Nu har det gått 5 veckor sen Aron föddes och efter två ganska turbulenta veckor med konstiga biverkningar av epiduralen, sömnlösa nätter, hormonsvall, ängslan och oro och annat konstigt så är jag nu helt förälskad i min bebis. Ändå känns det fortfarande på ett sätt som jag trodde innan.Jag är Anna som har blivit mamma men det är såklart inte hela min identitet. Njuter t ex av att ta ett gig och sjunga och bara gå in i det helt utan bebis. Jag vet ju att han har det så bra och tryggt även utan mig en natt.
Känner fortfarande inget behov av mammagrupper, kaffe latte på Hansa med en massa andra mammor som pratar husköp och blöjor. Har inte fått några konstiga tankar på att Aron skulle fara illa, sluta andas på natten eller att han skulle ha ett behov av babysim, babyrytmik och annat kosntigt som folk hittar på. Nä jag bara ÄR med honom och sen när jag lämnar bort honom med GOTT samvete så försöker jag bara VARA med mig, mina underbara vänner och min vovve.
Så här känns det just nu och det är väl bara att rida med vågen för ett tu tre så är han en trotsig treåring eller en tyst, hemlig tonåring eller en superbusig 11-åring som har klippkort hos rektorn. Han är ju faktiskt en helt egen individ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar