Våga vägra arbeta utan lön

En intensiv men supernice sommar börjar lida mot sitt slut. Eller i alla fall för mig då det hastigt bestämdes att jag ska börja mitt nya jobb redan i mitten av månaden. Kvar på sommaragendan står såklart Arons femårsdag och kalas, ett antal middagar med kompisar, en till tur till Göteborg och såklart ridtur på Fiddlar.

Efter många om och men så har jag dessutom beslutat mig för att lägga ner att utföra obetalt arbeta på hemmaplan. Jag är så EXTREMT trött på att städa 200 kvm. Ja alltså jag får såklart skylla mig själv: 1. man måste inte bo så stort 2. man måste inte vara sån pedant som jag 3. man kan vara lite tydligare mot sin partner med vad man vill ha hjälp med
Missförstå mig inte jag älskar min man och han är så himla bra på de flesta sätt och mer jämställd i det stora hela än de flesta karlar jag mött i mina dagar, MEN det är något irriterande när man själv jobbat, tränat, donat med barnen, underhållit det sociala, lagat mat, städat och sen så kommer maken hem och är SÅ trött för att han OCKSÅ har jobbat hela dagen och då måste ju en man VILA. Nu lät jag dötråkig hör jag själv men seriöst...när ska kvinnor få betalt för all den tid vi lägger på hem, hus, det sociala, fixa presenter till barnens kalas osv osv. Jag gör det GÄRNA men inte om det tas för givet. Nu har maken inte hamnat i "ta det för givet" träsket än och jag tänkte mota Olle i grind och utnyttja det fina rutavdraget.
Ja jag trodde inte att jag skulle hamna där med tanke på att jag inte ens röstar på det parti som talat sig varma för rutavdraget men helt ärligt känner jag att jag KAN och då har jag mer tid över till annat som är mycket roligare. Och nu vill jag inte höra nåt om att "de rike de kan" för även om jag inte tänker redogöra för en musikerlön här på min blogg i minsta detalj så kan jag väl säga att man blir ju inte miljonär precis. Om nu nån trodde det.

Nog om detta. Nu är det dags att njuta av underbar sommarkväll och fixa inför sonens femårsdag!

Sverigedemokrater i Vellinge??? Nej tack!

Kära SD-Vellinge! 

Tack för ert brev. Kul att ni är ett "glatt gäng sverigedemokrater". Känns superseriöst att ett parti skriver så. Vet inte om ni menar att ni är så glada för att ni lever i en annan verklighet. Ty hur kan man tro något annat då ni menar på att Vellinge kommun har en hög brottslighet...Ni vill heller inte att ensamkommande flyktingbarn ska komma till Vellinge då det inte bidrar till svenskheten. 
Tack för att just JAG som har två barn varav den ena är halvfinsk och den andre fjärdedels arab fick ert trevliga lilla brev. Vet inte om ni menar att jag då skulle byta ut mina barn på nåt sätt eller att de inte hör hemma i Vellinge kommun. Eller vänta nu...finsk får man tydligen vara (nu för tiden...på 60-talet var det annat) men de där araberna?? Nä usch och fy. Det ligger tydligen nåt i blodet om man får tro er. Ska dock upplysa er om att min icke helsvenska 5-åring är den minst fördomsfulla, våldsbenägna barn en mamma skådat. Kanske beror det på min svenskhet?? Eller vänta lite nu...Min farfars farfar var från Finland och mormors släkt likså...och så har vi ju vallonerna..Nä det går inte ihop. Kan det vara så att man är MÄNNISKA och olika människor är olika god/onda/glada/ledsna/vackra/fula/smala/tjocka/inskränkta/öppna/kloka/galna??? Och kanske kan man vara lite av varje? 
Nåväl. Tack kära ni för att ni återigen påminde mig om varför jag INTE ska rösta på er. PS PÅ bilden ser ni mina "orena" barn som enligt er bidrar till att svenska kulturen och seder (vad nu det är...) urholkas. Enligt mig så kommer de sannolikt bidra till ett öppnare och vänligare samhälle. DS

Det där med hämnd

Handen på hjärtat. Har ni inte någon gång känt avsky så stark att den nästan äter upp en? Oftast så känner väl folk så inför det faktum att barn mördas i Syrien, att folk kastar skarvar not en bergvägg i Östersjön eller kanske inför något irrationellt som spindlar? (Spindlar måste ju såklart få finnas men personligen tycker jag att det är så äckliga och jag har riktigt spindelfobi).

