Jag-en kamelont som vänder ut och in på mig själv

Alltså jag försöker verkligen. Gudarna, mina vänner och katten ska veta hur mycket jag försöker. Ja jag försöker verkligen och gör mitt allra bästa hela tiden för att vara en bra mamma och följa boken. Problemet är ju bara att det finns liksom inte EN bok för oss som ligger i tvist utan TUSEN.

Låt mig ta ett exempel.
Kalle, Olle, Pelle och Nisse tycker alla att de har barnets bästa för ögonen och barnet i fokus. På frågan om hur man ska göra när en 4-åring VÄGRAR, gråter, skriker, spriner och gömmer sig och till slut resingerar inför en överlämning svarar Kalle, Olle, Pelle och Nisse diametralt olika.
Om Kalle, Olle, Pelle och Nisse hade varit Svensson på gatan så hade det väl varit sin sak men när samtliga arbetar inom barnomsorg, familjerätten, med familjejuridik eller barnpsykologi så blir det svårare. För visst vill ju jag som mamma tro på dem allihop. De är ju proffs och borde veta.

Kalle: Ja men jag tycker att man absolut kan använda sig av milt våld. Det finns inget barn som tagit skada av det så länge inte mamma eller pappa visar känslor i detta läge. Man ska vara som en pilot som flyger ett flygplan och man ska bara stänga av alla känslor annars kommer barnet känna vad du känner.

Olle: SJÄLVKLART ska du lyssna på ditt barn! En 4-åring har uppnått den mognadsnivå så att den förstår saker på ett djupare plan och inte bråkar för bråkandets skull. Övertala, muta, locka och motivera men om barnet blir hysteriskt så tvinga absolut inte. Då skadar du deras förtroende. En 4-åring ska man ta på allvar och lyssna på. Du känner ditt barn bäst!

Pelle: Svår fråga....Ibland ska man lyssna på sitt barn och ibland inte. Det beror på vad det gäller. Det viktigaste är att föräldrarna kommer överens och samarbetssamtal är det som gäller. Om inte det funkar så får förskolan ta ansvar för överlämningarna och medla. Då löser sig allt nör barnet av sig självt.

Nisse: Fixa en lösning som gagnar er föräldrar. Jag menar är det inte skönt för en förälder att vara barnfri två veckor i sträck? Jo såklart och då är det ju också det bästa för barnet. Man ska ytterst ta hänsyn till föräldrarnas arbetstider och livssituation och om föräldrarna är nöjda med sina liv då är barnen det också.


Que?????????

Så när man då försöker följa allt som alla säger och samtidigt gå på egen magkänsla, blidka den andre parten och samtidigt ha sitt barns bästa för ögonen och möta och bekräfta alla barnets känslor och reaktioner utan att känna nåt själv.......Ja det blir lite komplicerat ibland. Minst sagt. Eller är det bara jag som är kass?

Så kan någon klok person tala om för mig vem som har rätt?

Bilderna är googlade.