Så har ännu ett år passerat

Kära 2011! Du var året som gav mig alla virus (adeno, mykoplasma, lunginflammation, vino etc etc) som finns i hela världen typ, men det gör inte så mycket för du gav mig också frihet, massor av kärlek, ett underbart hus, massor av roliga fester med mina goa vänner, mysiga stunder på fik och restauranger i gott sällskap, upprättelse, bästa semesterresorna ever, underbara stunder med min välmående goa glada finaste pojke Aron, en händig karl som har byggt en bastu till mig, lite klirr i kassan, ett nytt jobb, roliga spelningar...

Det jag saknat mest under 2011 är kontinuerlig träning (funkar ju inte rikigt när man är sjuk hela tiden) och det som gjort mig jävligt arg emellanåt under 2011 är Breivik,diktatorer runt om i världen som plågar svälter och dödar sitt folk, våldshandlingar, när mammor får cancer och dör alldeles för tidigt från sina barn, myndigheters mjäkande och tystnad (ja kolla Sandvikenfallet tex...helt sjukt), lärarlönerna, ickekonstruktiv kritik, järnekar som vägrar flytta på sig, husspindlar som envisas med att vara i just MITT sovrum.....

Man kan ändå konstatera att 2011 har varit ett jäkligt bra år om man jämför med 2010 då galenskapen regerade.

Jag har inga nyårslöften alls även om jag kanske borde ha det. Typ springa en mil om dan, göra 100 chins i veckan, äta stenålderskost, inte säga emot, inte ifrågasätta så mycket och ofta, börja använda sköljmedel (min sambo klagar alltid på det...), sluta tugga niktotintuggummi.....

Men nej jag ska bara rida på vågen rätt in i 2012. Gott Nytt År kära vänner!
Tack alla som förgyllt detta år och speciellt till dig älskade älskade Aron!

Sköna snubbar

Dagens låt är en riktig favorit. Det är en fröjd att höra och se musiker som spelar så jäkla bra live och med så enkla medel får det att låta SOUL och FEELING!
Bill Withers har funnits i min skivhylla sen 90-talet nån gång men fick en revival hemma hos Rubarth när Aron var nyfödd. Varenda morgon bytta jag blöja och sjöng och dansade med lillkillen i famnen till den här låten eller "Lovely day".
Och Aron börjar genast dansa och nynna så fort han hör dessa låtar fortfarande.

De har inte faciliteter för att kunna stena henne

Julen får mig alltid att tänka till lite extra ( ja det kan ju behövas då jag emellanåt inte tänker alls när jag borde...).
Efter att finnarna gett sig av och bastun blev ledig igen och sambon startade ett nytt renoveringsprojekt och budgeten var upplagd för 2012 så la sig lugnet.
Det jag tänker på idag är 2012 kommer bli ett sånt där år som man typ vet i förväg ganska mycket om. Jag brukar inte veta nåt annars men när 2012 skålas in omett par dagar så vet jag mycket redan...Jag ska börja med mitt nya jobb (ska bara gå klart fortbildningen först) och det känns så spännande och KUL! 2012 kommer innebära en hel del mer byggande och snickrande och svärande här i huset då vi har ett tak som MÅSTE fixas och så ska vi bygga om lite. Jag vet vilka resor det blir utomlands och i Sverige och så vet jag hur lönekuvertet kommer se ut.

Det andra jag funderar på idag det är hur kvinnorna i Iran står ut och hur man kan ändra på det rättsystem så dömer kvinnor och flickor till stening och hängning för äktenskapsbrott som de "erkänt" efter 90 piskrapp. (Vem fan hade inte bara erkänt vad som helst då???) Min sambo säger alltid "men titta inte på sånt där Anna du blir ju bara så engagerad". Ja han har rätt, men sån är jag.

Uppmanar idag alla att gå in på Amnestys hemsida och läsa på om kvinnors situation i Iran, skriv ett mail eller uppmärksamma detta fenomen på facebook, på din arbetsplats eller din blogg.

Eller gå in på aftonbladet.se och följ Sakinehs historia. Utdrag kommer nedan skrivet av Carina Bergfeldt, aftonbladet.




"Iranska Sakineh Mohammadi Ashtiani, 44, har suttit i fängelse i fem år i väntan på att stenas till döds.

Men omvärldens protester har gjort avrättningen omöjlig.

Nu vill lokala myndigheter hänga henne istället.


Sakineh Mohammadi Ashtianis man mördades år 2005. Hans hustru är dömd både för mordet och för otrohet.

2006 dömdes hon att stenas till döds, men avrättningen har flera gånger skjutits upp efter massiva protester från västerländsk media, privatpersoner och regeringar.

Nu verkar dock lokala rättsmyndigheter har kommit på en väg runt protesterna.

Enligt nyhetsbyrån Fars säger man nu att kvinnan kan komma att hängas, eftersom Iran ”inte har faciliteter för att stena henne”.

– Det är ingen brådska, hon sitter ändå fängslad, säger Malek Ajdar Sharifi den lokala domstolens talesman.

Sakineh Mohammadi Ashtianis advokat uppger att hans klient hade torterats med 99 piskrapp innan hon erkände otroheten. Det var först då, efter att hon erkände sin delaktighet i makens mord, som hon dömdes till döden."

En annan dag ska jag berätta mer om häxprocesser som fortgår överallt fortfarande 2011. Att vi inte kommit längre än så. Jag skäms.

Julefrid tack!

Alltså jag har typ haft 60-timmars arbetsvecka känns det som men NU är det äntligen lite ledigt och jag tänker passa på att handla julklappar, städa, göra köttbullar (ja för nu kommer hela finska tjocka släkten!!!), träffa alla mina fina vänner och såklart pyssla och gosa med ARON! Hans egen reflektion över julen är "det ska bli den bästa julen i världen mamma" och så säger han god jul till allt och alla inklusive sig själv ett antal gånger om dagen. Julen kommer firas "himmavid" mestadels. resor, sol och bad sparar vi till januari :-).

Hittills har jag i alla fall hunnit med årets roligaste julavslutning med mina kollegor. Danstävling, backhoppning, massor av sång och musik. Sjukt kul att vuxna människor kan bjuda på sig själva utan att vara fulla, eller så var det bara för att alla var musiker ;-).
Sen har vi haft ett roligt byte av betygssystem som vållade litegrann huvudbry för en oteknisk kvinna. (varför kan man inte bara ha de gamla hederliga betygskatalogerna där betygen skrevs in för hand??).

Nä nu är det dax för lite repande innan köttbullarna ska rullas!

Bara för mycket

Just nu gör jag inget annat än att arbeta, pratar i telefon med vårdnadshavare, upprättar åtgärdsprogram, spelar piano,skriver protokoll, hostar ut mina lungor, tar hand om sonen, repar, stör mig på en del samhällsfenomen, motar bort Big Brother, pussas och ja en och annan glöggtillställning blir det ju :-)

Snart blir det längre inlägg om julen och roligheter som händer. Life is beautiful!

Var rädda om varandra!!

Slutspurten

Nu är det inte långt kvar. Till jul och ledighet alltså. Fick ju i och för sig en liten fin klapp i form av lunginflammation för några veckor sedan så då var jag hemma, men det är liksom inte samma sak. (Förresten vem fan har uppfunnit den sjukdomen?)

Hur som helst så pysslas det, sjungs, spelas piano och städas i varje hörn. Just nu så är det konserter i olika format varje vecka och sen är man typ kräktrött på alla julsånger. Så utmaningen just nu är att hitta nya jullåtar som inte är sönderspelade.

Decembers höjdpunkt hittills var ju lätt julfesten på Arons dagis (bildbevis kommer). Lillkillen (som minsann börjar bli stor) var tomte och kunde alla texter OCH stå stilla i 15 minuter. Gulle!!! Sen bjöds det på pajer, bröd, sallader, korv, köttbullar, massor av kakor, hemgjort godis...Ja föräldrarna är rätt organiserade på Arons dagis:-)

Snart ska jag fortsätta med mitt låttema här på bloggen. Till dess-tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna.

Coolaste bruden

Året var 1987 och det var året som jag blev bekant med begrepp som tungrullare, Bad Boy (syfte på Michael Jacksons platta BAD), sugmärke, utegångsförbud, halsbloss, turbo ( en tjej som hade för många killar runt sig), planka (som i att ta sig in på discon utan att betala) och kagig (slang för kaxig på skånska).

Jag gick i sexan och hängde en del på "gården" på discon som äldre elever anordnade. 80 -talet regerade och tuperade luggar trängdes med hängslen, stentvättade jeans, ceriserosa plastörhängen och jeansjackor med skinndetaljer.

Jag provade cigg första gången det året (FYFAN vad äckligt tyckte jag då), fick en killes tunga nertryckt i halsen typ (ja alltså det var en go kille på femton år men kanske lite väl på...), stod ute i minusgrader i TIMMAR med några tjejpolare bara för att få se de skitsnygga killarna i åttan när de cyklade från fotbollsträningen, grät floder till Dirty Dancing, köpte mina första örhängen, sprayade luggen varje morgon, hörde talas om nån som hade druckit T-röd och hamnat på sjukhus (och det var liksom årets händelse på den lilla ort som jag bodde)fick slå bort nån hormonstinn killes händer från rumpan i matsalen....

På ytan cool. Lite för mycket grön ögonskugga, lite för mycket slingor i det permanentade håret, lite väl hög pipig röst när man skulle hävda sig bara för att man skulle...
Om det någonsin är någon som trott att jag var cool så kan jag avslöja att jag var allt annat än cool. Man ville liksom bara passa in. Hitta sin roll i den nya tonårsvärlden.
Jag var egentligen hemmakatten som satt i mammas knä, spelade sällskapsspel med syrran, inte kunde lägga undan min Barbie fast jag fyllt 12, grät floder till Lilla Huset på Prärien, spelade klassiskt piano, lyssnade på Mozarts samtliga symfonier, samlade på gosedjur...Så cool var jag när ingen såg det.

Gud är ond mot tonåringar. Det är en hård värld. Jag ser det varje dag. Älskade underbara jävligt irriterande omtumlande förpubertala år. Men det är ju så det är. Som trotsåldern på nytt och sen är man fri, stark, vuxen och man fattar liksom varför kampen var så hård och orättvis. Frigörelse är ett måste för självständighet. Både för pojkar och flickor.

Saluhallen var riktigt spännande och gav cash

Denna låt hörde jag under hösten 2003 för första gången på en fest hos en kollega till mig. Vi var ett gäng musiker som under flera år spelade ihop på företagsfester, saluhallen, i kyrkor och på hotell.
Sen kom barnen... de älskade, underbara, fantastiska ungarna och ja nu är det bara glada minnen. Fan vad jag är stolt över er sångfåglar. Kärlek.

Så mycket blandade känslor...

...som jag har för den här låten. Det var 2007 och det var ett underbart, omtumlande och svårt jäkla fantastiskt år. Under det här året 2007 lärde jag känna en rad härliga, prestigelösa personer som jag idag fortfarande hänger ihop med. Den här låten framförde jag även på en konsert sommaren 2009.
Mitt starkaste minne av låten är nog ändå när jag satt i en mjuk soffa nånstans i rörsjöstan med en sån vånda. Ska jag, ska jag inte.....Han var där också med en outgrundlig blick såg han på mig. Jag lutade mig tillbaka njöt av rödvinet, blundade och lyssnade på den här låtens text. Så skör kärleken är, tänkte jag. Så mycket man vill och tror att man vet och ändå vet man ibland ingenting. Den här låten tillägnar jag alla kvinnor som nån gång slagit följe med vargarna.

