torsdag 30 december 2010

Halleluja 2010 är sluuuuuut!












2010 finally. It´s over!

2010 var det året jag på ett sätt blev så sjukt mycket äldre mentalt. Fick insikter om mig själv och om hur det kan gå till lite här och där i vårt fina Sverige där vi följer barnkonventionen, inte använder tortyr eller förnedring som en tortyrmetod. Vårt trygga fina Malmö där sjukvården vill lindra, bota oh ge tröst.

2010 var också det året en av mina bästa vänner fick sitt första barn. En underbar liten flicka.
Året gick ändå i vänskapens tecken. För så mycket tröst och förståelse jag fått av mina vänner och familj är kanske få förunnat. Inte vet jag hur "alla andra har det" men jag känner mig i alla fall så lyckligt lottad över att ha så fina vänner. Jag kan bara säga att jag är så tacksam. Ni vet vilka ni är som lyssnat, peppat, hjälpt mig med diverse små ting.

2010 gjorde jag också givetvis en hel del gig. Och ett som fortfarande dröjer sig kvar är då jag och en kollega spelade och sjöng på en borgerlig begravning. Med hänsyn till de anhöriga så vill jag inte gå in i detalj på vad som var så speciellt med denna begravning. Men en sån stark kärlek, från framörallt den avlidnas familj, har jag vare sig hört eller sett innan.

2010 bjöd oss på sommar, en varm sommar. Plaskade med Aron i bassängen i timtal. Joggade längs välkända skogstigar där jag byggt koja som barn med grannungarna. Tackar också för trevliga fester, middagar, fikor, jam och solen som aldrig ville gå ner. Och så fick jag vara med och röja skog och bo i soldattorp och tvätta kläder förhand utomhus vid en brunn. Och som jag svettades. Sån frihetskänsla. Och så välbehövlig den semestern var.

2010 var också året då Aron började prata och när han väl började.....Ja herregud sen gick det inte att få stopp på honom:-). Men det är så jag vill han ska vara. Kunna uttrycka sina känslor och PRATA istället för att ta till våld. Så är jag uppfostrad på gott och ont.
Min pojkvän sa till mig för ett tag sedan: "Jamen Anna du är ju så sjukt smart och verbal och hamnar du i en diskussion med någon så tar ju givetvis deras ord slut och då de kanske inte är lika smarta som du så tar ju våldet vid där deras ord slutar."

2010 var året då jag blev heligt förbannad (ja inte hela tiden förståss). Och det var inte förrän i november som jag slutade vara så arg. Det tar på krafterna att vara arg så jag rasade ner till 48Kg men är nu uppe på NÄSTAN 54 Kg.Jag har också skaffat mig en PT på Sats som bidrar till att jag går upp.

2010 var det året då drömprinsen kom till slut. Det var han som gav mig rosorna på bilden. De bilderna ni ser på mig är de sista tagna innan jag och tre stycken till begav oss ut till landet och firade nyår i ett UNDERBART hus. Tack för att vi fick komma Herr Värd:-).

2010 var också året´då "mörka saker på en arbetsplats" fick en ny innebörd för mig och att det tyvärr finns konflikträdda chefer.

2010 var också året som jag blev varse om att vissa personer tror famimej på sina lögner själv. Typ om man ser i sin kalender att man fikat, träffat, haft sex med eller bara umgåtts med nån person och den personen sen bara förnekar att det har ägt rum. Ja vad ska man säga.

Och nu på nyårsdagen har jag bara softat, gråtit för att jag längtade så mycket efter Aron, läst andras bloggar och återigen insett hur skört livet är. Men jag är ju inte ensam. Inte längre.

2011 kommer ge mycket som redan är inplanerat. Två stycken resor till exempel den ena till Grekland i sommar med Aron, några veckor på västkusten med Aron och vänner. Sen kan jag inte avslöja allt här på bloggen än om vad jag tror och hoppas ska hända under 2011 men det ser lovande ut:-)

Livet är så skört som lökskal, ingen vet vart vi går eller ska. Men please ta vara på det som är riktigt, äkta och genuint. Och sluta bråka om bagateller.

onsdag 22 december 2010

Jul, jul strålande jul


Så här i juletider blir Rubarth lätt nostalgisk och lite mer eftertänksam än vanligt.
Det är små saker som får mig att stanna upp, le, bli rörd, bli förbannad eller känna djup tacksamhet. Sammanställer senaste veckans små ögonblicksbilder nedan. Alla tycker jag har med julens budskap att göra. (Nej jag är inte kristen men är ju uppvuxen med en mamma som är MYCKET troende. Obs! Godhet och kärlek har inte ett dugg med kristendomen att göra).

Ett av "malmö skyttens" offer uttalade sig i tidningen idag om hur han kände inför den som försökt skjuta honom. Han sa : Jag älskar honom. Han är en människa.

Alla vänliga, tålmodiga föräldrar, mor och farföräldrar som trotsar snö och kyla och fikar med sina barn/barnbarn på stan, tar med dem i pulkabacken, låter dem hälsa på tomten och tar sig tid att julpyssla med dem.

Min sons tindrande ögon när mormor bakar, mamman slår in paket, morfar lägger in sill och ur radion strömmar julmusik. Han utbrister då. "Åh, så mysigt. Jag är jättejätteglad."

TV4 berättade idag om att vi svenskar i snitt skänker 1500 kronor per hushåll till hjälporganisationer i juletider.

Efter att ha läst en mycket intressant bok om hur vi stympade och steglade på folk ungefär där Zenithgatan ligger i Malmö nu, för inte mer än 170 år sen började jag tänka på de länder som fortfarande TROR på dödsstraffet. En av de personer dömdes till döden i Sverige på 1880-talet har äntligen fått vila. Hennes släktingar tilläts först sommaren 2009 (!!!) att begrava hennes kranium.
En av de argument som gjorde att dödsstraffet såsmåningom avskaffades i Sverige var just "DU skall icke dräpa". Och vi vet alla att i juletider är det många våldsbrott som begås i framförallt hemmet.

För tre år sen satsade riksdagen 1 miljard på att minska kvinnovåldet i Sverige. Tyvärr har våldet inte minskat. Det gräsliga är att barnen ofta blir vittnen och just kring jul när släkten samlas, snapsen serveras, alla ska umgås och vara "vänner"-DÅ smäller det. Jag finner inga ord för vad jag känner jag inför just VÅLD.

Så när min son inte kan välja mellan vilken juldvd han vill se eller vilken kaka han ska ha så kan jag inte låta bli att le. Jag ler för att han är så oförstörd, så glad, så förväntansfull och så underbar.

I vanlig ordning kommer jag ägna julen åt att vila, träffa nära och kära, pyssla, laga mat i lugn och ro, resa lite, sjunga och spela, läsa böcker....
2010 har varit ett mycket, mycket speciellt år för mig så i år ska jag lägga lite extra krut på eftertanke.

Hur som helst-GOD JUL och var rädda om varandra.

lördag 18 december 2010

onsdag 15 december 2010

Min lust till dig - Kristina från Duvemåla



Underbar sång, underbar text!
Tänkte bara göra detta inlägget just nu för sen blir mycket nästa gång.
Var rädda om Er ni som vet och kan stava till ordet empati, älska och ödmjukhet!

tisdag 7 december 2010

Min julklapp till mig själv


Just nu består mitt liv av fyra saker.
SOVA-sover typ 10 timmar per dygn-MINST.
KÄRLEK-Aron, Aron världens bästaste Aron:-)och till alla andra som står mig nära och ger mig näring, kärlek, trygghet och vänskap.
TRÄNA-ja herregud. Har konstant träningsvärk efter att ha skaffat mig en PT. Kör dynamisk uppvärmning och sen lite basövningar (marklyft, benböj, head over squat etc) för att avsluta med crossfit. Däremellan blir det lite löpning och en grym cirkel för bålen ståendes.
Låter det lätt????? Ok. I så fall ses vi på gymmet och kör ett varv.
MAT-det är minsann inte lätt att klämma i sig 4000 kalorier om dagen, men efter att ha kommit på att man kan hälla i en halv deciliter olja både här och där så går vikten nu stadigt uppåt. ÄNTLIGEN!!!!

För att verkligen sätta pricken över i:et och vila upp mig till 100% så har jag köpt en liten julklapp till mig själv...Ja den där sandstranden på bilden är snart min.
Why? Cause I´m worth it.

torsdag 2 december 2010

Mysdag-and I´m worth it


Efter att ha sovit som en björn i nio timmar, pulsat i snön efter att ha lämnat lillprinsen på dagis, städat lite, kollat mail, klämt i mig tre mackor, en smoothie, två ägg och två koppar kaffe, glott ut genom fönstret på ett ymnigt snöfall så insåg jag att jag inte MÅSTE nånting just nu.
Tänkte helt sonika bara mysa i soffan med en god bok under en filt ett par timmar innan plikten kallar. Det mest galna är väl egentligen att jag just nu är sjukskriven och då borde jag ha haft massor av tid att vila. Men att vara sjukskriven är ett heltidsprojekt. Sitta i telefonkö, gå på möten med försäkringskassa och arbetsgivare, träffa läkare osv. Men IDAG tänkte jag bara vila. Och inte finns det väl nån bättre dag att göra det på när man kanske inte är så sugen på att halka omkring i kylan utomhus.
Ska bli underbart att börja jobba igen snart så att man kan få vila upp sig! :-)

