Sandlådenivå

Valet orsakde onekligen en hel del debatter och inlägg på såväl facebook som i media. Med all rätt. Det var en riktig nagelbitare och det är bra att människor utnyttjar sin åsiktsfrihet. Ibland kan jag dock känna att det går till överdrift. Eller rättare sagt ofta handlar det om HUR man säger saker eller agerar och inte om VAD man tycker.
Nu är det ju faktiskt så att (om man ska tro dagens sydsvenskan) att var femte skåning röstade på SD och vad man än tycker om det så är det ett faktum att de nu har mandat i ett flertal kommuner och även i riksdagen. Det finns alltså uppenbarligen rätt många som röstat på dem. Intressant är dock att inte en enda sverigedemokrat (i alla fall inte av det jag läst och hört på facebook och andra sociala forum) träder fram och diskuterar.
Sen har vi det här med sandlådenivå. Typ när Ohly vägrar gå in i samma sminkloge som Jimmie Åkesson. Hur tolerant är då Lars Ohly som själv förespråkar tolerans och ett samhälle för alla?
Eller när någon uttrycker en åsikt på exempelvis facebook på ett konkret och bra sätt och pajerna haglar och kommentarer innehåller svordomar osv. Vad säger det om de som gör så? Har man inte rätt att tycka vad man vill. Jo. I min värld så har man rätt att tänka, känna och tycka vad man vill men det ultimata är ju givetvis att man sen hanterar, uttrycker och agerar på ett konstruktivt sätt.
Alltså hallå. Jag är själv en känslomänniska och har kastat en och annan paj och även nåt glas i väggen nån gång pga vrede eller frustration. Men mitt mål är i alla fall att så sällan så möjligt hamna i sandlådan. Men va fan jag är inte mer än människa och inte mina polare på facebook heller.
Men man borde i alla fall kunna ställa krav på vissa yrkesgrupper (t ex politiker) att de i sitt yrkesutövande INTE hamnar i sandlådan. Hämnd, barnsligheter och pajkastning gör ju inte direkt att jag får mer förtroende för vissa politiker.
För er som undrar-nej jag röstade INTE på SD. Det finns inte på min världskarta. Men nu är de här och nu MÅSTE vi och politikerna ta debatten och helst då utan att hamna i en högstadiekorridor.