När dansen kom in i mitt liv

Dagens låt har jag väldigt starka minnen från. Året var 1993 och jag gick på musiklinjen på Heleneholmsskolan. Jag höll på lite med dans på fritiden efter som jag inte var så sportintresserad så passade den träningsformen mig. På skolan fanns det en superduktig koreograf och dansare. Hon hade dessutom svart bälte i judo, snusade konstant och ja hon var POWER hela hon. En dag samlade hon ihop ett gäng tjejer från olika klasser och gjorde en koreografi till den här låten. Vi övade som fasen en hel termin och uppträdde sen inför ganska stor publik vid flera tillfällen.
Eftersom jag själv vid den här tiden var 17 år gammal och uppväxt under sådana förhållanden att jag var ganska ovetande om trafficking, våld, prostitution och stening så förstod jag inte riktigt då koreografin. Jag bara gjorde rörelserna liksom. Jag minns hela min sekvens och idag förstår jag vilken kraft det är bakom låten, texten, låtens uppbyggnad och min lärares sätt att tolka den och omsätta det i rörelse.
Så jäkla coolt egentligen. Att dansa alltså. Nu blir det mest till husbehov tillsammans med min son eller på nån nattklubb då och då.


PS Tack Linda för en helt underbar första upplevelse på scenen som dansare (även om detta inte var något som jag sysslade med sedan). Du var en grym inspirationskälla.

Tjejligan

Ja jäklar! Om ni ens visste hur ett gäng snygga, smarta och duktiga tonårsbrudar kunde festa och busa på näset. Vi var ett helt gäng tjejer som inte gick i samma klass eller årskurs men vi hängde ihop och framförallt när det var dax för disco, fester eller om nån var ledsen för nån kille eller nån sträng förälder.

Vi var egentligen ganska olika på många sätt men jäklar vad kul vi hade och vi var rädda om varandra. Ibland läser man ju om ungdomar som har lämnat varandra på fyllan eller utan uppsikt så att trista saker händer, men det hände faktiskt inte oss. Sen hade vi väl allihop ganska mycket skinn på näsan.
En av oss var ett riktigt yrväder. Hon tog de flesta grabbar i både armbrytning och brottningsmatcher. Och så var hon alltid glad. En fredagkväll på hösten så tog hon med alla oss brudar till ett ställe som jag än idag inte kan avslöja var det ligger eller vad som sas där. Det är såna där tjejhemligheter som för evigt bevaras av bultande tonårshjärtan som sen blir äldre och visare. Men det var i alla fall den fredagskvällen som jag hörde den här låten. Och jag glömmer aldrig den kvällen och heller inte den vänskap som jag hade förmånen att uppleva. Och flera av dem har jag haft förmånen att få följa upp i vuxen ålder. Fantastiskt! Tack för det tjejer!

Adventsmys

Jag var bara tvungen att få adventsmysa och pynta lite innan söndag eftersom Aron ska vara hos sin pappa i helgen. Jag brukar alltid pynta tillsammans med Aron så det gör jag i år också. Aron blev så förtjust i sin tomte som lyser och de runda vita bollarna som han tyckte såg ut som månen.
Alla gosedjuren skulle ut i hallen medans vi fixade hans fönster. Mannen kom hem och hjälpte till och har nu installerat en äkta finsk bastu som den finne han är. Tydligen ska det vara speciella stenar (och 100kg sten, visste ni det?) och ett visst träslag. Nåväl nu kan man mota bort kylan och krypa in i bastun.
Och mörkret botar vi med alla adventsljus. Eller som Aron säger: Nu tycker jag det börjar bli mysigt och lite spännande.

Och då ville jag dansa

Dagens låt-VOUGE!

Sommaren 1990 skickade mina föräldrar mig på språkresa. Jag hamnade i en liten by Godshill på ön Isle of Wight. Jag hade i april samma år blivit tillsammans med min ungdoms största kärlek. Han var en sån där skitsnygg kille som körde runt i en BMW och spelade sjukt hög musik.

Hur som helst så var jag alltså i England på en båt när jag för första gången hörde den här låten. En teje från Enskede och hennes killkompis gjorde en vansinnigt cool koreografi till låten och jag minns att jag blev grymt impad. Själv var jag för blyg på den tiden för att "ta ut svängarna" så jag nöjde mig med att kolla på när de andra dansade.

Låtar jag minns

Jodå. Det finns många skäl till att jag inte kan leva utan musik. Att jag valt att arbeta med något som absolut inte skänker mig en BMW eller resor till Karibien. Musiken är själva motorn och musik väcker minnen till liv, får oss att slappna av, kunna prestera bätter på träningen, i skolan eller på jobbet.

Tänkte dela med mig av några låtar som jag har såna där starka minnen av. Jag tycker man lär sig om folk av att lyssna på deras musik eller musiken de gillar.

Så here we go.

Jag ÄLSKAR Toto. Vet egentligen inte varför men kanske för att första gånge jag hörde TOTO var den sommaren som var bryggan mellan barndom och ungdom. Jag satt på en gräsmatta vid en pool tillsammans med ett helt gäng kompisar. En av grabbarna i gänget var lite äldre och han var en sån där snubbe som man var lite rädd för. Inte för att han var farlig utan bara för att han var äldre. Detta var ju på den tiden då det inte vars å vanligt med tatuerin´gar men han hade en sån på överarmen. Lite spännande.

Det var en sån där sommar som filk minns just för att det var så jäkla varmt. 20 grader i havet på midsommarafton och jag minns att mina föräldrar hade fets utomhus till klockan fyra och min farbror satt kvar långt in på morgonen i bara skjorta och spelade gitarr.

Hur som helst. DÅ blev jag störtkär i TOTO och framförallt sångaren Joseph Williams. Fortfarande när jag lyssnar på TOTO (vilket jag typ gör flera gånger i veckan) så blir jag glad, energisk och det är liksom lite mer sommar i mitt vardagsrum.

Hello musiclovers

Jodå. Det finns många skäl till att jag inte kan leva utan musik. Att jag valt att arbeta med något som absolut inte skänker mig en BMW eller resor till Karibien. Musiken är själva motorn och musik väcker minnen till liv, får oss att slappna av, kunna prestera bätter på träningen, i skolan eller på jobbet.

Tänkte dela med mig av några låtar som jag har såna där starka minnen av. Jag tycker man lär sig om folk av att lyssna på deras musik eller musiken de gillar.