tisdag 30 november 2010

Nu har vi jul här i vårt hus


Äntligen julstädat, pyntat och fixat! Nu fattas bara julklappsköp och gran. Det där med julklappar är svårt. Jag vet vad Aron vill ha, tror jag i alla fall. Han har fått dille på tekniska prylar och dockskåp. Jag ville alltid ha ett dockskåp själv när jag var liten men fick aldrig nåt. Mina önskelistor var milslånga. Det var liksom själva önskningen och längtan som var det mest spännande. Pappa gjorde mycket själv. Till exempel så glömmer jag aldrig när han hade byggt ett jättefint stall till Cindydockans häst med riktigt hö i.
Är det nåt jag faktiskt är tacksam över så är det att jag inte var bortskämd som barn med prylar. Fick vansinnigt mycket kärlek och bekräftelse men prylar, resor och coola märkeskläder , det var det inte tal om. Och inte led jag av det. Tror att jag istället lärt mig uppskatta värdet av saker senare.
Nä det mysigaste med julen var ju att mamma och pappa var hemma. Mamma bakade med mig och syrran. Pappa pyntade i trädgården. Ofta kom det släktingar och hälsade på men det var liksom inget krystat över det. Man kunde gå i pyjamas hela dan om man ville. Visst ville mamma gärna klä oss i fina klänningar och lackskor, men efter nån timme så åkte de där obekväma strumpbyxorna och skorna av och man tilläts vara just barn.
Jag är så glad och tacksam över att jag kan ge samma sak till min son i julklapp i första hand-nämligen gemenskap. Sen är det väl klart att prins Aron kommer få en massa klappar av tomten. Han är ju dock den förstfödde av barnbarnen i klanen:-).
Så julen here I come. Alltid älskat den tiden på året och tänker njuta av varenda sekund nu fram tills julafton.

måndag 29 november 2010

Såg att du är "kompis" med den gamle kåtbocken, Calle Jönsson. Det var väl han som stötte på dig på Linneas fest!?


Tänk att till och med folk som väljer att lämna sin partner, en mamma till sina barn tar sig friheter att fortsätta kommentera sina ex-partners killkompisar, sexvanor, matvanor, kupstorlek, klädstil, IQ...ja till och med sina barn.
Vem är de att komma in i halvlek, haltandes, otränade bara fyllda av bitterhet och jag vet inte vad? De kan tydligen lämna ovanstående kommentar,som är titel på dagens inlägg, och många andra absurda kommentarer på facebook, sms och mail-utan att man ens bett om deras åsikt. Är detta ok?

Ja det var dagens betraktelser från Rubarth som istället tänker gå och snusa sin son i nacken.

måndag 22 november 2010

Och så lite bilder till detta såklart....


Bon Jovi - Wanted Dead Or Alive





Inte för att jag är efterlyst. ´Laddar bara med god musik, god mat och kärlek inför morgondagen.

fredag 19 november 2010

En underbar liten sak


Var bara tvungen att fota den här supersöta lilla napphållaren som Aron fick förra helgen av en av hans idoler. Vissa människor är bara så omtänksamma och ser och tänker på de små detaljerna i vardagen och det uppskattar Aron mycket....och Arons mamma såklart.

torsdag 18 november 2010

Ny upplevelse på ICA Maxi



Alltså jag är social. Punkt. Älskar människor och tycker det är så sjukt intressant att studera folks olikheter, beteende etc. En av mina senaste iakttagelser är gjorda på ICA Maxi i västra hamnen. Av någon anledning så har jag börjat handla där ibland. Shit man kan tro att man är på catwalken i Paris. Jag är van vid mitt gamla coop på värnhem men ICA Maxi...Ja man får till och med inspiration när man handlar där. Det regnade som fasen sist jag var där och då upptäckte jag för första gången i mitt liv att det finns SNYGGA gummistövlar. Läckra, pigga, fräscha småbarnsmammor trippade omkring och handlade i just SNYGGA gummistövlar. Vet inte var det har köpt dem, men det tänker jag ta reda på.

Som sagt, människor är otroligt intressanta varelser. Jag har på senare tid också tyvärr haft några dåliga erfarenheter av hur det kan gå när det totalt brister i kommunikation mellan vuxna individer. När två vuxna på förhand har bestämt sig för vad de ska tycka och tänka så intar de en position och så ligger de där i varsin skyttegrav och skjuter. Ibland vinner den ena en bit mark, ibland den andra. Hemskt. Och ändå så är det så lätt att man själv hamnar där i skyttegraven. Jag tycker själv att jag i grund och botten är ganska så snäll. Jag vet ju hur jag själv är. Eller vet man det? Är det kanske så att "sanningen" om ens jag ligger nånstans mellan hur omvärlden uppfattar en och hur man själv uppfattar sig.

