Vänskap

Jag har ALLTID prioriterat mina vänner eller nästan i alla fall. Jag påstår inte att alla andra ska göra samma sak. Man väljer ju själv vilket liv man vill leva och hur.
När jag var fjorton så träffade jag en kille som stal mitt hjärta och jag var så där dödskär som bara en tonåring kan vara. Under den tiden så hängde jag mycket med honom och HANS kompisar och livet var väldigt mycket KILLE.
Nåväl. Det kom en dag då vi gick skilda vägar och då gick jag på gymnasiet. Då stod jag ganska så ensam och fick mig en välförtjänt utskällning av några av mina polare. Ja de tyckte helt enkelt att jag borde hängt mer med dem. Den känslan glömmer jag ALDRIG. De hade helt rätt och jag skämdes som en hund. De förlät mig givetvis och på den tiden var ju saker enklare på många sätt. Folk hade fortfarande mål i mun och sa som det var och sen var det inte mer med det. Nu förtiden kommer många med så dåliga undanflykter och ursäkter eller är tysta istället för att ta ett ordentligt snack och LÖSA sina konflikter/irritationsmoment.

Läste en intressant artikel i en hyfsat stor dagstidning för ett tag sen där det stod just om varför man har vänner. Där konstaterades det av några pyskologer och beteendevetare att man helt enkelt lever längre och att vänskapsrelationen ofta är mindre komplicerad och "insnöad" (de jämförde alltså med tvåsamhet). Ofta ä det kvinnor som byter umgänge när de täffar en partner men om relationen sedan tar slut så vinner kvinnan mycket på om hon behållt sina gamla vänner. Det stod också att de djupaste vänskapsrelationerna utvecklar man oftast när man är mellan 15 och 20.

Kan bara konstatera att jag tycker vänskap är mycket viktigt och sedan jag var 17 har jag verkligen försökt prioritera mina polare och är väl ansedd att vara hyfsat snäll och att jag ställer upp och inte gnäller på mina polare. Jag brukar själv säga att jag är fan så mycket bättre på att vara polare än flickvän. Kanske är det för att jag verkligen har haft inställningen om att vänskapen är bestående och tåligare generellt. Vet inte riktigt varför det är så men jag menar inte fan ryker jag ihop med mina kompisar, skulle aldrig få för mig. Men visst har jag rykt ihop med män som jag levt med trots att jag älskat dem och så har jag ändå gnällt på saker som jag ALDRIG skulle gnälla på när det gäller en polare.

Min kalender är aldrig så fullbokad med IKEAbesök, parmiddagar, "nu ska vi minsann röja på vinden i två veckor"-projekt så att jag inte kan träffa en kompis eller lyssna på henne eller honom en stund i telefonen. Där har jag nog ganska så lite vuxenpoäng för det nya verkar vara att man ses på facebook eller bokar in varandra två månader framåt efter man kollat son kalender i sin IPHONE.
Nåväl. Jag har sagt det förr på denna blogg och säger det igen-TACK alla ni mina söta, underbara, kloka, speciella och roliga polare som jag har förmånen att ha och har haft i många år. Jag är lyckligt lottad.

Lite vardagslyx

Vaknade kl 10 efter 10,5 timmars välgörande och NÄSTAN sammanhängande sömn. Aron hade tillbringat fredagskvällen med sin kusin Buba och mormor och morfar.
Hungrig som en varg tassade jag ut i köket och där stod en karl och målade runt mina fönster :-) och kaffet var klart!!! Det är inte precis vad jag är van vid. Vet inte vilket som var bäst-att få SOVA, eller det faktum att det fanns någon i mitt kök på morgonkvisten som dessutom var glad som en lärka.
Efter en ordentlig frukost så har det varit musik för hela slanten här på Ellstorp och nu tänker jag trotsa smärtan och binda upp armen och sen gå och träna. Vänsterarmen lär ju få dubbelt så mycket träning istället så det kan ju vara positivt på ett sätt. :-)

Mammafunderingar och LITE klagosång

Ja jag vet att man inte ska klaga. Det ska man verkligen inte för de finns alltid de som har det värre och det menar jag verkligen. Ändå klagar folk. Jag med såklart. Just nu så är jag bara så FRUKTANSVÄRT trött på att ha den här konstanta värken och inflammationen i armen. Förra veckan fick jag för mig att jag skulle köra mycket excentrisk träning och att "nu jäklar ska jag kunna göra x antal chins". Resultatet blev sådär....Fick ÄNNU mer värk i högerarmen så nu är det dax för ytterligare en kur antiinflammatoriskt och voltaren. Jag vill inte ha ont mer! Och sen måste jag passa på att klaga, nu medans jag ändå är igång liksom, på den helt sinnesjuka vinden och kylan som någon slängt över Malmö. Vad är syftet liksom?

MEN det jag absolut inte tänker klaga på just nu är:
Aron
Aron
och
Aron

Han blir bara roligare och roligare och har just nu skaffat sig några nya kul vänner (se bilden)som ska släpas med till dagis, i bilen till affären och i vagnen. Och så har han blivit så grymt händig den lille grabben. Fattar inte vad han fått det där ifrån. Jag skulle göra en val och en haj till honom häromdagen i lera. Ha ha ha-lillkillen fick minsann fråga mamma vad det var för något. Som tur är finns det andra i hans närhet som kan göra figurer av lekleran som man ser VAD de föreställer. Då är det ju riktigt kul att leka med leran tycker Aron.
Nä jag har nog kommit på vad som hittills är mina styrkor och svagheter som förälder. Jag är bra på det jag själv gillar. Då blir det liksom naturligt när man ska förmedla det till sitt barn. T ex så ägnar jag mycket tid åt att läsa, köpa bra böcker, fixa och göra mysigt hemma och på Arons rum, gosa och mysa MASSOR, berätta hittepå sagor med tillhörande ljudeffekter,bära honom när han är trött, lyssna på Aron, prata med Aron och sjunga och spela instrument med honom....
Det som är rent ut sagt dålig på som jag MÅSTE bli bättre på är det där med maten...Alltså jag gillar själv att laga mat och äter bra och god mat. Men VAD ska man göra när ens son VÄGRAR äta det man själv lagar? (mycket frustrerande eftersom jag vet att han äter i princip allt på dagis).
Jo man kan såklart vara superkonsekvent och vänta ut honom och lyssna på skrik och gnäll i en timme för att sen natta en hungrig pojke (ja tro mig det finns folk som tror på den metoden för de äter ju sen när de blir hungriga.......eller???).
Sen har vi det där med plask och sim och vatten äventyr och "hej sa Petronella" och allt annat som har med vatten att göra. Aron tycker om vatten men på hans villkor. Till exempel så har det varit en kamp att tvätta håret på honom fram tills nyligen. Sen träffar man på föräldrar som menar på att det är väl självklart att barnen ska gå på plaskis och allt vad det kan heta. Aron VILL inte men ska man mana på med eller vad?
Hur gör ni andra?

Din mössas förra ägare blev mördad

Fick ett litet uppvaknande och faktiskt en chock häromdagen. Pälsindustrin har inte gått så här bra i Sverige sedan 15-20 år tillbaka! Hur är det möjligt??
Jag minns på 80-talet när säljakten började uppmärksammas och förbjöds på många ställen i världen. Dock finns det undantag... I Kanada jagades 2007 ca 330 000 sälkutar för sin päls.[källa wikipedia] Sälkutarna blir slagna med klubbor i kraniet eller skjutna medans mamman oftast ligger bredvid. Allt för att vi människor vill ha den lilla sälungens päls. Hur kan man ens VILJA ha något på sig som borde sitta på ett vackert, oskyldigt djur?

