Tillbringar lördagen i hemmets lugna vrå och ägnar mig åt eftertanke, brödbak, tvätt, skruva ihop möbler och matlagning.
Så bra man tänker ibland när man är själv faktiskt. Självrannsakan.
Som alla andra människor så kan jag nu se tillbaka på mitt liv och dela in det i olika faser. Barndomen, ungdomen, föräldrarollen, misstagens tid, olyckliga stunder, lyckliga stunder....
Idag ska jag koncentrera mig på något som jag funderat på mycket hela mitt liv egentligen.
Skuld och rättfärdigande av sina egna handlingar.
Vissa skyller på Gud. Andra på djävulen. En del sätter skygglappar för ögonen och "kör på" till de blir upptäckta och det inte längre funkar. Just det där sista, att "köra på" tills det inte längre funkar anser jag vara nästan en sjuk företeelse. I alla fall om man är en vuxen människa. För visst är det lustigt att vissa inte känner skam förrän de blir upptäckta. Det vill säga det är egentligen inte handlingen de utfört som har fått dem att skämmas utan skammen över att bli upptäckta och över att fasaden rasar.
Dessa människor blir ofta ganska manipulativa och försöker vädja till andra människors godhet och empatiska förmåga, trots att de själva är totalt cyniska. Vi ser dem överallt och i alla samhällsklasser men det som kan störa mig nåt enormt är att vissa bara får "hålla på" i evighet och de kommer undan med det. Det kan vara kriminella personer som tycker att det har rätt att mörda andra bara för att de inte fick respekt. Det kan handla om män eller kvinnor som är otrogna och som vill att alla andra ska sopa igen spåren åt dem för att det är så "synd om dem då de tvingats vara otrogna". Eller någon som skyller allt annat på någon annan för att de själv ska komma i bättre dager.
Jag har sagt det innan och säger det igen. ALLA människor begår fel och misstag och ibland fatala misstag men varför ska det vara så svårt att stå för dem? Detta tycks vara ett mänskligt dilemma som jag ska ägna denna vintergrå lördagkväll åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar