Bebismöte

Tänk om vi vuxna kunde vara så entusiastiska och glada i mötet med andra människor som bebisar. Jag kan inte låta bli att förundras över vad det är som händer i livet som gör att folk blir avvaktande, blyga eller rädda. Och när sker det? Nä helt plötsligt så är vissa viktigare än andra. Det är viktigt att passa in och vi stoppar folk i olika fack. Tänk om vi skulle säga så till våra småttingar.

"Sorry Aron du kan inte vara med på babysim för du behöver VIP kort först". Vi uppmuntrar våra allra minsta att vara sig själva, vi överöser dem förhoppningsvis med kärlek och är stolta över dem bara de rapar. Sen helt plötsligt så måste de PRESTERA och ibland bara helt enkelt vara snygga, rika eller duktiga i skolan eller på jobbet för att passa in i gräddan. Varför?

Till exempel så har jag undervisat ett stort antal sexåringar i rytmik och sång sen 2000 och redan då så kan man skönja vad som komma skall. Idag sa en liten kille till mig att han absolut inte ville säga sitt namn i en namnlek för att det var pinsamt. Varför?

Så här så det i alla fall ut när Aron träffade sin bebiskollega för en vecka sen. Och se så glad han ser ut fastän han inte har VIP kort eller presterat nåt mer den dagen förutom att äta, sova, skratta och åka vagn.