Självrannsakan is the shit. Det är spännande och intressant att öppna ögonen och huvudet och börja fundera på vad det är som gör att till exempel just jag valde att analysera och reflektera över skillanden mellan ICA Maxi och Coop.

Detta var typ vad som rörde sig i min skalle en gråmulen torsdagsförmiddag. Resten av dagen ska ägnas åt en liten klok, fundersam, lekfull, livlig och supergosig Aron.

tisdag 9 november 2010

Kortison, kyla och mat


Ja det märks att man inte är tjugo längre. Efter en segdragen benhinneflammation slutade det hela med att skiten spred sig upp i knät. Så nu haltar man omkring och känner sig som typ 90 :-). Fått två kortisoninjektioner (sådär skönt kan jag meddela) men det ska tydligen ge effekt. Frågan är bara NÄR!!!! Jag är ju den typen som går NER i vikt när jag inte kan träna som normalt. Ja jag vet många säger att jag ska vara glad för det, men jag VILL faktiskt inte vara så här smal. (Ja jag vet....I-landsproblem).
Provat alla möjliga dieter. Dessertostdieten var helt klart godast i alla fall :-).
Nu börjar det dessutom bli ordentligt kallt ute och jag skulle gärna ha ett extra späcklager. Tur att man har en vandrande liten kamin med sig i alla fall. Ja jag menar såklart älsklingsaron. Han har varit varm sen han föddes och sover fortfarande helst utan täcke medans mamma har flanellpyjamas, duntäcke och gärna en extrafilt.
Nä nu är det dax att ösa på elementen här hemma innan det är dax för lunch och sen halta bort till dagis och hämta lillkillen.
Gå-upp-i-vikt-tips mottages tacksamt! :-)

söndag 7 november 2010

Heeeej!






Det var längesen sist. Men nu är jag tillbaka och har hunnit bli 2 år och 3 månader.
Tydligen är jag stor som ett hus, men börjar smalna av en del.
Just du händer det mycket. Jag har till exempel fått en jättefin ny säng av mamma. Jag måste ju bara kliva upp ur sängen själv kl 05.30 och säga "heeeeeeej mamma ajjon shovit gott" och så sträcker jag på mig.
Har skaffat mig några favoriter på dagis. De är givetvis tjejer (framförallt EN tjej) som jag pratar mycket med. Pratar gör jag mest hela tiden. Svenska alltså.
Det är skönt att jag får och kan uttrycka mina känslor så att min familj förstår och att de tycker att det´är ok att jag ibland blir arg ( tex om jag inte får den maten jag vill). Mamma skrev en sak på facebook "Aron berättar nu om saker som hände innan han kunde prata." och ja såklart jag gör för jag har ett hästminne som morfar, mamma och gamla farmorn Irma.
Älskar fortfarande när flocken är samlad, men oftast vill jag ha mamma lite för mig själv. För några veckor sen sa jag till mamma "Jag älkar dig me". Oj så det glittrade i hennes ögon. Jag vet ju att hon älskar mig också och nu när vi ser på foton på hennes stora mage och sen bebis bilder på mig från den gamla lägenheten så är det ju klart att jag ser och fattar att det var Ajjon som bebis. Det finns ju inga andra barn eller bebisar hemma hos oss så det måste vara jag. Aaaaaah än så länge är jag minstingen! Buba är ju nästan som min bror. Jag brukar ringa till honom (han är snart ett år gammal) och kolla så att han sover ordentligt. Sen ringer jag min syster också ibland speciellt efter att jag sett foto på henne, när vi blåser bubblor på hennes 3-årskalas.
Ja det var väl allt för nu. Jo just det. Jag ´sjunger också och är riktigt bra på att dansa och passande nog fick jag en elgitarr igår!!! Och så kan jag säga hela mitt namn Ajjon Manne Jubat
Var rädda om varandra hör ni! Inte knuffas , inte slåss och inte vara dumma mot djuren är ni hyggliga!
Kramar till alla mina fans