Så here we go.

Jag ÄLSKAR Toto. Vet egentligen inte varför men kanske för att första gånge jag hörde TOTO var den sommaren som var bryggan mellan barndom och ungdom. Jag satt på en gräsmatta vid en pool tillsammans med ett helt gäng kompisar. En av grabbarna i gänget var lite äldre och han var en sån där snubbe som man var lite rädd för. Inte för att han var farlig utan bara för att han var äldre. Detta var ju på den tiden då det inte vars å vanligt med tatueringar men han hade en sån på överarmen. Lite spännande.

Det var en sån där sommar som folk minns just för att det var så jäkla varmt. 20 grader i havet på midsommarafton och jag minns att mina föräldrar hade fets utomhus till klockan fyra och min farbror satt kvar långt in på morgonen i bara skjorta och spelade gitarr.

Hur som helst. DÅ blev jag störtkär i TOTO och framförallt sångaren Joseph Williams. Fortfarande när jag lyssnar på TOTO (vilket jag typ gör flera gånger i veckan) så blir jag glad, energisk och det är liksom lite mer sommar i mitt vardagsrum.

Det här fick jag av en av mina kompisar som också bloggar (och jag lovar hennes blogg är läsvärd!!! www.carolineofmalmo.blogspot.com är adressen )

1. Varför började du att blogga?

Bra fråga men det var när jag väntade barn och det var därför den fick namnet "Familjenytt". Sen så hände det en del tråkiga saker i samband med att jag skulle bli mamma och då var bloggen ett sätt att "skriva av sig". Nu bloggar jag mest för att jag är en sån där som bara inte kan hålla truten.

2. Vilka bloggar följer du?
De som står i min lista är de som jag gillar men jag läser massor av blogginlägg här och där. Tyvärr så är jag så FRUKTANSVÄRT oteknisk så jag har fan glömt hur man lägger till fler favoriter i den där listan. Hur gör man?
Generellt kan man väl säga att jag läser bloggar som handlar om "riktiga liv". Är inte så road av modebloggar eller folk som bara bloggar om sin politiska övertygelse. Blandade bloggar är roligast.

3. Vilken är din favoritfärg?

Rosa, svart och rött

4. Vilken är din favoritfilm?

Oj....Lilja 4-ever, Plutonen, Män som hatar kvinnor, Såsom i himmelen och Pelle Erövraren

5. Vilket land/länder vill du besöka och varför?
Jag har varit lite här och där i världen och västafrika är så underbart och spännande. Sen vill jag väldigt gärna resa runt i USA (har bara varit i Boston och trakterna där omkring)

Love och Löv

Jag har ju lovat att berätta något om hur det är att bo i hus här på en ort där folk generellt har det lite bättre än på många andra ställen. Eller de har det i alla fall bättre rent materiellt och socioekonomiskt. och det är en jäkla ordning och reda-stämning. Folk kommer i tid, håller för det mesta hastighetsgränserna, står snällt i kö utan att trängas, hälsar ordentligt även på folk de inte känner, ägnar massor av tid åt långpromenader, i löpspåren och på golfbanan. Det är helt enkelt ordning och reda.
Vi ville ju då inte vara sämre och har ett litet projekt, för det ska man tydligen ha när man bor i hus, och det är att hålla trädgården tip top. Men om man har en ek som är typ 100 år på tomten så blir det mycket löv. Så vi beger oss ut alla tre med varisn kratta och räfsar,slänger och komposterar. Jag ville göra så där som de gör i amerikanska college filmer-bränna löven i trädgården för det luktar så gott. Som tur var så frågande jag min mamma först (hon är en sån där som skulle kunna skriva en avhandling om trädgård och vad får och inte får göra på sin tomt) och hon berättade att det FICK MAN INTE GÖRA.
Så det är bara att fortsätta räfsa (som ni ser skulle det behövas mer men just nu känns det som att jag behöver syrgasmask och tre kilo antibiotika).
Lillprins Aron tycker det är så roligt att han var tvungen att luta sig över staketet och ropa till en främmande tant att "alla barn måste arbeta varje dag. Så är det". ( Ja bara för att förtydliga mig nu så ingen tror att jag säger till mitt barn att arbeta så hjälper han till för att han vill)
Det är nåt visst med träden, naturen och luften här där jag bor. Eller så är det bara så det känns för att jag är så in love i mina löv och min kotte.

En stor och liten kille

Aron är en stor kille enligt sig själv. Jo såklart är han stor. Eller större ialla fall. Han pratar ju ibland som en fetmioårig politiker och ibland som en tvååring. Precis som det ska vara. Han är både stor och liten. Äger världen samtidigt som han ibland bara vill krypa upp i mammas famn och vara liten. Precis som det ska vara.
Han är snusförnuftig och kan resonera om varför man inte ska göra si eller så för att i nästa sekund kasta sig på golvet och skrika för att det är "fel på mackan". Precis som det ska vara.
Han hoppar, springer, lägger pussel utan problem för att i nästa stund inte vilja göra sånt som han egentligen kan t ex ta på sig skorna. Precis som det ska vara.

Inte lönt att stressa liksom. Han är ju dock ett litet barn fortfarande och även om han kan och klarar en jäkla massa så måste han ju inte få "duktighetssyndromet" redan nu. Så nej-jag tänker inte ge napparna till tomten för jag VET att Aron inte kommer växla mellan snus och napp när han är femton. Det kommer när det kommer.
Och nej -jag tänker inte bråka om nattblöja eller inte för jag vet att han inte kommer ha blöja när han är 8 år. Det kommer när det kommer. Varför måste man stressa så mycket med de små liven? Så länge jag är övertygad om att Aron är en fullt normal storliten underbar kille så får han just vara både stor OCH liten.
Det ordnar sig liksom.

Löjligt stolt mamma?

Sverige, Sverige fosterland? Jag älskar dig men det är bara i dig som vissa uttryck finns och lever tex "löjligt stolt" och lagom.

