lördag 22 december 2012

Sagan om den lilla människan

Fuck ensamhet! Alltså jag menar på riktigt-DRA ÅT SKOGEN!

Så tack. Behövde kräka av mig. Jag är inte ett dugg ensam så det är inte mig ni ska tycka eller tänka nåt om. Ni ska däremot helst tänka och tycka nåt om er själva. För hur gör ni?
Jag antar att många av min läsare (ja för tro det eller ej. Minst 15 pers läser min blogg varje dag) är säkert föräldrar och BRA föräldrar. Ja ni vet själva. man gör allt man kan för att lära barnen rätt och fel, hur de ska uppföra sig på restaurang, att de inte får dra katter i svansen, att man ska stanna om polisen säger att man ska stiga av cykeln, att man inte ska stjäla, att man ska lyssna på vuxna och helst lyda lärare, rektorer, soctanter, föräldrar och äldre syskon och att man inte ska exkludera någon i leken. Alla får vara med.
"Fy på dig Kalle!" säger dagisfröken när Kalle inte låtit Pelle vara med och leka för att Pelle är tjock, för att hans mamma jobbar på ICA och Kalles mamma är ju faktiskt VD.
"Våra barn kanske inte passar så bra ihop" säger mammorna ursäktande till varandra. Den ena går därifrån med sorg i hjärtat. Hennes son får inte vara med.
Men vi gör mycket för att inkludera andras barn och för att underlätta för deras framrida sociala liv.
Vi bryr oss om andras barn fast mest om vi har egna barn för då kan vi identifiera oss.

Men vad händer sen? Ja vad fan händer sen?
Vuxenvärlden är TUFF och där kan man bli exkluderad på en middag för att man är singel även om det bästa kompisen som har nyårsfesten. Jag har några tjejbekanta som bara får umgås med "gänget" när inga killar är med för de här tjejbekanta till mig råkar vara snygga och dessutom mycket charm och skrattar för mycket och åt "fel" saker.


Så hur ska man då uppfostra sin barn?
I mitt hus är alla välkomna och SAMTIDIGT!!! Här blandas singlar, par, barn, hundar, katter, skilda, arbetslösa, sjukskrivna, artister, blyga, pratsamma......Senast på glöggfesten så var ju åldersspannet  25-42.

Så va fasen öppna dörren. Det gör inget att det är lite skit i hörnen och att champagnen inte står i kylaren. Det gör inget att inte du är tip top i håret, har en dålig dag...Öppna dörren och utrota ensamheten.


tisdag 18 december 2012

Förbanna inte mörkret-tänd ett ljus

Jag älskar julen. Pynta, baka, tända ljus, ordna min årliga glöggskiva för alla vänner, deras barn och husdjur, mysa i soffan, ha lyktor på trappan (lyx att ha det nu när man har hus), fika, handla julklappar och slå in dem i svindyrt fint papper.....

Den här julen skiljer sig från nästan alla andra jular jag firat.
För det första så är vi många som firar tillsammans här i vårt hus. Aron ska för första gången inte vara hos mig på julafton. Jag är inte ute och sjunger och spelar som en tok :-).

Under tio år var vi en sångensemble som drog runt i Skåne och sjöng och tjänade härliga extrapengar men i år har de varit mindre musik och mer mammaledighet :-). Skönt det också.

Den här julen är alltså fri från jobb, lugn, skön och fridfull samtidigt som man inte kan låta bli att påverkas av det som händer i vår värld. För visst gör det ont i mammahjärtat när man läser om fattiga barn i Sverige som inte får julklappar, barnen som skoningslöst blev mördade i USA, paret som misshandlade och knäckte benet på sin 4-månaders bebis....Ja man tappar liksom andan fullständigt.

I år blev det lite mindre julklappar och istället en julgåva till stadsmissionen, två lotter av cancerfonden och en mängd kläder till ett barnhem i Sarajevo. Det dövar det dåliga samvetet något. Ja jag är sån där. Jag kan inte låta bli att ha dåligt samvete emellanåt fast jag inte behöver det. Jag menar jag kan ju inte hjälpa att jag har det bra. Men visst är livet orättvist och märkligt ibland.






lördag 1 december 2012

Partyprinsessan som kom av sig

Det fanns en tid när jag festade väldigt mycket. Jag var i 30-årsåldern och hade varit helnykterist i 10 år. Jag tog igen de där åren kan jag säga...
Nu känner man liksom inte det där behovet längre av att festa och dessutom är man inte 25 längre och det känns liksom i kroppen när man tillför giftet alkohol även om det bara rör sig om mycket små mängder. För det är ett gift. Det ska man ha stor respekt för.

Nåväl. Igår hade Mika fixat hotellnatt i stan och barnvakt till båda barnen. Så det blev ett glas gott och dyrt vin på hotellrummet innan det var dax att bege sig till Glasklart det enda stället i Malmö som man kan dansa på utan att känna sig som en pensionär nu förtiden.

Benen är lite ringrostiga men efter ett tag var det riktigt kul att dansa.

En sak som dock är märkligt är alla dessa människor som häver i sig en det ena än det andra och med glasartad blick söker efter nån, vem som helst...Jag menar hur charmigt är det med en dyngrak kille som mumlar fram den ena märkliga "komplimangen" efter den andra?

Min sambo tycker ibland att jag blivit en moraltant just när det gäller alkohol. Men jag vet vad alkohol kan ställa till med och när man är ute på krogen (även om det alltid är förhållandevis städat på Glasklart) så ser man alkoholens baksida.

Nåväl vid 1-snåret var det dax att krypa ner i en stor skön hotellsäng med vetskapen om att man skulle få sova en hel.natt . Aaaah! :-)
Och efter en rejäl hotellfrukost så var det så skönt att komma hem till två glada barn, farmor och mormor.
Det var också skönt att veta att den där partyvärlden finns kvar om man nu vill men nu ska jag säga nåt som jag inte tror att nån som känner mig nånsin skulle tro att jag skulle säga-borta bra men hemma bäst. Framförallt när "hem" betyder barnen, huset, tvätten, trädgården, fixandet, matlagning, bakning, värme, kärlek, tända ljus och mys med mina fina fina pojkar :-).




måndag 19 november 2012

Var finns papporna?

Är det inte lite 80-tal att kalla föräldragrupper för mammagrupper och är det inte lite 90-tal att bara erbjuda mamman utbildning, samtal kring barnet, förlossningen etc?

Den här gången så ska det delas lika här hemma. För att vi båda vill det och för att vi tror att det är bra för Hannes. Mika ska alltså vara hemma januari tom juni och han vill också engagera sig, vara social och träffa andra föräldralediga föräldrar. Men var är alla pappor? Ja inte vet jag men jag har blivit kallad till någon som kallas mammagrupp på BVC, haft mammasamtal och innan förlossningen så var vi några mammor som sågs på MVC i en mammagrupp för andragångsföderskor.

Missförstå mig inte. Det är skitnice att hänga med andra mammor och deras bebisar men det är bara lite konstigt med tanke på att jag har flyttat till ett ställe där folk är väldigt medvetna om t ex jämställdhet. Ändå lyser papporna med sin frånvaro.