Nåväl, detta är som tur är inte vanligt förekommande MEN nu fick jag alltså höra om den nya pälsbollsmössan som tydligen blivit omåttligt popuöär sedan ett antal kändisar visat upp sig med en sådan. Pälsen på mössan kommer oftast från blåräven. I Sverige är det förbjudet att föda upp blåräv men vi köper in pälsen från Finland. Rävarna sitter i små burar med galler runt alla sidor och kan då skada klorna och tassarna så pass illa att de blir stympade. När räven vuxit stoppar man in en stav i munnen och en i rumpan på räven (bara DET är ju så galet) och för ström genom kroppen så att räven avlider.

Såsmåningom kan denna individs skinn och päls ses på gator och torg.
"Alltså jag tycker det är butikernas ansvar för vad de säljer och inte säljer. Det är inte vi som är kunder som ska ansvar" säger en av pälsbärarna.
Eeeeh sen när blev det så att vi människor har förlorat vår egen förmåga att ta INDIVIDUELLT ansvar?

Själv skulle jag inte uppskatta om någon hade flått min hund eller katt och sytt en fräsig liten pälskappa. Skulle ni? Till och med min 2,5-årige son förstår att man inte ska skada djuren och att de lever och ska leva i sin egen kontext som är tänkt för dem.

Skumt

Idag var jag hos tandläkaren. Det är typ det värsta jag vet näst efter att träffa spindlar i duschen, yxmördare, blöta strumpor och sunkiga badrum. Jag alltså min pappa är tandläkare så det är inte själva tandläkaren i sig som är elak. Egentligen är det galet att man kan vara rädd för något som egentligen knappt gör ont om man till exempel jämför med att föda barn, migrän, denugefeber, benbrott och annat kul som hittills upplevt. Jag vet inte om det är det där med alla konstiga ljud och att man inte SER vad de gör.
Sen kommer vi till det skumma....Efter fyra bedövningssprutor så var ändå själva tanden inte bedövad. Jag sluddrade som fasen och var bedövad i halva ansiktet men inte i tanden. Det berodde på korsande nervbanor förklarade den snälla fru tandläkare.
Har aldrig haft hål innan 34 års ålder och jag vet inte hur jag lyckades få det nu men ALDRIG mer. Nu är det slut med att tugga seg cola och bälja i sig oboy.

Från cool tonårsbrud till blödig morsa

Nog för att jag alltid varit lätt blödig. Alltså jag minns redan när jag var liten och grät för att det låg en stackars död humla i trädgården. Eller sen när jag var tonåring och man skulle vara sådär himla cool och hade megastora plastörhängen, stentvättade jeans och en halv liter spray i håret. Inte ens då kunde jag hålla tårarna borta när Patrick Swayze dansade med "Baby" på filmduken. Men det där med min blödighet har bara blivit värre framförallt sen jag fick barn. Kan inte ens läsa eller höra talas om barn som dör eller far illa. Eller för att inte tala om serier om förlossningar och BB. Alltså då är det som att trycka på en knapp och så får man sitta där och känna sig dum med toarullen i handen. Vad är det som gör att nästan alla tjejer jag känner som har fött barn upplever samma sak just när man ser t ex förlossningar?
Och när Aron kommer med sin lilla mjuka hand och tar mamma resolut i handen och säger :"Mamma är jättegyyyyyyllig och jag med. Snälla mamma kan jag få lite majskokar?" Ja då är jag såld. Eller när han tar upp ett gosedjur som trillat ner från soffan och ska trösta.
Kunde inte föreställa mig innan han kom ut ur min GIGANTISKA mage att denna lille kille skulle kunna skapa såna känslostormar. För han kan verkligen röra en till tårar, få en att skratta hejdlöst och få en att bli mycket irrterad ibland.
Kanske är det bara att acceptera att jag är lättrörd även om det rimmar dåligt med min image;-).
Nej sanningen är nog den att jag är glad att jag känner saker. Måste vara sjukt tråkigt att INTE känna eller trycka på OFF så fort man känner nåt.