ARON profeten prinsen

måndag 1 november 2010

Tant i lila hår

Tro mig. År 2060 kommer jag inte vara att leka med. Då är jag en tant med lila hår, stilettklackar, långa röda klor, chockrosa handväska och en ännu mer smord käft:-).
Jag har "bara" levt 35 år men känner mig ibland som 90 och samtidigt som 25 och ibland som en trotsig 3-åring. Alla åldrar bor ju liksom inne i kroppen på en.
(Fördelen med att ha kontakt med "barnet inom sig" är att det blir så mycket enklare och roligare att verkligen LEKA med lille prins Aron.)
Jag har pratat med många kloka "äldre" kvinnor som säger att livet blir bara bättre och en av de saker som blir bättre är att man sänker kraven på sig själv och vågar mer och mer stå för saker och ting och så klart blir man mer och mer ödmjuk inför livet. Det sista kan jag meddela att jag redan är. Livet är så skört, så skört och inte blir det bättre av att våldsverkare och maktgalna människor ser till att livet ställs på sin spets för de som inte bett om det.
Jag tänker på "skytten" i Malmö som urskiljningslöst skjuter på folk. De 500.000 kvinnor i Kongo som systematiskt utsatts för grym sexuell tortyr. Jag tänker på de människor i vårt Sverige som sitter på maktpositioner de inte borde sitta på och som missbrukar sin makt. Jag tänker på de barn som växer upp utan kärlek, närhet och bekräftelse. Jag tänker på de mördare som anser sig ha rätten att ta andra männsikors liv. Jag tänker på bödeln som trycker på knappen och ser till att ett mord i lagens namn begås.
Om Gud finns så ska jag ta mig ett snack med honom när jag kommer till himlen.
Men innan dess, när jag gått i pension, så ska tant Rubarth i lila hår ta sitt ansvar och på något sätt försöka dra mitt strå till stacken. För i längden så måste ju kärleken vinna och vara det som är bestående för oss människor. Så måste det ju vara.

lördag 25 september 2010

När jag blir 95....


Min farmor fyllde nyligen 95 år. Då har man upplevt en hel del. 1900-talet är ju det årtionde då utvecklingen gått snabbast inom en massa områden. Tänk när min farmor var liten flicka så var det häst och vagn och dass på gården som gäller. Kvinnor hade inte rösträtt. Dödsstraffet i för civila fanns fortfarande även om det inte hade praktiserats sedan 1910. Antibioitika fanns inte och det resulterade tyvärr i att en av min farmors nära släktingar dog väldigt ung. Radio och grammofon var det man använde för att t ex lyssna på musik. Farmor föddes under brinnande krig och spanska sjukan tog många många liv som idag inte hade behövt spillas.
Svindlande tanke egentligen att jag som just nu sitter på internet, med en mininal Iphone fäst i koftan, iklädd de kläder som jag VILL ha och som kommer slängas eller skänkas bort när de inte passar längre och bredvid mig ligger en mobiltelefon där jag när som helst kan nå de jag vill nå. Just den personen har kontakt och en relation till en person som det och upplevt så mycket. Som har en fot tillbaka i det som min son kommer läsa om i historieböckerna, men inga ögonvittnen finns kvar.
Otroligt coolt om man tänker efter.
Jag tänker också bli minst 95 år och förhoppningsvis kan jag också fira min dag och blicka ut över en stor släkt och vara så pigg och frisk som min farmor alltid varit.
De som känner mig säger att jag har definitivt ärvt hennes envishet och det tar jag som en komplimang för det är nog det som gör att hon fixat allt och hennes livslust.
Själv säger hon att det inte var bättre förr och hon är alltid uppdaterad om vad som händer och sker med hennes 11 barnbarn och numera 5 barnbarnsbarn. Hon skaffade sig en karl när hon var 85. Bara det!! När hon bröt fotleden efter ett elakt fall utför en källartrappa när hon var närmre 80 så var hennes egen kommentar "tur att det inte hände någon gammal".
Olyckor och sjukdomar kan drabba oss alla och döden skiljer inte på folk och folk men med farmors inställning tror jag i alla fall att man kan mota Olle i grind ett bra tag. Det handlar nog helt enkelt om att LEVA, aldrig ge sig och inte tänka så jäkla mycket på den där siffran som står på ens leg.

tisdag 21 september 2010

Sandlådenivå


Valet orsakde onekligen en hel del debatter och inlägg på såväl facebook som i media. Med all rätt. Det var en riktig nagelbitare och det är bra att människor utnyttjar sin åsiktsfrihet. Ibland kan jag dock känna att det går till överdrift. Eller rättare sagt ofta handlar det om HUR man säger saker eller agerar och inte om VAD man tycker.
Nu är det ju faktiskt så att (om man ska tro dagens sydsvenskan) att var femte skåning röstade på SD och vad man än tycker om det så är det ett faktum att de nu har mandat i ett flertal kommuner och även i riksdagen. Det finns alltså uppenbarligen rätt många som röstat på dem. Intressant är dock att inte en enda sverigedemokrat (i alla fall inte av det jag läst och hört på facebook och andra sociala forum) träder fram och diskuterar.
Sen har vi det här med sandlådenivå. Typ när Ohly vägrar gå in i samma sminkloge som Jimmie Åkesson. Hur tolerant är då Lars Ohly som själv förespråkar tolerans och ett samhälle för alla?
Eller när någon uttrycker en åsikt på exempelvis facebook på ett konkret och bra sätt och pajerna haglar och kommentarer innehåller svordomar osv. Vad säger det om de som gör så? Har man inte rätt att tycka vad man vill. Jo. I min värld så har man rätt att tänka, känna och tycka vad man vill men det ultimata är ju givetvis att man sen hanterar, uttrycker och agerar på ett konstruktivt sätt.
Alltså hallå. Jag är själv en känslomänniska och har kastat en och annan paj och även nåt glas i väggen nån gång pga vrede eller frustration. Men mitt mål är i alla fall att så sällan så möjligt hamna i sandlådan. Men va fan jag är inte mer än människa och inte mina polare på facebook heller.
Men man borde i alla fall kunna ställa krav på vissa yrkesgrupper (t ex politiker) att de i sitt yrkesutövande INTE hamnar i sandlådan. Hämnd, barnsligheter och pajkastning gör ju inte direkt att jag får mer förtroende för vissa politiker.
För er som undrar-nej jag röstade INTE på SD. Det finns inte på min världskarta. Men nu är de här och nu MÅSTE vi och politikerna ta debatten och helst då utan att hamna i en högstadiekorridor.