Kan man vara "löjligt stolt" över sitt barn? jag vet inte det. Är det löjligt att vara stolt över att ens barn är fantastiskt? Nja jag tycker inte det faktiskt. En gång var det en person som arbetar på en av alla våra fina BVC som tyckte att man inte "skulle skryta" över sina barn. Nä skryta och skryta men är det fel att säga "jag är tokig i min son. Han är det underbaraste som har hänt mig och han är bara så himla speciell". Ja kanske det tycker Fru och Herr Lagom.

Just idag är jag ialla fall STOLT och inte löjlig för det.
Min pojke fick så mycket cred på förskolan för att han snabbt kan identifiera ett annat barns känsla och med en gång säger till de vuxna om någon är ledsen, arg eller rädd. Han är en riktig liten förhandlare som aldrig slåss utan istället använder sig av sitt rika ordförråd.

Han har stenkoll på att mormor kan behöva någon att hålla i handen när doktorn ska ta spruta , att man inte får trampa på sniglar, att man ska vara snäöll mot djuren, att kramar är mer gångbart än knytnävar och att man lyssnar bättre när man inte bara skriker och säger" jag ska, jag ska". Ja kan man vara annat än glad för det?
Jag har sagt det innan och säger det igen. LOVE IS ALL! Pass it forward!

KRAFT

Kraft skulle behövas nu. Nån mer än jag som bara känner att det är lite för grått ute, lite för kallt och lite för mycket baciller i näsan och halsen?

Min son verkar dock ganska oberörd och tuffar på som vanligt. tar varje dag som den kommer, njuter och ser nåt kul med allt som vi vuxna suckar över.

Nåväl, snart kommer ljusets tid-julen! Bara en månad kvar till första advent.

Till dess ska jag låna lite magic av Aron och bli powerkvinnan igen! :-) AAAAARGH!!!!

Höstkickar

Den här hösten bjuder mig hela tiden på överraskningar av det ROLIGA slaget! ja nästan i alla fall. Klarat mig undan barnsjukdomar, stämbandsknutor, lönesänkning, för mycket regn och rusk, missnöjt barn, missnöjda elever och för lite jobb.
Men jäklar rent ut sagt vad man har fått kämpa för att bli av med adenovirus och andra objudna gäster. Har i vilket fall kommit över en liten vinst på det personliga planët som jag firat i helgen. Min hemort bjöd dessutom på underbart väder, syrran bjöd på kalas, syrrans söte pojk bjöd på charm, mamma bjöd på gratis mangling och strykning och pojkvännen på rosa champagne och gött gitarrspel.

Tillbaka till flygeln innan det bjuds på pizza, mer TOTO (my GOD! I mitt nästa liv ska jag bli Joseph Williams), nya gardiner till Arons rum och lite fler avsnitt av "Solsidan".

Och så kom hösten....

Och det firades med inflyttningsfest och nu reser jag och Aron till Malta!
Tack kära familj, kusiner och vänner för att ni förgyllde vårt hem och skämde bort oss med massa lyxiga presenter. Eller vad sägs om ostar, vin, presentkort på Bauhaus, underbara krukväxter, tulpanlökar, spel och godis? Vädret inbjöd till brasa,, trädgårdsaktiviteter och sena samtal på terassen. Kort och gott-NICE!

Oktober here I come!

Ketchupens vara eller icke vara

Nu börjar vi så smått komma in i rutiner och vardag efter en lång period av renovering, flytt och inskolning.
Det finns många fördelar med att bo här vid kusten men ibland så gör man iakttagelser.... Till exempel så var jag på föräldramöte första gången på Arons förskola. Det som var bra var att det var bra närvaro och engagerade föräldrar. Sen kan man i och för sig fråga sig vilka frågor som engagerade. Jag var nog den som var minst engagerad. Det är liksom lite svårt att ta vissa saker på allvar. Till exempel så förklarade fröknarna att nu var det slut med glass och ketchup. Jag lyssnade med ett halvt öra och tänkte att det var ju ett kul skämt....Skämt???? NEJ det var det INTE. Ketchup innehåller ju SOCKER Gud förbjude. Sen kom det upp diskussioner och klätterställningarnas vara eller icke vara..Jo det är ju så att barnen KAN trila ner från så hög höjd. Ja tänk att det KAN de. Någon äldre lite mer gravad fröken talade då om att det fanns ju barn som trillat över en vanlig tröskel och brutit benet.
Alltså kan man skydda sina barn från allt och ska man det?
Jag tänker inte skydda Aron från den hemska ketchupen så länge han inte äter en hink om dagen och vill han klättra så klart att han ska klättra.

Ja dessa frågor berörde och engagerade och skillnaden mellan att bo här och där blev med ens väldigt tydlig.

Bilden på Aron är tagen på en av dessa underbara stränder som finns här nere och ve och fasa så har han vare sig solhatt eller soldräkt på sig.

Vilken förälder vill jag vara

I förrgår åkte jag taxi (nej jag har fortfarabnde inte tagit mitt körkort) och av taxigubbar får man höra mycket. Den här gången var det en man i fyrtiårs-åldern som frågade vad jag skulle åka så sent på eftermiddagen. Jag svarade att jag skulle från en arbetsplats till en annan då tittade han storögt på mig.
"Du ska jobba mera???"
"Ja visst." svarade jag och fortsatte bläddra bland mina papper.
"Har du barn?"
"Ja en pojke."
Han suckade och skakade på huvudet och höll sen en utläggning om att vi i vårt samhälle jobbar för mycket och att vi ska vara med våra barn och att det är mannens uppgift att försörja och att barnen ska flytta hemifrån när de är runt trettio....
Jag blev provocerad.
Vaddå det är väl inget fel med att jobba och ha barnen på dagis och komma hem trött klockan fyra och gnälla på sambon för att han glömt köpa mjölk och känna dåligt samvete för att man är sur och för att man borde träna mer och vara mer mindful och gå på fler ansiktsbehandlingar och hålla sig uppdaterad så man kan föra konstruktiva diskussioner på jobbet...Eller?
Igår satt jag på bussen bredvid en man i fyrtiårs-åldern. Han skrev frenetiskt på sin laptop, pratade i en mobiltelefon och hade en Iphone uppe också.
"Gumman, det är pappa. Pappa måste jobba lite mer. Cykla hem och ta en banan och en flaska vatten och åk till träningen. Glöm inte att låsa. Puss."

