Klänningen är fixad!!!!

En av mina bästa och coolaste vänner gifter sig på alla hjärtans dag. Bröllop är fantastiskt och speciellt detta då de är paret som inte lämnar nåt åt slumpen. Jag förväntar mig alltså god mat, formidabla bordsdekorationer, rörande och roliga tal, levande ljus, VÄRME (på många olika sätt), några riktigt roliga turer på dansgolvet och glada skratt.

Det enda jag är nervös för är min klänning...ja ni ser ju den på bild här. Hur som helst så kom klänningen dyr och specialbeställd från Paris. Det vara bara det att jag inte hade sett baksidan på den....Jag hade bara sett den bilden som ni ser här. Jo då visade det sig att den var helt bar i ryggen. Normalt sett så gör ju det inget fast det kan ju bli lite kallt. problemet var nu att man är ju inte 25 längre och så har man ju fött barn så jag ville gärna ha en behå. Hmmmmm hur skulle det här gå? MEN visste ni att det nuförtiden finns en behå som man KLISTRAR på tuttarna och knäpper framtill men den har alltså inga band därbak eller runt axlarna.

Finns det kallingar som man klistrar på också eller korsett för män eller ......nä jag ska inte snöa in på det där med jämställdhet. Folk stör ju sig redan på att jag är så grymt fåfäng samtidigt som jag kallar mig feminist och vill bli respekterad.

"Anna, du måste tänka på VILKEN BILD DU VILL FÖRMEDLA AV DIG SJÄLV!"

Ja men hallå, jag vet vilken bild jag vill förmedla. Bilden av mig. Dvs jag är hyfsat välmöblerad i skallen, har ett gott hjärta, generös som attan, bildad OCH ser ganska bra ut. Alltså måste det ena utesluta det andra??? Karlar kan verkligen vara så enkelspåriga.

Jag kommer i alla fall ha kul i den där klänningen det kan jag lova och om du läser detta Carro-Malmös snyggaste brud 2009- LYCKA TILL!!!!

PS Tack till affären Hot Couture där jag köpte klänningen DS

Finns det någon biologisk skillnad mellan oss egentligen?

Har funderat mycket på detta den senaste tiden. Jag har alltid varit en sån som sagt att vi bara fostras in i könsroller men alltså seriöst....vad är det egentligen som gör att killar måste t ex bruka mycket mer våld och slå sig för bröstet efteråt.

Som igår, efter en mycket lyckad möhippa, så var jag på en av stans nattklubbar som desutom räknas som en av de mer civiliserade (dvs det går dit en del IT-snubbar och poliser). Hur som helst. Det var svinkallt ute och när klockan närmade sig halv tre så skedde följande. Först så kom den där desperata blicken i många karlars ögon. De bänkade upp sig i vanlig ordning längs bardisken, breddade benen lite, sköt fram sina höfter, försökte fixera blicken, skålade till höger och vänster med varenda tjej som gick förbi. Alltså om man inte var intresserad kl 01 så är man ju inte det kl 03 heller när dessutom alla är ganska berusade.

Nåväl så här är det ju ofta. En slags parningsritual ska genomföras och alla trevliga kommentarer och subtila rörelser är som bortblåsta. Eftersom det var svinkallt ville alla ha sin jackor fort och taxi. Det blev lite trångt i garderoben och vad händer? Jo dessa bufflar med sina stora muskler som för en liten stund sen hävdade att de minsann var gentlemän började stångas och böka och trängde sig förbi typ ALLA kvinnor i kön. Stämningen blev något hätsk och själv fick man stå där halvt nertrampad och glo tills dessa sk gentlemän fått sina jackor. DÅ när de fått vad de ville ha så var det intressant att ragga igen och en del försökte ursäkta sig och slippriga kommentarer haglade i foajén.

MY GOD, what´s wrong with you guys?

Alltså så där gör i alla fall inte jag. Fast beror det på att jag är tjej?

Dagisets vara eller icke vara

Helt plötsligt har jag fått en duracellkanin till bebis och livets lugna stunder är över. Men shit vilken otroligt HÄRLIG unge det är!!! Så HIMLA tålig no matter what.

Hur kan folk lämna bort sina kids på dagis när de är ett med motiveringen "annars blir de inte inte sociala". Eeeeeeeeeh excuse me! Jag har inte gått på dagis och maken till social männsika finns inte norr eller söder om värnhemstorget. Och sen så undrar man ju då hur det gick med alla dessa förtappade själar som växte upp och fanns INNAN typ 60-talet. Då måste de ju vara totalt inkompetena utan någon EQ alls. Nån sa att "ja men min unga klättrar på väggarna annars".

Ja men kan det kanske vara så att folk VÄNJER sina barn att det ska vara aktiviteter hela tiden på dagis, hemma, på väg till dagis, i skolan, vid frukostbordet, under middagen, på restaurangen, på fiket, efter skolan......Nä tacka veta jag de som insett att barnets kreativitet får sig en extra skjuts om de faktiskt har LITE tråkigt emellanåt. Ja ja ja ja ja jag vet! Det finns ju massor av föräldrar som MÅSTE (säger de i alla fall) ha sina barn på dagis varje dag 8 timmar måndag till fredag för att de MÅSTE arbeta heltid för att kunna ha det där huset, den där designmöbeln, de där 5 datorerna, 2 st dvd, åka till Thailand och skidsemester varje år.