lördag 18 september 2010

Valet




Jag som alla andra funderar väl så här i valtider. 10% av alla väljare bestämmer sig tydligen på valdagen för vad de ska rösta på. Efter att ha sett ett antal debatter där flosklerna haglat, det kastats en och annan paj, lögnerna varit uppenbara och inte så mycket vettigt blivit sagt ställer jag mig nu frågan. Vad är egentligen politik och bryr sig politikerna seriöst om oss väljare. Ja såklart att de bryr sig. För det första så behövs det ju röster för att någon ska kunna vinna valet på ett demokratiskt sätt. Ändå är det fortfarande så att det finns många som inte röstar. Statistiken talar sitt tydliga språk. De som inte röstar är de som, enligt mig, VERKLIGEN borde rösta. De som lider allra mest i samhället på olika sätt. De som lever i misär och inte haft möjligheter att utbilda sig. Många kvinnor inte kan svenska språket. Inte kanske för att de inte vill lära sig språket utanför att nån karl tycker att det är onödigt och att maken, bordern eller sonen minsann kan föra deras talan. Det finns en värld utanför vallokalerna och tevesofforna där det kryllar av människor som tillhör vårt samhälle som i morgon inte kommer att rösta. Där har vi ett problem. Jag vet inte hur man ska lösa problemet. Allt jag säger är att det existerar.
Själv kommer jag rösta olika i såväl kommun, landsting som i riksdagen.
De viktiga frågorna för mig är sjukvården, kriminalvården, brott och straff, hur vi ska komma tillrätta med det utanförskap som många människor uppenbart känner och såklart sk "kvinnofrågor". Det där sista-kvinnofrågor är så oändligt mycket mer än bröstpumpar, delad föräldraledighet (shit vad Ohly är ute och cyklar), hushållsnära tjänster, högre straff för koppleri och om vi ska ändra i lagen så att det blir brottsligt att sälja sex. Men det där med "kvinnofrågor" sparar jag till en annan dag. Så länge vi lever i ett samhälle där man gör skillnad på folk och folk. Där vissa är VIP och andra inte och där det är mer ok för en man att knulla runt än för en tjej eller där vi tvingar pappor att ta ut mer föräldraledighet och tror att vi har "löst" problemet. Ja så länge har vi problem.
Men för Guds skull. Känn glädje och tacksamhet för att vi lever i en demokrati och gå och rösta imorgon.

måndag 16 augusti 2010

Laddad för hösten





Sommaren 2010 var faniemej som typ en svart komedi med inslag av berg och dalbanor, Hannibal Lector och regissören har jag fortfarande inte fått tag på. Har haft den bästa och den sämsta sommaren på länge-samtidigt. Märklig känsla.

Bästlistan:
Arons pussar, kramar och vilja att kommunicera, interagera och visa kärlek
Aron pratar som en 3-åring
Fina vänner
Givande samtal
Nyrenoverat sovrum
En del pengar tillbaka på skatten för första gången i mitt liv :-)
Barnledig semstervecka i juli
Jag kan nu göra chins och gå armgång HA!!!!!!
Några riktigt goa gig
Kompisars nyfödda söta bebisar
Alla lata sommardagar i solen med familjen
Att jag investerade i mig själv på ett sätt jag inte gjort på många år
Att jag äntligen tog steget och ska utbilda mig
Att jag insåg att man inte alltid måste vara så JÄVLA duktig och bita ihop
Grillkvällar
Släkten!

