Aron på mammas jobb

Här är jag på mammas jobb grymt intresserad av pianot. På fotot ovan kan man se hur NÖJD jag är med livet nästan jämt.

Kram Aron

Man upphör aldrig förvånas...

...över livets små under. Lille Aron till exempel. Alltså visst han är som vilken bebis som helst kanske men han är MIN SON och det börjar man fatta först nu. Ibland när jag vaknar på morgonen efter en mer eller mindre bra natt och man ligger där och vänder och vrider sig i sängen och funderar på vad man ska hitta på denna dag så hör man detta TJUUUUUUUUUT. Tassar in i hans rum och där ligger han och bara skrattar och drar ihop sig som en ostbåge och visar sitt underbara tandlösa leende och så tänker man: What? Vem är detta? Shit vilken söt unge!!! och sen... HAN ÄR JU MIN och JAG HAR FÖTT HONOM UR MIN KROPP!!!

Sen kan man svära över försäkringskassan, vädret, karlar och att jeansen inte sitter bra men Aron finns i alla fall och ger mig sina gurglande skratt. Det är en myt att en bebis förändrar en helt eller får en att känna lycka hela tiden men när man väl får den där lyckovågen så sveper den bort mycket och man kan möta dagen lite gladare och lite starkare....

Shit vad klyschigt det blev men det är sant ju!