Antar att de jobbar och sliter i sitt anletes svett för att kunna bibehålla den där levnadsstandarden som är kotym här. Dvs två bilar, utlandssemester två gånger per år, renovera hemmet var och vartannat år osv. Ja sådär mycket stålar skulle vi också vilja ha såklart men inte på bekostnad av umgänge och tid med barnen. Så svångremmen dras åt i januari litegrann men det är det värt. Tror att vi klarar oss utan weekend i Barcelona, två veckor i Thailand och BMW några år.




lördag 17 november 2012

Det är slut med mysbyxor och bakfylla

Nu har jag bott här i nästan 1,5 år och börjar komma in i det hela. Ja för som på alla andra ställen så finns det koder som man måste knäcka. Missförstå mig inte nu-jag älskar att bo här men visst är det skillnad mot att bo vid värnhem i Malmö.Där kunde man med gott samvete dra på sig sunkiga myskläder och gå till Willys och handla med tofs på huvet utan att ansiktet ens fått sig en dos med fuktkräm.
Ja inte för att det hände så ofta för jag är trots allt en ganska fåfäng person men man KUNDE i alla fall.  Såklart KAN man göra det här också. Man blir liksom inte nerslagen men man vill helt enkelt inte.

Finns nog få ställen på jorden som jag känner mig så trygg på som här och det är tryggt för barnen. Ja det var väl lite hela poängen med att flytta hit. Tryggt i den bemärkelsen att man slipper se sig om när man tar ut pengar ur bankomaten. Tryggt på så sätt att jag inte oroar mig för att Aron ska sticka sig på kanyler i sandlådan eller att nåt gäng ska skrämma skiten ur honom. Tryggt på så vis att enda gången man ser en polis är vid nån nykterhetskontroll på väg 100  eller när kvarterspolisen visar upp bilen för skolbarnen.

Men självklart så finns det andra problem här. Utanförskap och framförallt hyfsat mycket press och stress kring barnen. Jag vet inte om det är för att folk generellt jobbar så sjukt mycket och pendlar och att de då får dåligt samvete men barnen har 1000 aktiviteter (redan när de är 4-5....) och allt är väldigt uppstyrt kring barnen. Bra på många sätt såklart men leder också till en del prestationsångest hos kidsen. De ska kunna så himla mycket så himla tidigt.

Nåväl. Idag gjorde jag som många andra här nere och sminkade mig fast jag bara skulle ut och jobba i trädgården :-). Vet egentligen inte varför. Jag menar, min sambo skiter nog i vilket även om han gillar att jag såklart är fräsch. Sen blev det en runda på nätet för att kolla ut det ultimata julpyntet. Också något jag inte gjorde för 2 år sedan.

Ska bli skön att börja arbeta i januari så man får lite perspektiv på tillvaron :-).

Ha en skön lördag alla!

söndag 11 november 2012

Fars dag

Jag firar inte Fars dag. Av den enkla anledningen att jag tycker att man kan visa uppskattning, ge små presenter, bjuda på fika etc massor av andra dagar på året och helst OFTA. För visst är vi rätt dåliga på att i vardagen tala om för vår omgivning hur mycket vi gillar att hänga med dem och hur fina de är.
Jag tillhör nog ändå den ligan som är hyfsad på att ge komplimanger till folk som jag gillar.

Idag var alltså en helt vanlig söndag och jag, min sambo och lille Hannes tog en sväng till Emporia. Ja det var ju typ vi och tusentals andra. Sen blev det trädgårdsarbete och när vi stod där med varsin kratta i handen och jäkligt illaluktande handskar på händerna så slog det mig helt plötsligt hur glad jag är att Hannes har fått en sån underbar pappa som Mika.

Mika är en mycket egensinnig, extremt envis person som lever efter att "ALLT går att fixa". Han är väldigt händig och uppfinningsrik och har grym simultankapacitet. Mika är också en mycket glad person som verkar ha hur mycket energi som helst och han surar aldrig. Han kan uppfattas som lite disträ och frånvarande men när man känner honom så vet man att det bara beror på att hans huvud oftast är fullt av idéer på nya mer eller mindre tokiga projekt. han är litegrann som en blandning av professor Baltazar. Skalman (för Gud nåde den som stör hans sömn och matrytm :-) ), Jesus, ett femårigt busfrö och nån rockstjärna.


Så idag ger jag en extra eloge till Mika och tackar honom för att jag får leva med honom och för att han ger oss alla i familjen så mycket omtanke varje dag!

lördag 10 november 2012

X-factor och mormor

X-factor...Ja jag är en av de som är helt hooked på alla såna där program även om man kan tycka det är töntigt och tillrättalagt. Den här gången så har jag dessutom förmånen att få följa en kompis som är med i programmet och då är det helt plötsligt ännu roligare och mer spännande.
Jag blir själv inspirerad. Ja oroa er inte ni ska få slippa se Anna Rubarth göra bort sig på nån audition men jag blir själv så sugen på att vara innovativ i mitt musicerande. Detta har resulterat i massor av tid i studion och nya inspelningar. Sen fick jag för mig att jag skulle göra en musikvideo till en av låtarna så nu ska jag bara ragga upp några bra dansare som kan göra koreografin rättvisa. Själv är min nyförlösta 37-åriga kropp alldeles för stel för att dansa själv.

Lovar att lägga ut resultatet här om det blir bra :-).

Sen har vi mormor...
När jag växte upp så pluggade min mamma ganska länge och pappa gjorde AT-tjänst vilket innebar att jag och syrran var mycket hos min mormor i hennes supermysiga lägenhet i Slottsstaden.
Mormor var en frisk fläkt. Smått hysterisk och en jäkel på att berätta historier från hennes smått galna liv. Hon har rest över hela världen vilket är ganska ovanligt för den generationen (hon är född 1921).

Till skillnad från farmor som gick bort i maj så är min mormor inte så lik mig och just därför kanske det har varit extra spännande med henne. Tyvärr så skiljde hon och morfar sig redan 1980 och sen träffade mormor en annan man och utan att gå in på detaljer (av hänsyn till min mormor som jag har respekt för) så gjorde detta att kontakten blev mycket sporadisk under 90-talet.

Nu är hon dock gammal och sjuk och jag känner att det är så viktigt för mig att träffa henne och fråga henne och saker som hände förr på Gotland där hon växte upp.
Jag känner också min plikt att se till att hon har god omvårdnad. Tyvärr är ju inte det nån självklarhet.
Jag arbetade själv på olika vårdboenden när jag pluggade och det jag fick se skrämde mig. Personal som hellre fikade än tog hand om de gamla, boende som fick ligga i kiss och avföring i timmar, gamla som grät av oro och ångest och undersköterskor som sa "Hon skriker bara för att hon vill ha uppmärksamhet.".

Då var jag inte så jobbig som jag är nu för tiden så jag anmälde inte eller talade med chefen. Jag var ju bara en 23-årig vikarie.

Hoppas att det blivit bättre sen 1998 annars ska de som tar hand om min mormor minsann få reda på det :-).

fredag 2 november 2012

Det går framåt....

Just idag skall jag få gratis massage och det känns väldigt lyxigt. Den här graviditeten slet en del på leder och gamla krigsskador gjorde sig påminda. Men jag är mycket flitig på gymmet och kör 3-4 ggr i veckan funktionell träning varvat med ganska tung styrketräning. Och japp det gav resultat på 6 veckor. Kilona är nästan borta och jag börjar känna mig stark och hyfsat fit igen :-). Huden på magen är ju inte så himla snygg men det bryr jag mig inte så mycket om.
Löpningen saknar jag nåt enormt men det får vänta några månader så man inte vill riskera att få framfall.

Ja man får boosta sig nu när novembermörkret faller och det gör jag genom att träna extra mycket, gå långa promenader i dagsljus, förbereder mig för återgång till jobbet (som blir väldigt snart), unnar mig ansiktsbehandlingar (ska prova en ny ljusbehandling som tar bort pigmentfläckar nästa vecka), massage, bastu, hårinpackningar och många timmar i sängen (lägger mig typ 21-22 varje kväll).

