Nog för att jag alltid varit lätt blödig. Alltså jag minns redan när jag var liten och grät för att det låg en stackars död humla i trädgården. Eller sen när jag var tonåring och man skulle vara sådär himla cool och hade megastora plastörhängen, stentvättade jeans och en halv liter spray i håret. Inte ens då kunde jag hålla tårarna borta när Patrick Swayze dansade med "Baby" på filmduken. Men det där med min blödighet har bara blivit värre framförallt sen jag fick barn. Kan inte ens läsa eller höra talas om barn som dör eller far illa. Eller för att inte tala om serier om förlossningar och BB. Alltså då är det som att trycka på en knapp och så får man sitta där och känna sig dum med toarullen i handen. Vad är det som gör att nästan alla tjejer jag känner som har fött barn upplever samma sak just när man ser t ex förlossningar?
Och när Aron kommer med sin lilla mjuka hand och tar mamma resolut i handen och säger :"Mamma är jättegyyyyyyllig och jag med. Snälla mamma kan jag få lite majskokar?" Ja då är jag såld. Eller när han tar upp ett gosedjur som trillat ner från soffan och ska trösta.
Kunde inte föreställa mig innan han kom ut ur min GIGANTISKA mage att denna lille kille skulle kunna skapa såna känslostormar. För han kan verkligen röra en till tårar, få en att skratta hejdlöst och få en att bli mycket irrterad ibland.
Kanske är det bara att acceptera att jag är lättrörd även om det rimmar dåligt med min image;-).
Nej sanningen är nog den att jag är glad att jag känner saker. Måste vara sjukt tråkigt att INTE känna eller trycka på OFF så fort man känner nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar