När det stormar

Min son och jag har en del gemensamt-inte så konstigt kanske då vi ju är släkt ha ha. En sak är att vi kan skratta och se det galna i en storm. Ja alltså Aron 3, 5 år vet ju bara precis det som man ska veta när man är 3,5 år storm=det blåser mycket ute och det är jobbigt att gå och mössan kan trilla av.
Jag x antal år äldre än Aron vet att storm kan vara precis det som jag beskrev ovan, men det kan också vara en storm inomhus, inne i en. Lite kaos helt enkelt. Så jävla gött egentligen. En mycket klok kvinna som jag har förmånen att ha som vän sa häromdagen "Glädjen är våra vingar, smärtan är våra sporrar". Och visst blir man taggad och sporrad när det gör ont rent fysiskt (ett exempel är ju t ex när man föder barn) eller gör ont inombords.
Förr så ville jag helst fly när någon sa nåt obehagligt till mig. Nåt som jag kanske tyckte att jag inte förtjänade eller kanske nåt som var ren jävla lögn och bara en elakhet.
Nu välkomnar jag dessa motgångar och stormar. Ja missförstå mig inte nu. Jag trivs bäst i min underbara vardagslunk när allt flyter på men jag vill ha lite mothugg ibland också för jag har fattat nu hur mycket klokare man blir. Och ibland är det ju faktiskt så att det där som någon säger som gör jävligt ont kanske har en del sanningsahlt och då tvingas man tänka efter och att tänka efter kan ju aldrig vara fel.
Men det ska såklart finnas en balans. Precis som när Aron trotsade stormen Emil (se bilder) så tyckte han sen att det var supermysigt att få komma hem och krypa upp i mammas säng under duntäcket, mumsa på vindruvor och kolla på Bambi.
Min fästman är bra på det där. Utmana mig så där lagom mycket så jag tänker i nya banor samtidigt som han inte är elak (tror inte den killen kan stava till det ordet). Jag älskar honom för det. Ja inte bara därför såklart, men det är en hårfin balansgång mellan att utmana, trotsa, jävlas och att vara elak, knäcka, missbruka någon.

Idag är det storm ut IGEN men det är bara på med dunjackan, kängorna och lamasjalen och gå i motvind till jobbet. Gött.