Ja och så har jag ju barnen såklart! Underbara, gosiga, snälla, kloka, fina Aron och sötnöten Hannes som är lugn som en filbunke. De är helt klart en feelgoodfaktor :-)

måndag 29 oktober 2012

Aron pratar


"Mamma, vet du hur man ringer till tomten?"
"Nej det vet jag inte men du kan ju säga till mig vad du önskar dig"
"Nä jag säger till Mikael att han ska ringa till tomten för Mikael kan faktiskt allt."
"Ja älskling han kan många saker men man är ju bra på olika saker."
"Fast Mikael kan allt sånt där viktigt. Men du kan ju steka pannkakor mamma och så kan du lyssna på mig och gosa med mig och så kan du sjunga Vargsången. Det kan inte pappa fast pappa kan ju fånga bovar och köra bil. Det får du också lära dig mamma."
"Ja ok. Du kan ju väldigt många saker också Aron."
"Ja jag kan allt man behöver kunna i hela livet."

Aron om äktenskap


"Mamma jag ska säga till Mikael att han inte kan gifta sig med dig för JAG ska gifta mig med dig. Snälla mamma kan vi det?"

"Nej men älskling det går inte. Jag är din mamma och en dag kommer du hitta en prinsessa eller prins som du vill gifta dig med."
"Men mamma du älskar ju mig."
"Ja. jag älskar dig mest av allt som finns i hela världen men det går ändå inte gubben."
" Men snälla? Jag lovar att säga till Mikael att han i alla fall kan vara med på kalaset."

Aron om faror


"Mamma när jag blir stor ska jag bli sjörövare och Hannes får vara pirat då också på mitt skepp. Inga vuxna får vara med....eller jo om det blir läskigt så kan du vara piratmamman. Fast du får lova att vara tyst och inte tjata."


Aron om rymden....


"Morfar har någon klistrat fast stjärnorna eller kommer de ramla ner i mitt huvud så det säger DUNK?"


...och om Diesel kontra Mikael

"Mamma blev du ledsen när Diesel dog?"
"Ja älskling det blev jag. Han var en sån fin, snäll och go hund. Fast jag hade ju dig älskling."
"Ja fast du var ju ensam vuxen"
"Jo det stämmer gubben"
" Sån himla tur att vi skaffade Mikael sen då. Var hittade du honom?"

Så mycket vi har att lära av våra kloka, underbara barn. :-)

tisdag 16 oktober 2012

Nu ska jag förkovra mig

Minsann. Har varit på G länge men sen har massa annat kommit emellan. Men nu så ska jag uppfylla några av mina små drömmar som jag haft länge. Sagt och gjort. Min egen firma rullar nu på och jag har tom hunnit med lite marknadsföring iform av infoblad, nätverksmöten och det gav resultat-halleluja. Fått en del nya kollegor och massor med input :-).

Sen har jag anmält mig till en skrivarkurs nästa termin. Detta är något som jag velat SÅÅÅÅÅ länge men inte fått tummen ur. Så såg jag en intervju med Camilla Läckberg igår och då trillade poletten ner. Man kan inte bara sitta och vänta på det där flowet och inspirationen utan man måste bara sätta sig ner och skriva varje dag för att bli bättre.
Jag älskar orden, språket och att vända och vrida på meningar men har länge velat bli bättre på det och NU så! Inte kanske för att nån kommer vilja läsa vad jag skriver men jag har ett sånt behov av det ändå. Om inte annat så för min egen skull. Allt jag skriver sparas mycket noga och vem vet 2090 så kanske nåt barnbarnsbarn vill läsa om vad tanten Rubarth upplevde.

måndag 8 oktober 2012

Min lilla rosa bubbla

Tydligen har 30 människor besökt min blogg idag. Hade varit roligt med lite fler kommentarer då också :-).

Idag tänkte jag bara uppdatera alla nyfikna (för visst är mitt liv bara SÅÅÅÅ spännande) vad som händer just nu. Jag var ironisk. Mitt liv är allt annat än spännande och dramatiskt men väldigt skönt och lugnt. Eller ja lugnt för att vara mig då.

Noll stress här inte. Sover till 08 varje dag, äter frukost, matar Hannes, cyklar med Aron till dagis, surfar lite, jobbar lite med marknadsföring med min nystartade firma, planerar in spelningar (ja för i december är sötebrödsdagarna hemma med kidsen slut), övar, fikar med mammagruppen, hämtar Aron, går hem till nån annan mammaledig själ och har det mysigt med alla barnen, handlar, fixar mat, går till gymmet (Hej och Hå nu jäklar har jag kört igång igen på allvar), gnäller över degen på magen, slutar gnälla när min sambo ljuger och säger "Du är såååååå fin" (fan är han blind eller :-) ), käkar förhoppningsvis med alla sittande vid matbordet, övar lite mer, läser för Aron, ser på teve, nattar om Aron (om han inte redan somnat), myser med pyjamasklädd nybadad Hannes och en (oftast) trött sambo.
Däremellan matas bebisen många gånger med den nya ersättningen som får honom att spy lite mindre.
Sen ska det tvättas kläder, strykas, manglas, städas och såklart prata i telefon och facebooka.
Runt 23.00 är det sovdax o.ch sen får jag oftast sova 7-8 timmar i ett sträck eftersom jag har (citat från en vän till oss "You´ve done a great job with Mika") en supersnäll sambo som tar Hannes på nätterna TROTS att han ska jobba kl 07.
Lägg till fredagsmys, X-factor (har ju en kompis som är med som är GRYM), nån kväll på Glasklart, långa promenader, besök av busiga morfar och mormor, lite shopping i stan, cocktail med nån tjejkompis och såklart massor av FIKA så har ni mitt liv just nu.

Jaha liksom. Låter det skittrist? Ja man är ju subjektiv och just nu så är detta mitt liv och jag tycker det är asgött i kontrast till hur det var för inte alltför längesen.

Nej men jag får sluta vara så helylle. Alla mina statusuppdateringar på facebook är också lite sliskiga. Jag vet. Hoppas ni förlåter mig det är bara det att det var så längesen jag hade det så bra. Tids nog händer det säkert nåt skit ändå för så är det ju i livet.
Var rädda om er!

måndag 17 september 2012

Vardagslunk

Jag är sjukt dålig på vardag men gillar VAR DAG. Försöker leva i nuet och tycker att jag är ganska bra på det nu förtiden. Förr vara jag alltid i då eller framtid.
När man har en liten Hannes Martti så MÅSTE man vara i nuet och just nu så är det fullt fokus på mina barn. Ja nästan fullt fokus då...För visst glider tankarna iväg ibland när prins Aron är på dagis och Hannes sover. Typ "borde tvätta, borde skaffa mig en ny PT, borde öva, borde skriva, borde diska..."

Man ska ju inte stressa efter en förlossning utan vila, njuta, äta gott och bara vara men är man en duracellkanin som jag så blir det svårt ibland. Jag och min sambo har i alla fall börjat med en ny vana som jag gillar mycket och det är kvällspromenader med barnen. Aron älskar det. Vi går ut vid 19 och promenerar en timme och kommer hem lagom när det börjar skymma. Och när vi traskar där i skogen eller vid havet så känner jag verkligen att "detta är min familj". Underbart och overkligt!

I sinom tid så ska jag ju börja träna igen och fasen vad det KLIAR i hela kroppen, men tyvärr så får jag ju inte springa än. Man vill ju inte riskera framfall (lika sexigt som det låter...). Men lite träning hade behövts då kilona sitter som berget denna gång efter förlossningen. Ja jag vet jag ska inte gnälla för det handlar om 5 kilo men de är så degiga och det är inte så himla snyggt. Borde kanska skaffa en gördel som de hade på 50-talet :-).

