Har en sån där dag idag...En sån dag som man undrar hur saker är möjliga. Kan någon förklara för mig varför mamman är den som förväntas ta ut alla föräldraledighet? kan nån förklara varför pappor tydligen anses ha mindre kärlek att ge sitt barn? Varför är det bara mammor som inte kan vara utan sina barn men pappor kan?

Jag menar så här....

Jag vill jobba heltid till hösten. Då har jag varit hemma mer eller mindre ett år och det tycker jag är fullt tillräckligt. Då tycker jag liksom att "hallå pappan nu ska du få dem stora förmånen att gosa med Aron på heltid. Mysigt va?" Men då händer det att man får kommentarer som:

"Alltså vaddå VILL du vara borta från Aron? Hur ska du klara det?"

Jamen HALLÅÅÅÅÅ är det nån som frågat pappan under den gångna tiden (sen jag födde) om hur han klarar sig utan sin son? Eh nä skulle inte tro det va.

Då blir jag trött. MEN sen tänker man på att allt är ju möjligt för jag har ju världens bästa familj som ställer upp!

"Gud , vad har jag gjort för att förtjäna dels en sjusärdeles söt unge, snälla föräldrar som gärna "offrar" sig och en syster som flyttar 150 mil bara för Arons skull? Jag konfirmerade inte ens mig men tack ändå Gud. Amen."

Bara för det blir det minsann en bild på familjen med stort F.