Det mest intressanta är dock att de som VERKLIGEN skulle behöva jobba heltid och VERKLIGEN skulle behöva samhällets hjälp, många av dem stannar hemma och delar upp det och framförallt-ANVÄNDER SIG AV SINA NÄTVERK.

Fan vad medelsvensken är stolt! Man får inte be om hjälp för då är man inte en A-medborgare.

ARON har bästa barnomsorgen i världen-mamma, mormor, morfar, mina kompisar (som har barn så att JA han kommer ha nån att leka med), ibland en barnvakt, kollegor.....Förr eller senare så tvingas både han och jag in i den där fållan ändå så varför ha så jäkla bråttom?? Nä dagis får vänta tills han är minst två i alla fall med risk för att han utvecklar autistiska drag då.....:-)

Så har det gått ett år....

...och vilket år sen då!!!

2008 var året då jag:

lärde mig vad slempropp är
fick erfara hur det är att spy var dag och sova som en stock 14 timmar
fällt en massa tårar
upplevde största kärleken EVER (till min son)
insåg att jag hade oanade krafter
fick känna på hur det är att leva ensam med en bebis
fattade många väldigt dåliga beslut
fattade ännu fler fantastiskt kloka beslut
blev bjuden på många roliga fester och middagar
överträffade mig själv i matlagning och bakning
träffade fantastiskt många nya vänner och bekantskaper
gjorde återtåg på dansgolven med bravur
knäckte en del äkta champagne
bråkade med försäkringskassan
förvånade mig själv och många andra
sa många lite för dumma saker med en MYCKET bitter underton

2009 är året då jag förhoppningsvis:

flyttar
ser till att förkovra mig mer inom mitt yrkesområde och även andra områden
TAR MITT KÖRKORT!!!!!!!
fortsätter vara en nöjd, superstolt, galet förälskad MAMMA
får se min son springa, leka, hoppa, gå och kanske säga nåt ord eller två
tjänar mer pengar :-)
knäcker ytterligare några flaskor champagne
får se en av mina käraste vänner bli äkta FRU
får rida islandshäst flera dagar i sträck
lär mig sålla lite bättre
skaffar mig ännu mer skinn på näsan
skrattar högt flera gånger varje dag

GOD FORTSÄTTNING ALLESAMMANS!!

Tjena, hallå!

Nu har jag fyllt 4 månader och är fortfarande tillfreds och nöjd med livet. Jag sitter på hemligheter såklart, om varför jag är så himla glad och tålig men de tänker jag inte avslöja här. Mamma undrar ofta och lägger huvudet på sned. "ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ Arooooooonnnn vad du är söt och gullig!!! Tänk att jag fick en sån bebis som DUUUUU!"

Hehe sjukt roligt att alla de där stora människorna ska dra ut så på vokalerna när det pratar med en. Tror de att man är hörselskadad eller? Nä tacka vet jag farbror svartpäls. Ja allstå hemma hos oss på golvet så finns där nåt stort svart mjukt som piper och gnäller när man tar på det. Ibland så kommer det där svarta mot ansiktet och då blir man helt plötsligt blöt och vissa vuxna säger irriterat: "Usch, inte slicka på Aron". Jättekonstigt tycker jag för jag menar de där vuxna människorna kan ju proppa i en saker som luktar MYCKET värre än den där pälsklumpen. Till exempel undrar jag: vilka av mina bebiskollegor gillar blomkålspuré?

Mamma försöker se glad ut och tror att hon kan lura mig fast jag ser ju på henne att hon själv aldrig skulle äta det. Tur att jag är så grymt snäll för såklart så äter jag ju det ändå och sen är alla nöjda och glada.

Aron på mammas jobb

Här är jag på mammas jobb grymt intresserad av pianot. På fotot ovan kan man se hur NÖJD jag är med livet nästan jämt.

Kram Aron

Man upphör aldrig förvånas...

...över livets små under. Lille Aron till exempel. Alltså visst han är som vilken bebis som helst kanske men han är MIN SON och det börjar man fatta först nu. Ibland när jag vaknar på morgonen efter en mer eller mindre bra natt och man ligger där och vänder och vrider sig i sängen och funderar på vad man ska hitta på denna dag så hör man detta TJUUUUUUUUUT. Tassar in i hans rum och där ligger han och bara skrattar och drar ihop sig som en ostbåge och visar sitt underbara tandlösa leende och så tänker man: What? Vem är detta? Shit vilken söt unge!!! och sen... HAN ÄR JU MIN och JAG HAR FÖTT HONOM UR MIN KROPP!!!

Sen kan man svära över försäkringskassan, vädret, karlar och att jeansen inte sitter bra men Aron finns i alla fall och ger mig sina gurglande skratt. Det är en myt att en bebis förändrar en helt eller får en att känna lycka hela tiden men när man väl får den där lyckovågen så sveper den bort mycket och man kan möta dagen lite gladare och lite starkare....

Shit vad klyschigt det blev men det är sant ju!