Jag är kluven. På riktigt. Åren då Aron är liten går så fort och jag vill bara vara med honom samtidigt som jag älskar mitt jobb och så klart måste jag tjäna pengar som alla andra.
Det här pusslet är inte helt lätt. och nu finns det nån slags hets om vem som hämtar tidigast på dagis. Helt ärligt så var jag HELT emot förskola när jag fick Aron. han skulle minsann inte gå där förrän han var typ 3 år och då gärna tio timmar i veckan. Så himla kul att man hade sina idéer och jag är inte den första att säga att jag var ganska naiv. Men sina ideal kan man väl få ha.
Men vill jag vara hemma vid spisen då? Nej inte det heller. Ibland är det inte helt enkelt att leva i ett samhälle som erbjuder så många valmöjligheter även om jag inte skulle vilja byta ut Sverige mot något.

Det är minsann inte bara 20-åringar som kan

Tur att det fortfarande finns band som lirar och sjunger trots att de passerat 30. Det är nog det bästa med mitt jobb-att få penetrera såna företeelser. Som just nu sitter jag och gör en låtlista och bara glider med i alla goa låtar som man vill sjunga. Tiden går vansinnigt fort och snart är det dax för ett pass på gymmet (det gäller att passa på innan nästa virusvåg tar över min kropp) och sen är det helg!

Nobody wants to be the last out there

Go helg på Er!

Long time no seen

Ja shit vad mycket det har varit. Nytt jobb. Nya låtar. Nya gig. Nytt hus. Nya djur att ta hand om. Nya djur att jaga bort. Nytt dagis....

Men NU ska det bli ändring! Nu ska det bloggas!

Nu börjar det bli höst och rosenbuskarna är planterade och lökarna satta i jorden. Det är verkligen en feeling att gå omkring på en så stor tomt och pula, fixa och dona. Aron är så nöjd och har en egen liten kratta och spade.
Inomhus börjar det arta sig också. Har ett kök nu :-) och Arons rum är färdigt.

Gillar verkligen kombon-jobba i stan, bo i en liten ort vid havet. Eftersom jag är uppvuxen här var jag först ganska tveksam. Man har liksom sin plats på nåt sätt och man är "den där tjejen som var ihop med den och den 1990 och den där tjejen som kan sjunga och som har en pappa som är tandläkare". Eller så var det bara som jag inbillade mig.

En sak som jag hittills lagt märke till är bilarna. Ja alltså avsaknaden av bilar. Man cyklar med Aron där bak, till dagis kl 07 och det man hör är fågelkvitter, vinden och en och annan bil som kör lugnt. Underbart.

Än så länge är allt frid och fröjd, men det ska bli intressant och kul att få penetrera den berömda "näsetandan" som vuxen kvinna.

Allt gott!

Summa summarie summer of 2011

Sommaren 2011 var på många sätt bra. Jag hade en underbar semester tillsammans med mina två älsklingar och vänner, svåger och andra goa ungar.
En annan höjdpunkt var resan till Göteborg-Sveriges framsida-där jag tillbringade några lata dagar med fästmannen och mina underbara kusiner Daniel och Andreas. Jag och Andreas skrattade så vi grät åt gemensamma minnen. Andreas är en sån där kille som inte bekräftar fördomar (ja jag har hans tillåtelse att skriva det här). För fördomar har vi alla. Han kan verka "svår" och de rätt coola tatueringarna, slitna jeans, kedjor och hans stora skägg kan ju kanske tolkas av vissa på ett sätt. Jag som känner Andreas sen han föddes och som passade honom i "gula villan" i Göteborg när han var sådär en 2 år vet vilken otroligt soft kille det är. Han var det redan då som liten.
Både han och Daniel har samma värderingar som jag och min syster, trots att vi inte växt upp i samma typ av hemförhållanden eller i samma stad. Undrar om det är gener eller inte. Jag vet inte. Vet nån av er så kommentera gärna!

Morgonen efter åt vi gigantisk frukostbuffé, tränade på hotellets gym och sen var det dax för LISEBERG!!!!! Fan vad kul det var! Jag har inte varit där sen 2005 så det var GRYMT att åka Balder, de nya attraktionerna, äta glass, godis, tävla i femkamp och bara insupa atmosfären!

Sen var det dax för TOTO. Ja de finns fortfarande om nån inte trodde det. Trummisen dog 92 men Joseph Williams som sjöng in Pamela och Stop Loving you var med. Grymt helt enkelt! Nathan East på bas kändes helrätt då han spelat M. Jackson, Toto mfl.

SEn har det varit kroppsarbete som gäller. Ja förutom när Aron höll kalas och bjöd på hembakad tårta, kamelbullar, såpbubblor, godispåsar och han var så nöjd över att få leka med sina kompisar och då kom dessutom min svåger och Mikaels kompis in och så fick han mer presenter. Arons plastfarmor Salme kom också några dagar senare när jag hade varit och ridit en underbar tur med en god vän.
Ja ridningen glömde jag! Fiddlar äger och snart ska jag och Aron på det igen och då ska han få sitta på hästen, om han vill och vågar just då.

Det som stört min sommar mest förutom det som alltid stör mig och Aron, är ADENOVIRUS! Att man aldrig ska bli frisk! Galet! Men det går i vågor och att träna och vara aktiv på andra sätt hjälper faktiskt.

Och nu är det sista dagen på ferien och huset är i princip klart. Längtar efter mina kollegor och elever och alla intressanta möten och utbildningar som kommer nu under hösten. Och när höstmörkret lägger sig som en filt över näset DÅ väntar överraskningar som jag redan nu vet är trevliga och DÅ ska jag också bjuda på ett hejdundrandes kalas för alla underbara människor som korsat min väg en gång och sen blivit kvar.

Det blir kul det ni.