Nån enstaka gång i livet kanske man träffar en person man känner avsky mot. De flesta av oss upplever kanske det en gång eller aldrig. Jag har hittills bara avskytt en enda person på en tonårings vis. (Jag har såklart förlåtit om kommit över det för längesen) men i vuxen ålder är jag förskonad från just avsky och hat. Finns säkert en och annan som hyser stark aversion gentemot mig men jag avskyr inte.

Kan i och för sig föreställa mig en situation där jag säkert skulle kunna hata och avsky. Om någon eller några skulle skada mIna barn på något sätt. Tror de flesta skulle tänka ut mer eller mindre trevliga saker som man kanske skulle vilja göra då. Hämndkänslor. Men vad händer sen? Föreställ dig att du faktiskt skulle hämnas eller låt oss gå ännu djupare in i fantasin och föreställ dig att STATEN skulle hämnas åt dig ! På ett kliniskt värdigt sätt skulle de ta livet av människan som du avskydde. Skulle inte det kännas gött? Eller? I kanske två sekunder tror jag. Sen finns det bara ännu mer sorg hos ännu fler människor.

De flesta som är för dödsstraffet (är enligt SCB för övrigt unga män från små orter som röstar  SD. OBS det är inte jag som hittat på detta....) säger att "ja men skulle inte du vilja döda den som hade dödat dina barn eller man?" Jo kanske det. Alltså man kanske hade tänkt så. Och man får tänka och känna vad man vill men inte göra vad man vill. Att avsky och hata och inte kunna leva efter"älska din nästa" hela tiden är väl helt normalt i en mycket onormal situation men att MÖRDA????? Med statens goda minne??????
Livet är okränkbart och heligt och att staten mördar för att de är fel att mörda? Nej det funkar inte tycker jag.
Jag har följt Aftonbladets artikelserie "i dödens väntrum" denna vecka och rekommenderar alla att gå in och läsa. Ingen lämnas oberörd.

Det är en hårfin linje mellan passion och avsky

Ännu en av mina texter. Kommentera gärna om språket, dynamiken i språket osv.
OBS!!! Alla Texter jag lägger ut här har verklighetsanknytning. Personnamn, platser och vissa andra saker är ändrade av mig.

I think it's because I'm clumsy
I try not to talk too loud
Maybe it's because I'm crazy
I try not to act too proud
They only hit until you cry
And after that you don't ask why

Susanne Vega

Det finns många bilder på mig och mina vänner från tonårstiden. Jag var onekligen en ganska så snäll flicka men med ett behov av att emellanåt spela rebell och kanske vara rebell också. Någonstans har jag i och för sig alltid vetat vem jag var. Sara var en av de tjejpolare som hängt med sen den tiden.  

Hon, Leona och några av mina killkompisar och kollegor Anton och Pelle var de som fullständigt slöt upp bakom mig. De lyssnade och fanns alltid nära till hands. Idag kan jag inte ens förstå hur de orkade. För hur mycket de än peppade mig så stannade jag ju kvar och situationen var låst. 

Anton var den som ofta fick ta emot nattliga samtal och när jag var trött och hungrig så fanns det alltid en soffa och god mat hemma i hans ombonade tvåa. Oliver hatade såklart att jag umgicks med Anton fast jag återigen förklarade för honom hur otroligt mycket jag älskade Oliver och att jag och Anton bara var vänner. Anton hade dessutom en tjej som han dejtade.

Mina tjejkompisar var han inte svartsjuk på men påtalade varje gång jag citerade dem eller pratade om dem att de var slampor, levde tvivelaktiga liv eller att de omöjligt kunde tycka om mig på riktigt. Det kunde ingen enligt Oliver.  Folk spelade bara ett spel med mig och låtsades lyssna för att de inte vågade säga sanningen som de egentligen kände.Det var vad Oliver sa. 

Hans sa att jag var jobbig och elak men att ingen vågade säga det till mig förutom han själv. 

Den där känslan som jag nånstans ändå hade burit med mig sen barnsben av vem jag var började grumlas. När jag såg bilder på mig från förr och betraktade den leende, utmanande eller bara neutrala tjejen på bilden så fattade jag ingenting. Jag började tvivla på vem jag var egentligen. Jag frågade Sara och Leona. De blev nästan förnärmade över att jag ens ifrågasatte deras känslor.

”Men Isabelle, fattar du inte? Han fuckar upp din hjärna. Du ÄR den du alltid varit. Han kan inte ta det ifrån dig och människor tycker om dig och vissa gör det inte. Precis som det är för alla andra.”

Det gav mig lindring en stund tills Oliver återigen hånskrattade.

”Att du ens behöver fråga folk om vem du är? Har du så jävla kasst självförtroende. Och fattar du inte att de inte vågar säga som det är nu när du spelar offer och ledsen.”

Offer? Aldrig!!!! Jag skulle visa att jag visst kunde bita ihop. 

Men var det inte det han ville? Att jag skulle böja mig? Jag fattade ingenting. Hur skulle jag vara?

Egentligen inget att berätta men.....

Lessen läsare men det blir inget smaskigt från solsidan idag heller fast jag lovat....Alltså ja såklart man märker att det är sommar på näset. Marint mode överallt, Gant på barnen, små sportbilar som parkerar hur som helst, stockholmare som heter både von och af och så dessutom inte kan handla effektivt utan måste ta upp HELA gången mellan cornflakes och ekologiska sylter.
Men nä det är ju så att med perspektiv på saker så vågar man och orkar också¨skriva om saker. Inte för att det är så intressant för er kanske men en och annan igenkänningsfaktor kanske ni får....
Ja ni märkte kanske i förra blogginlägget att jag refererade till för tre år sen. Att något dog.
Idag drar jag det lite längre tillbaka.....Det är som att hoppa från ett stup fast man egentligen vågar.
Här kommer en text jag skrev för längesen.

Den där prickiga klänningen hade alltid suttit bra på mig. Håret var nytvättat och jag hade lagt ganska lång tid på att sminka mig. Jag kände mig upprymd. Inte speciellt berusad utan bara glad och säker. Jag hade bestämt träff med en kompis på lilla torg och nu stod jag och såg över hustaken. Det var varmt och fortfarande ljust ute. Det surrade till i mobilen. Det var Oliver.

”Jag är på The Dragon. Kom in och säg hej.”

Men va fan. Inte nu. Inte i kväll. Jag och Oliver hade visserligen haft en lite mer normal kontakt än innan på sistone. Han skickade mess då och då som handlade om vardagliga saker och när vi pratade så pratade han med mig som vanligt. Han hade slutat vara så fixerad vid sex och det kändes nästan som om att han uppvaktade mig. Eller så var det bara så att han hade växt upp och ville ha en civiliserad kompisrelation. Men attraktionen fanns där fortfarande och den var så påtaglig att det var svårt att bortse från den. Jag träffade fortfarande Timmy men det var svårt att fokusera på honom när Oliver faktiskt hade börjat bete sig annorlunda.

En måne som man bara kan skåda i augusti hängde på den mörka himlen och efter en drink med min kompis styrde jag stegen mot The Dragon. Jag borde inte. Samtidigt så var det första gången någonsin som Oliver hade frågat mig om vi skulle ses ute. Det ilade till i magen. Innebar det att han kanske till och med skulle våga visa sig tillsammans med mig inför folk som kanske kände honom eller mig?

Han stod med två långa blonda killar som girigt klunkade i sig varsin starköl. Han log sitt sneda leende när han såg mig. La en hand på min axel och jag gav honom en tafatt kram.

”Isabelle. Det här är Robert och Mattias. Mina kollegor.”

Fasta handslag och ögon som såg forskande på mig och mannen som hette Mattias tänkte tydligen inte ens dölja att han stirrade rakt ner i min urringning. Jovisst klänningen visade ordentligt mycket hud och dekolltage men han behövde ju faktiskt inte stirra så där uppenbart. Jag log mot honom.

”Hördu. Jo de är äkta vara. Vill du kolla eller?” sa jag och skrattade.

Mattias log ett stort leende och avslöjade en helt perfekt rad av kritvita tänder. Kunde jag ana att han rodnade? Ja det gjorde han faktiskt. Bra han hade fattat skämtet. Den stela stämningen var som bortblåst och vi pratade och skojade allihop under en halvtimmes tid. Oliver ville absolut gå på klubb. Jag trodde han skojade. Vi hade känt varandra snart ett år och dessutom varit ett par och inte en enda gång hade jag träffat hans kompisar eller fått följa med honom ut. Jag höll på att spricka av stolthet. Jag ville inte erkänna det men bara det att äntra en klubb med tre stycken vältränade snygga killar som verkade känna typ alla var en grym känsla. En känsla av status. Jag behövde inte betala inträde och så fort vi kommit innanför dörrarna så flockades tjejerna runt oss. Det absolut viktigaste var just det att Oliver verkade se mig. Kanske för första gången någonsin. Jag tog ett steg tillbaka och lät gamarna ta vad de ville ha. Jag var säker så för mig spelade det ingen roll just nu. Oliver ville ha mig den här kvällen. Mattias och Robert var riktigt trevliga och det kändes helt enkelt som en kanonkväll. Avslappnad och road stod jag med min vodka lime och smådansade. Det var då jag upptäckte messet. Oliver hade messat och förklarade att han inte gillade mitt beteende och därför begett sig till en annan nattklubb själv.

Jag fattade ingenting och den upprymda stämningen var som bortblåst.

Arg som ett bi cyklade jag hemåt i den varma augustinatten. Okej. Där hade han fått sin sista chans. Timmy var den som nu skulle få mitt hjärta. Vad fan höll jag på med? Hur kunde jag ens tro att Oliver hade ändrat sig?

Oliver bjöd hem mig till sig för att ”prata ut” och jag gick med på det. Det skulle vara lite intressant att få veta hur han resonerade. Som en skamsen hund smög han ner i soffan och tog min hand mellan sina händer. Han hade den där förmågan att både se skamsen ut samtidigt som föraktet lekte i mungiporna och blicken var kall. Svårtolkad. Jag var trött på hans lekar och förklarade för honom att han inte kunde behandla mig som trash längre. 

Till Mr and Mrs Know it all

Alla som sagt till mig att jag inte kan, att jag är oförmögen, att jag borde hålla min käft, att jag är sjuk i huvet..... Jag är rik! Rik för att jag känner, rik för att jag älskar, rik för att jag kan förlåta och gå vidare, rik för att jag kan massor av saker, rik för att jag har underbara lojala vänner som är på riktigt (dvs inte bara på fejan), rik för att jag lever fullt ut. Nån tog nåt från mig för ca 3 år sen. Dödade en del av mig som jag sörjer fortfarande men något annat föddes. Lusten och viljan.

I århundranden har de som bestämmer missbrukat sin makt centralt och på individnivå runt om i världen men många har sagt det före mig....Ni kan ta allt ifrån mig men friheten i mitt sinne och min tunga kan ni inte dräpa.

Det är sånt där  man känner och tänker på när man rider på underbara Fiddlar tillsammans med sonen (som själv fick rida sen en tur).

Vagabond

Senaste veckan har varit crazy. Eller senaste tiden kanske. Vet inte riktigt vad som hände med den där efterlängtade ledigheten och semesterkänslan. Alltså jag har det gött men sjukt mycket att göra.

Senaste veckan har vi mer eller mindre trängt oss in på olika ställen då vi i ett svagt ögonblick fick för oss att vi skulle låna ut huset.. Hannes är en riktig vagabond och tar allt med ro som tur är:-)

Vi har nu fått se allt från white trash läger på Ullared (ja alla mina fördomar besannades men jäklar vad man kunde fynda ridkläder), förfärliga föräldrar som envisas med att skrika och skrika på sina barn som då skriker ännu mer (alltså den där funkar inte. Så är det bara.), Västra hamnen by night och såklart en massa fartdårar och även Malmö från sin absolut bästa sida. Höjdpunkten var dock att sitta i tre dagar i en stuga vid Ätran och bara göra absolut inget och när man blev trött på att göra inget så gick vi och sov sked i några timmar för att sen bli servade med god mat och sova lite till.

Nä den här sommaren verkar inte bli nån slö sommar alls. Höjdpunkterna är dock att två av mina absolut bästa vänner har tagit flyttat ner till näset. Så jäkla gött att kunna hänga med barnen, spela lite och fika i timmar himmavid.

Annars är rollerna ganska solklara här i Residens Saarela Rubarth. Mamman tvättar och packar upp, maken ritar på nåt nytt bygge tillsammans med svärfar och Hannes sjunger med till "How am I supposed to live without you". Av nån anledning så älskar han Michael Bolton, Whitney och Aguilera och han SJUNGER verkligen. Och i morgon kommer Aron och  hela jag blir komplett igen :-).
Det är egentligen bara en sak som fattas nu och det är lite mer karaktär från min sida. Jag BORDE, MÅSTE, SKA öva då jag faktiskt fått nytt jobb till hösten men just nu så tänker jag bara hela tiden att jag SNART ska sätta mig vid pianot....Ska "bara" först. Typ tusen gånger.
Men va fan det är ju faktiskt juli-bästa sommarmånaden!