Ja dagarna går och kommer aldrig åter och innan man vet ordet av så är man tillbaka på jobbet och inne i ekorrhjulet igen. Ska försöka njuta ännu mer och sluta vara så himla ambitiös. Alltså det är ju inte så att man inte GÖR nåt för det gör man ju. Man tar hand om dessa våra minsta, våra viktigaste och de som ska forma vårt samhälle och om man vill göra ett bra jobb så får man ju avsätta lite tid också.

onsdag 12 september 2012

Jag-en kamelont som vänder ut och in på mig själv

Alltså jag försöker verkligen. Gudarna, mina vänner och katten ska veta hur mycket jag försöker. Ja jag försöker verkligen och gör mitt allra bästa hela tiden för att vara en bra mamma och följa boken. Problemet är ju bara att det finns liksom inte EN bok för oss som ligger i tvist utan TUSEN.

Låt mig ta ett exempel.
Kalle, Olle, Pelle och Nisse tycker alla att de har barnets bästa för ögonen och barnet i fokus. På frågan om hur man ska göra när en 4-åring VÄGRAR, gråter, skriker, spriner och gömmer sig och till slut resingerar inför en överlämning svarar Kalle, Olle, Pelle och Nisse diametralt olika.
Om Kalle, Olle, Pelle och Nisse hade varit Svensson på gatan så hade det väl varit sin sak men när samtliga arbetar inom barnomsorg, familjerätten, med familjejuridik eller barnpsykologi så blir det svårare. För visst vill ju jag som mamma tro på dem allihop. De är ju proffs och borde veta.

Kalle: Ja men jag tycker att man absolut kan använda sig av milt våld. Det finns inget barn som tagit skada av det så länge inte mamma eller pappa visar känslor i detta läge. Man ska vara som en pilot som flyger ett flygplan och man ska bara stänga av alla känslor annars kommer barnet känna vad du känner.

Olle: SJÄLVKLART ska du lyssna på ditt barn! En 4-åring har uppnått den mognadsnivå så att den förstår saker på ett djupare plan och inte bråkar för bråkandets skull. Övertala, muta, locka och motivera men om barnet blir hysteriskt så tvinga absolut inte. Då skadar du deras förtroende. En 4-åring ska man ta på allvar och lyssna på. Du känner ditt barn bäst!

Pelle: Svår fråga....Ibland ska man lyssna på sitt barn och ibland inte. Det beror på vad det gäller. Det viktigaste är att föräldrarna kommer överens och samarbetssamtal är det som gäller. Om inte det funkar så får förskolan ta ansvar för överlämningarna och medla. Då löser sig allt nör barnet av sig självt.

Nisse: Fixa en lösning som gagnar er föräldrar. Jag menar är det inte skönt för en förälder att vara barnfri två veckor i sträck? Jo såklart och då är det ju också det bästa för barnet. Man ska ytterst ta hänsyn till föräldrarnas arbetstider och livssituation och om föräldrarna är nöjda med sina liv då är barnen det också.


Que?????????



Så när man då försöker följa allt som alla säger och samtidigt gå på egen magkänsla, blidka den andre parten och samtidigt ha sitt barns bästa för ögonen och möta och bekräfta alla barnets känslor och reaktioner utan att känna nåt själv.......Ja det blir lite komplicerat ibland. Minst sagt. Eller är det bara jag som är kass?

Så kan någon klok person tala om för mig vem som har rätt?

Bilderna är googlade.

söndag 9 september 2012

Det sprutar

Fyfan för mjölkstockning. Fyfan för när det sprutar ut bröst och ögon.
Alltså jag ammar inte mina barn av den enkla anledningen att det inte känns rätt. Ja så hemskt är det. Jag vet att det är det bästa och bla bla bla bla men jag kan bara inte.
Så att ge mig "Amningsboken" i mammagåva när vederbörande VISSTE att jag inte ville och skulle amma resulterade bara i sprutande ögon. Så jäkla rubbat liksom. "Åh tack för omtanken??? Nu ger du mig inte alls dåligt samvete......" Vad tänkte den personen med?
Nåväl boken har kommit väl till pass då andra väninnor lånat dem under åren.

Den här gången fick jag ett helt Ole Henriksen kit i mammagåva och ett halssmycke i vitt guld och total respekt för mitt beslut att  inte amma. Inga sprutande ögon här inte men den här gången fick jag kanske mitt straff då för att jag trotsat att MVC och BVC tanter dvs G-kupa, läckande tuttar och 39 graders feber. Trots att jag fått samma tabletter på KK för att hämma mjölkproduktionen som jagt fick 2008 så började min brsöt den här gången producera massor av mjölk och nu sitter jag här som en annan Pamela Anderson :-).


Lärdomen är i alla fall att hellre läckande bröst än tårar som aldrig vill sluta rinna.

(Pumpen på bilden är googlad)

lördag 1 september 2012

ÄNTLIGEN!!! Välkommen älskade barn

Nu är älskade miniprins här! Natt mellan 22e och 23 aug kom Hannes till världen efter sex timmars mycket intensivt arbete.

En vecka har gått och tankarna är många. Detta snurrar i mitt huvud just nu. (Obs! De som är känsliga för känslouttryck och tycker det är patetiskt eller verkar konstlat bör inte läsa nedanstående)

1. Har nu fött med all tänkbar smärtlindring en gång och utan något en gång och kan bara konstatera att det krävs en typ övermänniska för det sistnämnda. Ok jag gjorde det men varför har ingen sagt att det var en nära dödenupplevelse? Coolt ja-men AJ AJ AJ AJ AJ!
2. Min sambo som i vanlig fall är lite rädd för nålar, blod etc blev min egen stålman och riddare. Shit vilket stöd, vilken coaching, vilken kärlek, vilken närhet!!! Tack för att jag fick göra detta med någon som bryr sig och älskar mig!
3. Hur fasen klarade jag mig förra gången när jag sen blev ensam med ett spädbarn och med allt vad det innebär? Tar så tacksamt emot tvåsamhetens trygga vagga, vardag, vänliga ord, frukost på sängen, förutsägbarhet och någon som också älskar och hänger sig helt åt barnet.
4. Aron, min älskade, älskade unge! Wow vilken storebror han är och mammahjärtat värker av stolthet!
5. Livet tar så konstiga vändningar och vem kunde tro att jag skulle få den här chansen? Jag tror inte på någon högre makt utan tackar mig själv för att jag är stark men den styrkan hade jag inte kunnat finna och förvalta utan stöd från mina vänner, familj, kollegor och min son Aron.
6. "Du varg du varg kom inte hit-ungen min får du aldrig" Aron älskar den där sången och vi har sjungit den tillsammans för lillebror och återigen får man den där obeskrivliga känslan av "Hur ska jag kunna skydda dessa mina små från det onda, göra dem till bästa medborgare som tar sitt ansvar och medverkar till att vi får ett bättre och mer tolerant samhälle? Man kan inte göra mer än sitt bästa.






torsdag 26 juli 2012

Det kokar ute och inne

Nu är det så sjukt varmt så det kokar fan i magen. Alltså stackars bebis känns det som. Vi svalkar oss på stranden. Upprörs över föräldrar som inte säger till sina kids när de släpar upp maneter på stranden (de är faktiskt djur) och lägger dem i sanden. Lever på vatten, massor av frukt, glass, yoghurt, bröd och ägg och sen på kvällen blir det varm mat. Helst grillat :-).
Just nu är det bara lata dagar och jag väntar med spänning på hinnsvepning (lika kul och sexigt som det låter....) och förhoppningsvis en snar förlossning. Sambon jobbar på för fullt för att få bygget klart.

lördag 21 juli 2012

Sommaren so far

Jag skiter i att det är kasst väder för sommaren 2012 är BRA!!! På det stora hela alltså.

Bäst:
Aron
Alla besök av goda vänner
Lyckade resor
Alla roliga gig
Vårt bygge
Aron
Mina odlingar
Att jag snart får en till bebis :-)
Att vara mamma
Lugnet
Släkten
Västkusten


Sämst:
När Aron är borta :-(
Halsbränna
Kramper i benen
Försäkringskassans långsamma kvarnar






söndag 17 juni 2012

Sommar och krämpor

Sommar! Ja fyfan vad jag har längtat och som jag behöver detta just nu. Sist jag kände mig så här förtjänt av sol, bad, grillkvällar, resor, böcker i hängmattan (fast jag har ju förståss ingen....) och myclet social samvaro var på gymnasiet. Då kämpade man ju som ett djur under terminerna. Ja inte för att livet är en dans på rosor nu men på nåt sätt så vill jag prestera med stort P för att sen kunna ta semester.
Denna vinter/vår har jag verkligen presterat på många olika plan och klappar mig själv på axeln, jagar bort Luther och känner mig nöjd med mig själv. Och det säger inte lite för det är inte ofta jag är helt nöjd med min egen insats.
Sommaren 2012 kommer bjuda på resa till Gotland, många besök av släkt och vänner och deras barn till vårt hus och trädgård, Liseberg och mitt andra "hem" Göteborg, samkväm i Bohuslän med alla kusiner och kusinbarn, förhoppningsvis många stranddagar med prins Aron, färdigställande av vår renovering här hemma, ett tiotal spelningar för varierande publik runt om i Skåneland, grillkvällar och förhoppningsvis en glad och nöjd Aron och en utvilad och leende sambo :-).

Enda molnen som seglar förbi på min sommarhimmel är lite oro och spänning över hur Aron ska fixa sin "uppdelade" sommar. Det är inget speciellt egentligen. Alltså massor av föräldrar i Sverige "delar" på sina barn under sommaren. I vårt fall har det bestämts två veckor i stöten. Har ingen aning om hur länge två veckor är för en 4-åring egentligen, men det lär ju visa sig. Har heller ingen aning om det är för barnens bästa som två veckor har blivit nån slags standard eller om det är för de vuxnas bekvämlighet. Men det lär ju också visa sig. Jag tror det går jättebra för jag har turen att vara mamma till en  mycket trygg, nöjd och tillfreds kille som brukar "hänga på" det mesta.

Ett annat moln, eller moln och moln, lyxproblem kanske snarare är det rätta ordet är mina graviditetskrämpor. Jag är inte den gnälliga typen. Jag tycker att jag har det bra. Jag är frisk, hyfsat stark, inte överviktig, har inte foglossning, ingen diabetes osv men det börjar bli TUNGT. Det trycker typ överallt och jag går upp ca 5-8 gånger per natt för att jag dricka, för att jag har kramp i benen eller för att jag TROR att jag är kissnödig. Om jag jobbat kväll (vilket det ju blir när jag spelar) så är jag ett lik ett par timmar dagen efter. Alltså ASTRÖTT. Men å andra sidan-håret är tjockt och blankt, jag har inga bristningar, kan fortfarande träna (dock inte springa såklart), bebisen mår alldeles utmärkt och det bästa av allt-jag är GLAD. Ja riktigt glad.
När jag var gravid med Aron så grät jag varenda dag. Sjukt jobbigt. I och för sig så fanns det ju emellanåt bra skäl att gråta men ändå. Jag var hudlös och så himla sårbar.
Jag gråter ingenting den här gången. Jag är inte lättirriterad och inte sur. Bara glad och känner mig som superman. Jätteskönt!

I slutet av sommaren kommer alltså den lille titta ut och det känns helt fantastiskt! Tänk att få bli mamma igen och slösa kärlek, uppfostra, finnas där....

Vilken lycka och tur!

söndag 3 juni 2012

Bygge påbörjat

Jag gillar inte mornar. Framförallt på söndagar så gillar både jag och Aron och sova. Gärna till 08.30 sådär. Men idag så fick vi stiga upp i ottan då bygget skulle påbörjas. Det var i och för sig ett kärt nöje att se sambon och kompisen riva ytterväggen, sätta i nya fönster och måla. Snart snart får vi ett stort rum till. Alla som känner mig vet att jag har tummen mitt handen och att jag dessutom är ganska så bekväm av mig. Stå och balansera på en stege med en burk färg är inte riktigt min grej. Framförallt inte med den här kanonkulan på magen. Nä jag och Aron ägnade dagen åt slacking, pajbakning (av egenodlad rabarber-MUMS). film, lek med kusin Ruben och lite gemensamma ansträngningar med tvätt och trädgård. Ja så lite blev gjort i alla fall :-).
Nästa kära besvär är att välja ut lite nya möbler. I och för sig är ju budgeten rätt begränsad men det är kul och inspirerande ändå. Så nu är jag på jakt efter ett pelarbord i jugendstil max 70 cm i diameter, en avlutad byrå, stor mjuk matta som inte kostar skjortan och nån cool annorlunda taklampa till ett rum som annars är väldigt vitt och lite naket. Tips anyone?

söndag 27 maj 2012

Hyllning till en kvinna med krut

De säger att vissa saker hoppar över en generation och kanske är det så. Jag tycker inte att jag är så himla lik min mamma. I såna fall är jag mer lik min farmor till utseende och lynne. Nu har tyvärr min farmor gått bort och vi begravde henne i fredags. Det var jättefint förutom att kantorn spelade helt fel och då log jag och tänkte att "ja du farmor nu är väl den enda gång som du är tyst och inte börjar kommentera". För hon var inte tyst min farmor. Och inte särskilt politiskt korrekt heller.




Irma föddes i Göteborg 1915 och hon växte upp med två yngre syskon, mamma Annie och pappa Karl. En äldre bror  avled i sviterna av hjärnhinneinflammation som 6-åring. Irma var gladlynt och hade en bra (för den tiden) uppväxt, bra skolgång (hon var riktigt duktig i skolan och bäst på längdhopp)  och träffade i ganska unga år min farfar Harry (född 08) som var konsertmästare i Göteborg. Efter vigseln så fick de vänta 7 år på att deras barn skulle komma. Farmor berättade nån gång om att hon gick till doktonr pga att det aldrig blev nåt barn men tyvärr har jag aldrig fått veta vad doktorn gjorde. Det fanns ju inte IVF på den tiden direkt. 1945 föddes min pappa och sen min farbror 1948 och min faster 1951.
Min pappa har många gånger beskrivit hur farmor Irma aldrig klagade, alltid tog hand om sina barn och hur hon fick slita (farmor fick jobba heltid och det var inte så vanligt att kvinnor gjorde det på den tiden). Trots skral kassa så fixade hon alltid nån form av semester för barnen.
Farmor styrde hemmet och kunde vara ganska så dominant mot Harry, men å andra sidan behövde han nog det då han emellanåt levde ett lite slarvigt liv.

Ingenting var problematiskt för farmor. "Det ordnar sig" var hennes motto och det sa hon ofta. Hon hade oss veterligen aldrig några krämpor och hon klagade aldrig. Farmor fick vara frisk in till slutet och smög helt sonika bara iväg från oss  den 3e maj i år.

Det jag kommer minnas av farmor är hennes skratt (ja för hon skrattade mycket), hennes suveräna pannkakor, hennes pladdrande och ENORMA tempo och envishet. Hon tog hand om alla oss kusiner på torpet uppe i Västergötland så att våra föräldrar fick vila och det var nog ett hästjobb för vi är ganska många kusiner. Hon levde alltid i nuet och hade stenkoll på alla kusinerna och vilka partners vi hade och vad vi gjorde. Jag är så glad att Aron fick träffa henne flera gånger och att han kan relatera till "gamla farmor".

På bilderna ser ni :
1. Farmor och den äldre bror som avled
2. Farmor som flicka
3.Farmors pappa Karl
4. Min farfar Harry med min syster och en kusin
5. Farmor på sin trapp år 2010

Sov gott lilla farmor och du ska veta att din kämparanda, humor och envishet lever vidare och har i alla fall inspirerat mig mycket som kvinna.



torsdag 24 maj 2012

Undrens tid är inte förbi

Alla som känner mig privat vet att jag inte är så himla PK i de informella samtalen som äger rum mellan mig och nära och kära på fik, telefon, facebook och fester. Det finns liksom lägen när man ska välja sin ord och jag har alltid ansett att nätet är ett ställe då man ska välja sina ord om man inte har en privat mailkontakt eller är på en chat med folk man känner IRL. Min blogg har således varit ganska "snäll". Oroa er inte. Den kommer fortsätta vara snäll av det enkla skälet att jag inte är för pajkastning, förtal och att gå på folk som inte kan försvara sig.
Jag kan tycka det är sjukt roligt att läsa andras bloggar som är lite mer "på" men jag tycker själv aldrig att jag får till det på ett balanserat sätt. Antingen blir det liksom Terror på Elm Street eller Let´s Dance. Hittar liksom inte balansen mellan att slå huvet på spiken på ett schysst och kul sätt. Just därför har jag valt att inte skriva om en del av mitt liv som kanske ändå många hade velat läsa om (nämligen hur det är att ligga i en vårdnadstvist).
Vem vet jag hade kanske till och med fått så höga läsarsiffror att jag fick vara med i debatt som Hanna Widerstedt. För folk gillar ju att läsa om elände, sorg, cancer, sex....

Jag skulle kunna skriva en bok full med råd till alla som ligger i infekterade tvister. Vad man ska säga till familjerätten och inte, hur man ska bemöta den andre föräldern, vad det kostar i tid, pengar och energi, hur man håller sitt barn utanför, hur fantastsikt dåliga många myndigheter är på att bevara barnperspektivet, att vi inte följer FN:s barnkonvention fast vi har skrivit på den, hur man förlikar sig och accepterar och hur man håller huvudet ovanför vattenytan och ser till att leva och njuta av sitt liv trots att man befinner sig på ett slagfält. Jag vill dock poängtera att de jag syftar på här är våra fina samhälls instanser som ska hjälpa, vara objektiva och framförallt se till barnet.

Kanske gör jag det en dag. Men just nu tänker jag bara göra absolut ingenting. Bara glädjas över underbara försommardagar tillsammans med min älskade Aron, vänner och familj. Bara förundras över att undrens tid inte är förbi. Att det finns någon rättvisa och att det hela slutade lyckligt.


Störst av allt är kärleken.



lördag 5 maj 2012

Sköna maj

Åh vad UNDERBART det är med trädgård!!! Senaste dagarna har jag, sonen och mannen tillbringat mycket tid åt våra odlingar, blommor och gräsmattan. Aron har en egen rabatt som han satt blommor i och nu blommar de för fullt och lyckan är total för en 3, 5 åring.

Maj är helt klart en favoritmånad. När jag gick i skolan så var det favoritmånaden för att man fick bekräftelse på att allt slit under läsåret hade lönat sig. Proven duggade tätt i maj men jag älskade den där spänningen inför ett prov. (Jag hade oförskämt lätt för mig i skolan och har full respekt för alla som inte känner likadant inför prov.) Sen var det ju det där spännande livet utomhus. När man var tonåring så var det ju mycket lättare att umgås ute på nåt sätt. Vi var på stranden och hade fester och man kunde lätt hitta avskilda platser på näset där inga vuxna såg smygrökning, hångel och alkoholintag.

Sen har vi ju alla konserter och uppträdande i maj. Körkonserter utomhus. Repetitioner inför skolavslutningar. Gig på uteserveringar och bäst av allt -alla bröllopsgig. Det är det finaste man kan göra som musiker tycker jag. Man får vara en del i ett stort sammanhang som spelar en så stor roll för många-framförallt brudparet. Man får vara med och föreviga en sådan viktig dag för dem och befästa kärlekens vidunderliga kraft. Jag hyser stor vördnad för dessa uppdrag.

Maj är också då grillen dammas av och picknickkorgar packas. Lillprinsen åker på utflykter och kommer hem solbränd, skönt trött och vindrufsig i håret. Knän skrapas när det ska övas på balanscyckel. Små rosa naglar ska borstas efter grävande i vårfuktig mylla. Aron får också påminnas några gånger extra att lägga sig. För visst är det konstigt när det är ljust nästan ända till natten?

Sen har vi ljuset, skymning och tidiga ljusa mornar då koltrasten sjunger som vackrast. Ja man blir lite mer förälskad när det är vår.

lördag 28 april 2012

Boosting på högsta nivå

Två motsatta aktiviteter som just nu finns i mitt liv:
1. Boosting i storformat
2. Äta skit

Ja jag känner mig emellanåt som jag är med i Fear Factor där man ställs inför utmaningar och man vet inte innan exakt vad de innebär. Helt plötsligt så ska man bara hoppa ut för ett stup, äta skalbaggar och röra runt bland spindlar. Och jag gör det. Jag gör det till och med bra.
För att klara detta så krävs det BOOSTING!!! Jag har en fin liten boostingklubb som hjälper mig.
För det första så har jag ju som bekant sjukt roliga, kvicka, snälla och roliga vänner som kan se humor i allt.Sen ser jag till att träna ett par gånger i veckan. Igår blev det ansiktsbehandling och massage och idag storstädning, utrensning i garderober och trädgårdsarbete. Mitt jobb är också en aldrig sinande källa av positiva och inspirerande krafter.
Planera roliga saker såsom boka sommarresan, boka ridlektioner, planera fester, släktbesök och konserter.
Man kan boosta sig själv med god och mer eller mindre bra mat. Hemgjord pizza, burger king, sushi, smoothies, pannkakor med hallonsylt, hemgjord moussaka.....

Största boostingen är dock Aron. Från samma stund som han vaknar (om inte jag är vaken så tassar han in till mig och väcker mig med pussar) tills han går och lägger sig så är han glad. Helt sjukt att så mycket glädje och energi kan finnas i en sån liten kropp. Han pratar OAVBRUTET om litet och stort, busar, skojar, pratar lite mer, dansar, sjunger för sig själv.....Det är verkligen kul att hänga med Aron. Det finns inget annat då. Bästa jäkla mindfulnessträningen EVER och så blir mammahjärtat varmt och mjukt.

Så visst är boosting och förtärande av skit två helt olika saker  men de sitter också samman och bildar just det fantastiska som är livet. Jag borde kanske till och med tacka Fear Factor personalen som får mig att tänka till lite, bli mer ödmjuk och ännu lyckligare.

fredag 13 april 2012

Ett litet hål i lagomtyget

Dagens inlägg handlar inte om shopping, mitt hus, mitt jobb, politik...Den handlar om att vara skör.
Jag hyllar människor som vågar. Som visar modet att vara sig själva till 100% alltid i alla lägen som vågar stå upp för sig själv och andra. Jag är en sån person till viss del.
En gång i tiden var jag det nog till fullo men så hände något eller några saker som fick mig att inse att sköra människor kan fara illa. Personer som har kontakt med sitt inre liv, det lilla barnet och sina känslor kan anklagas för att vara "överkänsliga" och DET mina vänner är förbjudet i många krestar.
Tänk om det bara är så att det är de som ser ner på "överkänsliga fibromyalgi hysteriska kvinnor" är i själva verket underkänsliga och känslomässigt handikappade?