När lyxproblemen verkligen blir lyxproblem

Solen värmer behagligt och det börjar kurra i magen när jag känner doften från grillen. Min son springer omkring med en aldrig sinande energi. "Mamma kan jag få en till lång macka?" Själv njuter jag av nyskördade plommon och nybryggt kaffe med socker och mjölk. Såklart får han en macka även om man ju inte ska småäta innan middagen. Va fan det är semester.
Plockar upp laptopen och surfar in på aftonbladet. Sen mår jag bara illa. Riktigt illa och ögonen tåras. Livet är så orättvist och jag upplyste min sambo häromdagen att vi tillhör den promille av jordens befolkning som bor i ett isolerat hus, kan äta oss mätta VARJE dag och köpa den maten vi är sugna på, vi gör val varje dag som ibland kan tyckas "jobbiga" ("vilka kläder ska jag ha idag? Vilket kakel ska jag sätta i vårt badrum? Vilken livförsäkring ska jag teckna?") och vi sover tryggt på natten. Min son får och kan utvecklas på det sätt ett barn ska göra. Han saknar inget.

En väninna till mig har också uppmärksammat katastrofen som drabbat Afrikas horn i sin blogg. Många gör samma sak på nätet på olika sätt.

Hur kan det vara så här? Det är just därför jag för längesen övergav min tro som jag hade som barn. Nu måste vi som kan (dvs de allra flesta som bor i Sverige) göra det som ska göras. Till och börja med skänka pengar. Om du är osäker på var dina pengar hamnar så välj någon av de större organisationerna. Själv har jag valt Läkare utan gränser.
En väninna till mig har också uppmärksammat katastrofen som drabbat Afrikas horn i sin blogg. Det var hon som inspirerade mig till att också skriva ett inlägg om det. Många gör samma sak på nätet på olika sätt. Ringar sprids på vattnet.
Jag ser på min välmående pojke och hans stora, livfulla mörka ögon. Leendet som ofta får hans ögon att glittra. Det hade lika gärna kunnat vara han. Barnet på bilden som är hämtad från aftonbladet.se
Inte ska man väl straffas för var man föds. Nu är katastrofen ett faktum och det är din plikt och skyldighet som medmänniska att göra något.

Byggarbetsplatsen som fick vila

Idag för exakt 3 år sen låg jag på KK UMAS och drack coca cola. Barnmorskan berättade för mig att jag var 10 centimeter öppen. Va??? Jag hade ju knappt ont (tack Gud för epidural). Jag var fortfarande ensam men två timmar senare fanns han där. Min son Aron. Min älskade, bästis och sötaste pojke. Lille prinsen som förgyllt mitt liv och som varje dag gör mig påmind om livets stora gåta-älska, gå vidare och förlåta.
Aron är idag en bestämd liten herre med fantasi som få och ett fantastiskt språk. Aron har också lärt sig att förhandla och blir bättre på det var dag. Han bryr sig om andra och djur är en av hans stora hjärtefrågor. Aron har humor och det är svårt att bli arg på honom (på gott och ont :-)). Hans ögon kan smälta ett isberg och hans mjuka bruna händer är fulla av liv och kreativitet.
Som jag älskar honom och så tacksam jag är för att det är just Aron som är min.
Så idag så vilar byggplatsen iprincip (ok jag hann med att slakta ett par garderober, klippa gräs och kratta och måla ett rum) och jag ska njuta ett tag till av ARON, kvällssolen, min familj, mina rosor och grillat.
Älskar dig sötaste, klokaste lilla älsklingen! Puss från mamma på din 3-års dag

PS. Det där med att sova i en bil har du efter mig. Det gör jag jag ju fortfarande i tid och otid DS

Ja vad händer egentligen?

Kändes sådär att jobba idag men vi hade turen att hamna på en helt underbar tillställning. Det var tre syskon som hade fixat en så himla fin överraskningsfest för sina föräldrar som fyllde jämt. Det var verkligen "love is in the air" och det kändes helt rätt att köra just "What´s going on?" då många av gästerna sa redan när de kom att det var ju en känslosam dag för dem på många sätt. För de flesta av oss tror och hoppas jag. Men att då inte lägga energin på att till exempel krama sin kompis extra mycket eller bara vara så jävla glad och tacksam över det man har utan istället ägna sig åt HAT är för mig obegripligt. Snabbt körde det igång på facebook. Det spekulerades kring vem som gjort det och rasistiska och ogrundade kommentarer och argument haglade. Samtidigt startades en sida där det diskuterades hur gärningsmannen/männen skulle avrättas....
Kärlek. Please. Detta är en ondskefull handling som i alla fall berörde mig väldigt djupt men förändringen till det bättre (dvs att vi ska slippa se, höra och i värsta fall uppleva såna här gärningar igen) ligger först och främst hos oss själva. Var och en av oss. Har vi barn så har vi ett ansvar att göra det som står i vår makt att uppfostra dem så de också förstår att våld löser ingenting. Och vi måste leva som vi lär barnen. Hur ska de annars veta?

Jag fick en sköldpadda....

...av min son. Och en boll med Nemo på. Lille Aron. Han har nu fattat många saker och en av de saker jag är mest stolt över är att ungen har fattat att man ska inte vara ovänner eller vara arg. Mitt hjärta smälter och nej jag är inte arg. Hur ska jag kunna vara det när min son ber mig om det som är det mest självklara-alla ska vara vänner?
Fan barn är så underbara.

Gammal och Grå?

Så har det snart gått 36 år sedan jag såg dagens ljus. ¨För ett tag sen så sa nån idiot till mig att det måste vara jobbigt att bli "så gammal" för man blir ju bara fulare. Ha ha ha, den personen visste tydligen inte att 1)ålder och visdom är attraktivt 2) man kan ju alltid lyfta, skära och fixa hela kroppen om man nu vill det.