Sämstlistan:
35 graders värme i Östergötland (PUH)
SPINDLAR!!!!!!!!!!!!!!!
konstiga samtal med folk som påstår sig kunna se in i andra människors innersta och tom vågar sig på att göra analyser av en som man inte ens har bett om
inkompetens
Telefonköer till bland annat försäkringskassan
Att jag fortfarande inte lyckats gå upp i vikt
Sjukhusmaten
Min jäkla terminatorhand (fast ok den är rätt cool)
Insikten om att ibland är de inte som man tror är en närmst som är det
Avsaknad av civilkurage (ja det är ju nåt jag ofta funderar på och kan störa mig på)
Att jag inte badat i havet EN enda gång
Bromsar och getingar
Att jag fortfarande inte knäckt koden för exakt hur man hanterar en trotsig 2-åring (är man onromal då? Alla andra verkar så jäkla coola med det där....)
Att jag inte lyckats 100% med mina mål gällande löpningen


NU är det dock dax att ladda inför hösten och det gjorde jag idag bland annat genom att köpa böcker och kläder till mig och Aron. PÅ bilden ser ni också några kläder Aron fick i 2-års present och T-shirten "I´m so innocent" passar ju Rubarth perfekt och den fick jag i födelsedagspresent.

Dax för spindeljakt på balkongen (ja Carro jag håller också på med det där...)

lördag 7 augusti 2010

Stor kille rapporterar om senaste nytt från Aronplaneten




Nu har jag fyllt 2 år. Eller ja det är vad mamma säger i alla fall. För mig var det bara en vanlig dag förutom att mamma la manken till och bakade en GIGANTISK chokladtårta. Hon kan det där med mat och såna grejer men brukar inte baka så ofta när det bara är hon och jag. Mormor sjöng nån konstig låt som egentligen inte tycker är så kul (gillar ju mer när det är lite mer rytm och coola ackord typ Bill Withers och sånt). Låten gick så här:

Vi galna teer, Vi galna teer, Vi galna teer i lilla Aron idag, med blommor och bad, i sirap hans dag, ja vi lagar teer i villa Aron idag

Varför sjunger man en sång 20 gånger om med en sån konstig text som tydligen hade mitt namn i sig?

Nåväl. Sen kom flocken och sjöng ännu mer och hade sig.. Jag fick jättefina presenter men sen blev jag bara så trött så trött så jag var tvungen att sitta länge i mammas knä med nappen.

Annars har det varit en perfekt sommar. Chillat i poolen nästan varje dag. Moster Bia och morbror Anne har också bott hos mormor och morfar med lille Buba och jag gillar verkligen det där konceptet "folk". Det är så kul när flocken e samlad och man kan räkna in dem högt och då svarar de "MORFAR HÄÄÄÄR" och så räcker de upp handen.

Och så kan jag meddela BVC sekten att från att ha varit sen i språket som det så fint hette så har jag nu övergett Aronesiska och pratar bättre än mina kollegor på dagis som är äldre än mig. Jag HAR fattat svenska hela tiden men jag hara bara inte haft lust. Precis som det där med klossar. Ibland har man bara inte lust.

Ja så på det hela taget. Ni kan chilla vidare för det gör jag och min stora passion i livet är fortfarande djur i alla dess former och så blir jag bara mer och mer förtjust i det där som kallas kärlek. Alltså att visa den. Jag pussas och kramas mest hela tiden och älskar att bli killad i handen och på ryggen. Tydligen så tycker flocken om det väldigt mycket också. De ser lyckliga och glada ut och lägger till och med ifrån sig mobiltelefonerna. Och om nån känner sig lite ledsen så hämtar jag direkt ett nalle puh plåster till dom för det hjälper ju mot allt har jag insett. Och så blir allt bra.

Pussar och Kramar till alla mina fans från Aron

lördag 24 juli 2010

Mammatankar


Just nu är jag inne i det där stimmet igen "hur-kan-man-vara-så-här galet-kär-i-sin-son". Jag är ofta där fast ibland är det såklart jobbigt. Som när man för fetioelfte gången förklarar för honom att man inte får dra sönder mormors blommor eller när ungen klänger sig fast på en som en apa och tittar på en med stora svarta ögon. "Mamma inte jobba". Och så måste man ändå gå. Jag vänjer mig aldrig. Hjärtat värker varje gång. Som tur är så accepterar han oftast när man väl går och han sitter tryggt i mormors eller morfars famn och vinkar glatt och kastar slängpussar.
Och jag vet ju att han har det bra, det är inte det. Ibland är man bara otillräcklig och det är väl naturligt att känna så oavsett om du är ensamstående eller lever i ett parförhållande.
Men som sagt 59 minuter av 60 så är vår samvaro fylld av kärlek och glädje. Nu fyller han snart 2 år och jag ska be honom blogga om hur det är att vara 2 år, leva i storfamilj, busa, busa och busa.
Hur det än blev och hur det än blir så kan Aron aldrig vara fel och vi kan aldrig vara fel. För vi hör ihop och det är en så jäkla go känsla. Helt jävla fucking vackert helt enkelt.