Jag ville hur som helst inte dra till mig nån man som skulle älska mig bara för att de kunde styra mig. Det är ju liksom inte kärlek. Jag tänkte att "Nu så Anna så får du sluta skriva lovesongs, ösa ur din kärleksbrunn och ta fram lite mer av James Bondbruden inom dig."
Det visade sig vara ganska lönsamt faktiskt :-). Aldrig mer tonårsgråtfloder.

Lite enklare helt enkelt.

Men så klart finns det hål även här. Min son Aron har ett eget hål som han på nolltid öppnar till en vidöppen port in till mitt hjärta och till det som är min kärna. Jag kan aldrig känna "lagom mycket" för Aron. Hur ska jag kunna det när han ljuset i mitt liv, mitt allt och en del av mig? Hur ska jag kunna sitta och prata politiksnack och i formella termer om mitt kött och blod och om pojken som får solen att skina varje dag? Hur ska jag kunna spela ett "spel" för att vara smart när det handlar om det djupaste innersta i ett mammahjärta?
Faktiskt finns det nån tant som inte klarade av att jag pratade så kärleksfullt som min son. Hon tyckte att jag skröt om Aron. Fast om det är nån gång man får skryta så är det väl om sina barn? Och det var ju inte så att jag sa att Aron är så lik mig och det är därför han är så fantastisk. Jag menar Aron har såklart ärvt nån bra egenskap av mig men jag är inte tillnärmesvis så klipsk, söt och rolig som Aron.
Nej jag sa det jag tycker. Aron är en så underbar liten empatisk go och supersöt kille just för att han är Aron. En helt unik individ utrustad med unika resurser.
Nej se det var för mycket för tant.

Andas detta inlägg lite "överkänlsighet" och kanske lite frustration? Ja då känner ni rätt. Men det är bara idag. Jag lovar. och i sinom tid så ska jag berätta vad det är som är lite frustrerande i mitt liv. Ja lite faktiskt. Som ett litet skavsår på hälen typ.

Tills dess- ha en jätteskön helg och må alla sätta compeed på sina skavsår och kunna njuta av VÅREN!

tisdag 20 mars 2012

Kalla mig bakåtsträvare om ni vill

Fler och fler kommunikationsmedel kommer på marknaden och ändå så kommunicerar vi mindre. Verkligheten är ju egentligen fortfarande analog men det är det digitala som räknas.
Missförstå mig nu inte kära bloggläsare och vänner-det finns MYCKET som är positivt med alla dessa appar, Ipads, datorer, smartphones osv... och jag ÄLSKAR mitt jobb men ibland blir det för mycket.
Som idag hade vi personalmöte i 3 timmar (!!!) och det kan ju behövas men det var två killar (som i och för sig var superkompetenta och trevliga) som skulle omvända oss alla. Ty utan din Ipad så är du ingen. Typ. Alla på vår skola har fått Ipads och inte nog med att vi läggs på mer och mer administrativt jobb, nu ska man dessutom hålla koll på alla pedagogiska appar och lära sig om hur man arbetar med dessa pedagogiskt.

Man ska omdefiniera kunskap och en av männen sa att om inte eleverna har roligt i skolan så lär de sig inget och lämnar skolan. Suck..Ja så är det kanske men vad är det här med att allt ska vara så himla roligt? Eller är jag själv bara en bitter tant som minns mitt eget slit i skolan då vissa saker var ALLT annat än roliga?
Inte vet jag. Jag ska såklart ta mig an den där Ipaden men att den skulle ersätta hantverket vid pianot, face to face kommunikation och berättandets konst....Nja....

fredag 16 mars 2012

Det gör inte ont när min knoppar brister



Nu så. Krokus i trädgården, knoppar på träd och buskar, glad kille som leker i trädgården med sin håv, vårkolor av en god gullig väninna...
Visst gör det ont när knoppar brister heter det ju. Jag vet inte om det gör så himla ont egentligen. Jag tycker nog mörkret är mer skrämmande. Däremot kan ju våren och det där speciella ljuset som finns här nere på näset vara bedövande vackert och Herr koltrast som sitter ensam i vår stora ek och sjunger galet vackert väcker såklart känslor. Men ont? Nej jag välkomnar våren och omfamnar ljuset.

onsdag 14 mars 2012

Mina och dina armhålor


Att folk orkar. Ja efter mitt senaste inlägg (som tydligen väckte anstöt hos några som verkade sitta inne med sanningen om mitt ex fast det visade sig att de anonyma elaka kommentatorerna blandade ihop killen på bilden med en HELT annan snubbe...Bättre lycka nästa gång pojkar.) så har man ju förstått att vissa grejer ska man passa sig för om man är tjej. En av dem är att odla hår. Så för fasen tjejer vad ni än gör, lägg pengar på brasiliansk smärtsam vaxning, raka er varje dag mellan och strunta i de gynekologer som säger att det är ohygieniskt med helrakat.
Om man bryter mot denna regel och offentliggör sina ludna ben eller stubbiga armhålor så riskerar ni att bli hotade med stening, utvisning, döden och evig olycka. Ty hårlöst är vackert och ger status. Hårlöst är det som är grejen och gärna ÖVERALLT. Så¨kära medsystrar tro inte att din kropp är din angelägenhet för då riskerar du att bli uthängd på facebook och andra sociala medier och icke att förglömma-de som dömer dig är GIVETVIS anonyma. Så himla modigt.

torsdag 1 mars 2012

Man måste inte ligga med sitt ex


Idag ska jag slå hål på en myt. Myten om att man inte kan vara "riktig vän" med ett ex. Jag möter ofta kommentarer som "Va? Är du kompis med din exman blir inte din pojkvän svartsjuk?" Jodå det finns en som blev svartsjuk men min nuvarande sambo är det inte. De har träffats flera gånger.
"Ja men det blir väl förr eller senare sex?" Nej det behöver det inte alls bli. Visst har jag haft sex med något ex men inte just den här killen.

"Hur kunde ni hitta till vänskapen efter att ni faktiskt hade en konflikt efter det tog slut?"
Vår strategi var att prata, prata, prata och åter prata. Jag hade betett mig ganska illa mot honom och kände att det var min förbannade skyldighet att svara på alla hans frågor och låta honom "älta". Vi har också varit duktiga på att lyfta fram varandras goda egenskaper och nu är han en av mina bästa vänner och en av de personer som känner mig bäst. Ingen av oss gillar konflikter eller är speciellt stridslystna så jag tror också att det var därför det fungerade så bra.
Det var därför jag valde att behålla hans efternamn och således har min son det efternamnet också, trots att det kanske sticker en del i ögonen. Men man gör ju som man vill faktiskt och om min son vill byta efternamn när han blir större så får han givetvis göra det.
Min exman är som min storebror. Han ställer alltid upp även när det stormar och många andra inte orkar. Han är modig och vi önskar varandra allt gott i livet. Min son är mycket förtjust i honom och han tillhör liksom familjen på nåt sätt. Vi har tom adopterat hans katt till Arons stora förtjusning.
Tack för att vi ha dig i vårt liv!

PS. Jag har givetvis fått hans godkännande att skriva detta och publicera bilden. DS

tisdag 28 februari 2012

Vad fan är ett pojkslagsmål?