Hur som helst....vad har jag gjort och inte gjort då under mina 36 år? Kanske dax att avslöja lite smaskiga detaljer :-)

Jag har INTE:

legat med nån tjej
skrikit på min chef
någon betalningsanmärkning
flugit någon gång de senaste åren utan att vara lite berusad (FYFAN VAD JAG ÄR FLYGRÄDD!!!!)
fött barn utan bedövning
slagit någon kvinna
sagt till alltid när jag borde gjort det
ammat
bråkat med mina lärare i skolan
pussats eller flirtat med fler än 2 personer på samma dag
läst hela Sveriges Riks lag (men nära inpå)
kollat på porrfilm
begått något brott
hållt i ett skjutvapen, eller jo en gång förresten. Det var en älgstudsare och tyckte bara det var läskigt
gråtit offentligt mer än en gång (det var på en stadsbuss i Malmö när jag fick ett trist besked på telefon)
sjungit på fler än 250 bröllop
inte tagit dykarcert och vill inte ha
behövt begrava någon riktigt nära (som tur är)

Jag HAR:

skrattat ofta så jag inte fått luft
älskat någon/några
varit mycket olyckligt kär i hemlighet i någon
skällt ut försäkringskassan
fått stryk av en tjej (för LÄNGESEN) och av några killar
fått skylla mig själv och bita mig i tungan
sett någon dö
varit alldeles för berusad
fixat x antal möhippor
gift och skilt mig
varit förlovad (är nu förlovad för tredje gången)
spelat med bla Lill Lindfors, Tommy Körberg och lite kul musiker i Boston
blivit uppraggad av en kändis (som jag inte kände igen) som jag nobbade
sett "det fina folket" snorta kokain
bevittnat fruktansvärt övervåld som tur var kunde jag bussa hunden på de som slogs
angivit brottslingar
sett en av Skånes farligaste män vara mycket berusad och prata extremt mycket gojja
jobbat inom kriminalvården
röjt skog i 35 graders värme (för hand alltså)
ljugit
gått ut skolan med 4,9 i snitt
en stor och underbar släkt
vittnat i två rättegångar
gjort IQ test och personlighetstest
badat naken på Falsterbostranden
örfilat en kille

Ja listan kan göras lång men ska inte tråka ut Er bloggläsare som jag vet finns. Har ju många besökare varje dag men få kommentarer. Anyway. Nu ska jag fylla ännu mer kvinna, bli ännu vackrare som person hoppas jag och i vår släkt så lever ju folk till de är typ 100 så mig blir ni inte av med på ett tag :-).

Lite sol nu tack så är den 16e juli fulländad! :-)

Var rädda om er-whereever you are.

Den som är utan synd.....

Jag upphör aldrig att förvånas, förundras och förfäras över människans ondska,värme, humor, intelligens och dumhet. Om man ser sig omkring så finns det så mycket vackert i livet. Små ting och ofattbart oändliga ting som kärlek, mod och vilja.
Men när en grupp människor kallblodigt mördar en kvinna som de inte ens känner på grund av ett rykte då blir man rädd. Jag pratar om stening. Ett straff som är barbariskt, inhumant och fruktansvärt primitivt. Jag såg nyligen filmen "Stoning of Soraya M". Kan varmt rekommendera denna film som är ytterst angelägen och välgjord om än så fruktansvärd att det vänder sig i magen på en.
Den bygger på ett sant fall som utspelade sig i Iran 1986. En kvinna blir stenad till döds då hon anklagas av sin make för otrohet. Maken ville ha skilsmässa då han hittat en 14-åring som han var mer sugen på men ville inte betala underhålla för de barn han hade med Soraya. Han skapar på ett rykte och på ingen tid alls har en hel by (eller rättare sagt männen i byn) bestämt sig för att Soraya ska dö, trots att det inte finns några bevis för att hon begått något brott. I våra svenska ögon så är ju bara det faktum att straffa någon för otrohet rätt så otänkbart.

Vi kan förfäras över att detta ägde och äger rum på en del ställen i världen. Amerikanska medier har tagit upp fallet många gånger, fast de själva också avrättar människor på mer eller mindre inhumana och primitiva sätt.

Vi kan fortsätta säga att "ja ja det är DÄR borta. Vilka hemska människor. Det skulle aldrig hända här." O nej det skulle det antagligen inte. Men knäckfrågan är väl ändå kanske HUR är det möjligt att få en hel by att stena ihjäl en kvinna? Grupptryck. Rädsla. Okunskap.
Alla dessa tre komponenter har vi här också bara det att det tar sig andra uttryck än genom barbariskt dödande.

Om ingen hade varit "den som började" som hade ju inte våldet funnits. Om alla de som kastar sten, oavsett om det är bokstavligt eller bildligt talat, tittat sig själv i spegeln först och frågat sig "vem är jag att döma?" då hade de allra flesta inte kastat stenen. Det är min tro och förhoppning. Skulle jag kunna kasta en sten? Skulle du kunna falla för ett sådant grupptryck att du begick hemska handlingar även om du inte är en dålig människa?
Vi är ju inte bara mer än människor, med allt vad det innebär. Men varje individ måste väl också ha ett eget ansvar.

Mester med Ajjon Jubat

Aron har stenkoll på vad semester är nu. På "mestern" får man äta pannkakor på restaurang. Akta sig för konstiga kryp i ett soldattorp från 1800-talet. Ligga på madrass vid en gammal vedspis och lyssna på vuxna som spelar kort och skrattar. Leka med andra barn på vidsträckta ängar där inte en bil finns i närheten. Man får åka bil lite för långt ibland och då kan det bli tråkigt. På "mestern" är alla glada trots att det regnar. Saker och ting får ta tid och man kan ligga och dra sig med mamma till kl 10. Man får nya kompisar i varierande ålder. Man får lära sig hur det är att stå i kö och blir så där lite härligt otålig och pirrig inför det som komma skall...(i detta fall titta på en MASSA djur). Det finns alltid någon som kan och har tid att lära en någon nytt till exempel att fiska, skaka trasmattor, sätta smultron på strå och slå kullerbytta.
Ja Aron var helt klart mycket nöjd med sin semester och Arons mamma också trots det inte så kuliga vädret och lite för mycket trafikkaos i Stockholm.
Nu väntar en veckas jobb och dagis innan det är dags för låååååååååång semester för både Aron och mig.