Vänskap

Jag har ALLTID prioriterat mina vänner eller nästan i alla fall. Jag påstår inte att alla andra ska göra samma sak. Man väljer ju själv vilket liv man vill leva och hur.
När jag var fjorton så träffade jag en kille som stal mitt hjärta och jag var så där dödskär som bara en tonåring kan vara. Under den tiden så hängde jag mycket med honom och HANS kompisar och livet var väldigt mycket KILLE.
Nåväl. Det kom en dag då vi gick skilda vägar och då gick jag på gymnasiet. Då stod jag ganska så ensam och fick mig en välförtjänt utskällning av några av mina polare. Ja de tyckte helt enkelt att jag borde hängt mer med dem. Den känslan glömmer jag ALDRIG. De hade helt rätt och jag skämdes som en hund. De förlät mig givetvis och på den tiden var ju saker enklare på många sätt. Folk hade fortfarande mål i mun och sa som det var och sen var det inte mer med det. Nu förtiden kommer många med så dåliga undanflykter och ursäkter eller är tysta istället för att ta ett ordentligt snack och LÖSA sina konflikter/irritationsmoment.

Läste en intressant artikel i en hyfsat stor dagstidning för ett tag sen där det stod just om varför man har vänner. Där konstaterades det av några pyskologer och beteendevetare att man helt enkelt lever längre och att vänskapsrelationen ofta är mindre komplicerad och "insnöad" (de jämförde alltså med tvåsamhet). Ofta ä det kvinnor som byter umgänge när de täffar en partner men om relationen sedan tar slut så vinner kvinnan mycket på om hon behållt sina gamla vänner. Det stod också att de djupaste vänskapsrelationerna utvecklar man oftast när man är mellan 15 och 20.

Kan bara konstatera att jag tycker vänskap är mycket viktigt och sedan jag var 17 har jag verkligen försökt prioritera mina polare och är väl ansedd att vara hyfsat snäll och att jag ställer upp och inte gnäller på mina polare. Jag brukar själv säga att jag är fan så mycket bättre på att vara polare än flickvän. Kanske är det för att jag verkligen har haft inställningen om att vänskapen är bestående och tåligare generellt. Vet inte riktigt varför det är så men jag menar inte fan ryker jag ihop med mina kompisar, skulle aldrig få för mig. Men visst har jag rykt ihop med män som jag levt med trots att jag älskat dem och så har jag ändå gnällt på saker som jag ALDRIG skulle gnälla på när det gäller en polare.

Min kalender är aldrig så fullbokad med IKEAbesök, parmiddagar, "nu ska vi minsann röja på vinden i två veckor"-projekt så att jag inte kan träffa en kompis eller lyssna på henne eller honom en stund i telefonen. Där har jag nog ganska så lite vuxenpoäng för det nya verkar vara att man ses på facebook eller bokar in varandra två månader framåt efter man kollat son kalender i sin IPHONE.
Nåväl. Jag har sagt det förr på denna blogg och säger det igen-TACK alla ni mina söta, underbara, kloka, speciella och roliga polare som jag har förmånen att ha och har haft i många år. Jag är lyckligt lottad.