Malmöskolor har fått kritik från skolinspektionen för att de inte polisanmäler eller socanmäler våldsbrott i tillräcklig utsträckning. Huruvida detta är befogad kritik eller inte låter jag vara osagt men en rektor besvarade kritiken i tidningen metro på följande sätt: "vanliga pojkslagsmål anmäler vi inte till polisen eller socialen". Då frågar jag mig; vad är ett pojkslagsmål?
Chefen för socialtjänsten i en skånsk kommun uttalade sig nyligen om det här med "pojkslagsmål" också. han menade att i deras kommun så hade man fastslagit att ett bilinbrott var mycket allvarligt och att detta krävde en utredning men om någon "slår nån annan på käften" så behövs inte det utredas då detta sällan leder till att man återfaller i brott. Vet inte riktigt vilken forskningsrapport han har läst.

Frågar mig också om det då är ok att pojkar "gör upp" så som de ju alltid har gjort sen det gamla bondesamhället (många tycker ju mycket om att romantisera drängfylla och slagsmål på logen som att det var ok och att folk hade mer heder i kroppen då)men det är inte ok om det utbryter ett "flickslagsmål". Troligen är synen så fortfarande. Flickor ska inte slåss för om de gör det så är det sjuka på riktigt för de ligger ju inte i deras natur. Om de gör det så ska de utredas på BUP och helst diagnostiseras och medicineras. Förr brände man häxor på bål.

Så kan vi enas om att slagsmål oavsett VEM som startar det eller är inblandad INTE är ok på en skola eller någon miljö där barn och ungdomar vistas. Kan vi enas om att flickor och pojkar kan ha exakt samma drivkraft och behöver samma typ av hjälp för att komma till rätta med ett våldsamt beteende? Och kan vi enas om att det sannolikt är MINST lika viktigt att utreda en ung slagskämpe som en ung biltjuv? Och kan vi enas om att vi skall sträva efter att när våra barn är vuxna så ska de leva i ett samhälle där vi är lika inför lagen oavsett kön dvs könet ska aldrig vara en förmildrande omständighet.

lördag 18 februari 2012

Spåren efter dig min älskling



Har som sagt en barnledig helg och det ekar tomt efter min Aron. Men överallt finns spåren. I gästrummet har han bäddat ner Herr Nilsson med stor omsorg och musfamiljen håller möte med katten.
Teckningar ligger i drivor i hallen och tvättmaskinen går på högvarv då jag tvättar alla hans sängkläder, kuddar, gosedjur och kläder.
Det är "bara" tre nätter varannan vecka som Aron är borta men det känns som en evighet varje gång. Fredagkväll är helt ok. Nästan lite skönt med egentid i soffan. Men sen framåt lördageftermiddag så börjar det gnaga.
Självklart så ska Aron träffa sin pappa , det är inte det. Det är bara det att jag saknar Aron efter en natt. Ja det kanske är hönsmamme och hysteriskt beteende men jag kan inte hjälpa det. Jag får fan skärpa mig för Aron lär ju inte vilja hänga med sin mamma om ett par år. Då får man väl vara glad om man ser honom göra läxor hemma och äta middag med familjen.

fredag 17 februari 2012

En sångfågel



Längesen jag bloggade. Nu ska det dugga tätt av inlägg, jag lovar.

Idag tänker jag helt enkelt bara hylla en av de sångerskor som betytt absolut mest för mig. Förutom hennes teknik som man ofta förundrats över och sedan penetrerat på olika klasser och seminarier så är det hennes feeling. Jag är själv en sån där "feeling nörd". Ju mer desto bättre. Kanske är det så att hennes smärta och trasiga liv som hon ju uppenbarligen på en del sätt hade gav musiken den där extra touchen. Eller jag är ganska säker på att så är fallet.
Det krävs en självupplevd smärta för att kunna förmedla på ett riktigt äkta sätt. Ibland blir priset alldeles för högt till slut och ingen förtjänar att hamna i ett missbruk.

Nån sa "hur kunde hon ta droger som var vacker och hade en strupe av guld". Ja kanske just därför. Ibland är det inte lättast att vara lyckligt lottad och begåvad. Det har vi ju sett många exempel på.

Under min komman de, barnlediga helg så blir det nog mycket Whitneylåtar som sällskap när jag ska ta itu med en GIGANTISK tvätthög, ett hus som behöver städas och synopsis som ska skickas iväg.
Njut ni också av hennes fantastiska röst vet ja!

fredag 20 januari 2012

Jävligt jobbig mamma


Det är jag det! Lätt! Jag vet om det och jag erkänner det här i cyberrymden och i er närvaro. Jag är sjukt jobbig morsa men vet ni varför? Jo för att jag inte köper allt med hull och hår, för att jag inte tror på att alla barn är lika som tillhör ett "kollektiv", för att jag älskar min son nåt så ofantligt mycket att jag liksom inte bara kan tillåta att han kvävs av jantelagen, därför att jag antagligen är dåligt uppfostrad eller fritt uppfostrad-pick and choose, för att jag hellre dör än slutar stå upp för dem som själva inte kan föra sin talan, för att jag inte tror att Sverige har nåt sin slutkläm i sången om jämställdhet, rättvisa och barns rättigheter enligt FN-konventionen.
Därför är jag en jobbig mamma ibland. Jag vet inte om jag ska be om ursäkt. Det kanske man ska. Det är ju PK. Typ.

torsdag 12 januari 2012

När det stormar



Min son och jag har en del gemensamt-inte så konstigt kanske då vi ju är släkt ha ha. En sak är att vi kan skratta och se det galna i en storm. Ja alltså Aron 3, 5 år vet ju bara precis det som man ska veta när man är 3,5 år storm=det blåser mycket ute och det är jobbigt att gå och mössan kan trilla av.
Jag x antal år äldre än Aron vet att storm kan vara precis det som jag beskrev ovan, men det kan också vara en storm inomhus, inne i en. Lite kaos helt enkelt. Så jävla gött egentligen. En mycket klok kvinna som jag har förmånen att ha som vän sa häromdagen "Glädjen är våra vingar, smärtan är våra sporrar". Och visst blir man taggad och sporrad när det gör ont rent fysiskt (ett exempel är ju t ex när man föder barn) eller gör ont inombords.
Förr så ville jag helst fly när någon sa nåt obehagligt till mig. Nåt som jag kanske tyckte att jag inte förtjänade eller kanske nåt som var ren jävla lögn och bara en elakhet.
Nu välkomnar jag dessa motgångar och stormar. Ja missförstå mig inte nu. Jag trivs bäst i min underbara vardagslunk när allt flyter på men jag vill ha lite mothugg ibland också för jag har fattat nu hur mycket klokare man blir. Och ibland är det ju faktiskt så att det där som någon säger som gör jävligt ont kanske har en del sanningsahlt och då tvingas man tänka efter och att tänka efter kan ju aldrig vara fel.
Men det ska såklart finnas en balans. Precis som när Aron trotsade stormen Emil (se bilder) så tyckte han sen att det var supermysigt att få komma hem och krypa upp i mammas säng under duntäcket, mumsa på vindruvor och kolla på Bambi.
Min fästman är bra på det där. Utmana mig så där lagom mycket så jag tänker i nya banor samtidigt som han inte är elak (tror inte den killen kan stava till det ordet). Jag älskar honom för det. Ja inte bara därför såklart, men det är en hårfin balansgång mellan att utmana, trotsa, jävlas och att vara elak, knäcka, missbruka någon.

Idag är det storm ut IGEN men det är bara på med dunjackan, kängorna och lamasjalen och gå i motvind till jobbet. Gött.