med farmors hemmakokta sylt och saft.

Så tryggt, så skönt att ligga där i kökssoffan hos farmor Irma med storasyrran.

Vilka fördelar jag haft i livet. Fått uppleva landet, semestrar på Gotland, språkresor, roliga kusinträffar, skidåkning sen 1980 och sen massa resor på egen hand i världen.

Bilden är på mina kusiner, mig och min syrra och det är taget 79 eller 80 på farmors torp en bit utanför Arentorp vid påsk.

Hur som helst!!! Glad påsk och var rädda om varandra!