fredag 23 juli 2010

Yngre medelålders kvinna reflekterar


Oj vad det var längesen jag skrev. Det har liksom bara varit lite för mycket i mitt liv. Men shit vad man lär sig av att leva. Det är coolt. Jävligt coolt.
Nu har jag dessutom hunnit bli "yngre medelålders kvinna" och ingen ålderskris än så länge även om huden kanske inte är lika slät och fin som när man var 20 och det där svallande Hollywoodhåret som jag hade när jag var gravid får man verkligen fixa med för att det ska se ok ut. Spelar det ngågon roll egentligen? Svaret för mig när jag hade min 25-års kris (hur fan jag nu kunde ha det när man typ är ett barn fortfarande) var JA. Allt spelade roll. Vad folk tyckte och tänkte. Om jag hade rutor på magen eller inte. Om jag var bäst i klassen eller inte. Om jag var älskad av precis alla eller inte.
Men så är det inte nu. Fan vad skönt. Jag vet vem jag är och varför och jag vet vad för slags mamma jag vill vara och vad jag kan och ska förbättra i mitt liv och inte (sen är det ibland lättare sagt än gjort). Jag ser mig i spegeln och tänker "jag är frisk". Jag går till gymmet eller löpspåret och känner att jag presterar till och med bättre än när jag var 25 även om jag kanske inte kan gå ner i spagat längre hur som helst, men när i vardagen måste man kunna det egentligen?
Tecken på att man har blivit LITE äldre är dock:
-gynekologen frågar om man vill skaffa fler barn och då kanske man ska skynda på lite
(i nuläget är jag dock fullkomligt nöjd med ett barn, min profet och stora kärlek ARON)
- reklamblad från tidningen TARA trillar ner i brevinkastet (excuse me men jag är fan inte i klimakteriet ännu)
- det känns inte självklart att sätta sig i skolbänken igen i 5 år för att läsa till jurist eller nåt. 2 år får räcka
- man inser att ens föräldrar är dödliga även om de fortfarande beter sig på tonåringar på många sätt
- min 95-åriga farmor har för första gången i sitt liv accepterat att hon kanske ska ha ett trygghetslarm OM hon nu skulle trilla eller nåt
- man behöver inte visa leg när man köper folköl (har faktiskt hänt att jag får visa leg på bolaget...)
- det är inte tal om att börja satsa på en karriär som elitidrottare
- jag har börjat pensionsspara

Men jag gillar det. För samtidigt är jag fortfarande ung och har säkert mer än halva livet framför mig och jag är visare (hmm....kanske inte märks alltid men jag är faktiskt det :-) ). Och så är jag mamma till en underbar liten grabb som varje dag får mig att skratta, bli rörd till tårar och som ger mig så mycket kärlek. Jag kanske inte bara inte är TJEJ längre utan tjej-kvinna-dam-madam. Coolt faktiskt.

lördag 15 maj 2010

You´ve got a friend


Hemkommen efter en sjukt rolig fest som jag och min kompis hade fixat....Eller rättare sagt VI hade kul. Men jag vet inte...Ibland så tänker jag att det beror på att jag är uppvuxen i ett sk " borgerligt hem" eller för att jag är född 1975..Jag vet inte men jag ser mig själv som en person som gillar att organisera, bjuda och att jag är ganska bra på det. Jag älskar verkligen mina vänner och hoppas att de vet och känner det genom min lojalitet. Jag tycker att alla mina kompisar är sjukt snygga, roliga, smarta, coola, kloka, snälla , godhjärtade...Var och en på sitt vis givetvis men ni förstår vad jag menar.
Men känner de det? Vet de verkligen om det? Om DU som läser detta skulle få reda på att ditt liv var slut imorgon skulle du så känna att du hade sagt allt du vill säga?
Jag skulle inte ha sagt allt och därför kära vänner och bloggläsare (vem det nu är som läser min blogg) så vill jag nu säga en gång till att jag är så tacksam för allt stöd jag får.

Men va fan man kanske inte ska vara så djupsinning( vad är det förresten att vara djup??). För om man kollade på gästerna som åt av all den goda maten, dansade som tokar, skrattade åt tal och lekar och som kramades så måste det betyda att de hade trevligt.
Jag hann säga hälften av vad jag ville säga på festen men hoppas sången räckte en bit. Ville inte riktigt ta plats som jag ville förr.
Men till Er:

Now ain´t it good to know that you´ve got a friend
when people kan be so cold
They´ll hurt you yes and desert you
And take your soul if you let them
OH BUT DON`T YOU LET THEM

Var rädda om vänskapen, kärleken och om varandra för vi har faktiskt ett ansvar.