Nostalgi

Sitter och sorterar gamla foton... Hittade the magin box. Wow alltså vad man har gjort mycket grejer och vad många underbara människor man träffat. De bästa är nästan med bilderna, att de flesta personer finns med 1985, 1990, 2000 och 2013. Lång vänskaper fasen tryggt. Man behöver inte förställa sig. Man bara tar vid och så kan man då och då prata om de där galna, roliga, sorgliga, hemska, magiska, underbara, jobbiga och farliga minnena man bär tillsammans.

Tänker att det finns tröst i det. Minnena finns kvar även när livet är slut. Och det som hänt kan man aldrig ta bort. Det känns tryggt nu när Anna Maria Elisabeth Grönwall Holmqvist gått ur tiden ett par veckor efter sin 92 års dag.

Det var lite läskigt att hon till slut hamnade på neurologen och dog på samma rum som jag låg i då i slutet av sommaren....Mamma säger att det är ett gott tecken. Mormor dog men det gjorde inte jag. Så tänker hon.

Nästa blogginlägg kommer innehålla utdrag ur vår släktsaga som är rätt otrolig på mammas sida. Det
är knappt så man tror det själv. Gustav Vasa finns med på ett hörn liksom barn auktion och mycket mystik och hemligheter.
Släkten på min pappas sida är roliga, stabila, hårt arbetande folk som alla hade ( farfars syskon och farfars mamma Jenny Gustafsson ) nära till skratt. Det föddes vansinniga mängder barn på alla håll.

Den delen av släkten som fortfarande lever pappas sida har också nära till skratt och vi håller alla på med något konstnärligt och lite vanligt knep bredvid. Och så länge faster Eva finns på Orust så kan vi alltid sammanstråla där. Det känns också väldigt tryggt.

Det finns inget vackert...

Det finns inget fint alls med att en människa har svårt att andas och genom nån morfindimma försöker kommunicera med omvärlden. En trasig adventsstake som enda sällskap på nåt rum på nåt sjukhus där folk gör sitt bästa men inte lyckas pga systemfel. Det finns inget vackert alls över de där sista timmarna. Jag tycker inte det i alla fall.

Efter en kort sväng mötte jag upp familjen på Leos Lekland och sen har det bara varit mys hela dagen men hamburgare, godis, pyssel, film och ett lång bad för båda mina underbara pojkar.

Så nä jag kan inte se det vackra. Folk pratar ju ofta om döden så där poetiskt och att man somnar in fridfullt. Nästan alla jag pratat med som sett nära och kära dö oavsett ålder har pratat mycket om att systemfel ofta kan göra att patienten är på " fel" ställe när de avlider. Jag menar alla hamnar ju inte på hospice ( som enligt det jag sett är den verksamhet som har bäst koll på smärtlindring och ångestdämpande och att ge det där lilla extra).

Det vackra kan möjligtvis vara att man helt enkelt ser de vackra med nya ögon. Uppskattar den klara luften, uppskattar barnens bus och upptåg, uppskattar att kunna bestämma själv över sin kropp.

Det vackra är också att min mormor var en person som ville dela med sig av allt och hon lämnar inte många frågetecken efter sig. Varenda liten pryl som jag har fått av henne inte årens lopp har en historia som jag nu ska skriva ner så att mina barn kan föra det vidare.

Det vackra är också att både Aron och Hannes fick träffa henne. Aron har även fått träffa min farmor som dog förra året. Det känns fint med tanke på att Aron inte träffat farmor eller farfar än.....

Nåt obehagligt flämtande

Framtiden -den vet man ingenting om. Ingenting alls. Jag brukar skapa worst case scenario i huvet för då kan allt annat bara vara bra. Det blir liksom omvänd psykologi men man skaffar sig riktigt bra verktyg och strategier som man hela tiden  har en plan A, plan B, plan C osv. till olika tänkta scenarier. För nåt scenarion blir det ju förr eller senare. I mitt fall handlar det nu om olika saker som händer lite på en gång allihop samtidigt.

Tänker vara helt rak nu och inte så där kryptisk som jag ibland är men just nu händer följande:

-min mormor (som jag träffade strax innan Lucia) född 1921 fick två hjäninfarkter. Eller rättare sagt hon hamnade på neurologen som sa att det var inget. Två dagar senare ringer de och säger att de har MISSAT infarkterna dvs feltolkat bilderna. Ja det är nog inte första gången det händer på SUS om jag säger så. 

Det jag måste ställa mig in på nu är att hon kommer dö inom kort och även om vi inte hade kontakt på 10 års tid (som INTE var hennes fel och inte mitt heller utan andra omständigheter) så har hon ändå tagit hand om mig och min syster mycket under åren och jag har många underbara minnen från saker vi gjorde. Worst case är att hon ska dö under smärta/ångest och jag är där men ansvarig sjuksyrra inte hinner ge henne nåt. 

Jag har aldrig sett en död människa. Jag är rädd för det. Inte för den döde men vad det ska göra med mig. J

Kan nån ge mig tips? Ska jag se henne sen när hon gått bort eller inte?

- Jag är fortfarande mamma med känslor och ingen pilot som måste eller ens bör/skall stänga av känslor när det gäller oro för mitt barn. Det är ju sunda känslor. 

 Just ligger jag i en ny vårdnadstvist och det är lite jobbigt MEN det finns ju de som lyssnar på barnen och det tycker jag är helt fantastiskt. De som har barnet i fokus. Då känns det bra i mammahjärtat. 

Worst case i det här fallet är att man går emot barnets vilja och inte tar hans ord i beaktande alls. Men det skulle inte vara troligt att det blir så. Med tanke på hans ringa ålder så kan han såklart inte bestämma men BLI LYSSNAD PÅ ÄR EN RÄTTIGHET. Och det känner jag mig trygg i att de kommer göra.

- Julen. Ja i år så åker vi iväg jag, Mika, barnen och min syster och hennes familj för vi ville ha lite snö :-) 

Vi tar såklart med massor med barnens klappar men har bestämt att inte ge varandra något. (så fick jag ändå såklart ändå ett jättevackert smycke från Pilgrim av min make.). 

Worst case scenario: Det finns ingen snö ens i backen!!!!! Det finns ingen bra välsorterad mataffär i närheten! Min syrra glömmer sällskapsspelen! 

Ja det finns nåt flämtande över mig och andra. Julstress, jobbstress, mycket död runt mig just nu.....Sjukdomar som dyker upp här och där och ibland inte bara manlig förkylning utan annat. 

Mina föräldrar klarar sig själva i alla fall  över jul  Så kul de haft genom åren. Tänk att de här unga människorna träffades på KB 1967 i februari. 

När mormor är borta.....då är hon den sista i den generationen. 

Som tur är så kan vi prata om det där-döden. Hur man vill ha det osv. och det känns bra. 

Eller som Kristian Gidlund sa : "Det råder en masspsykos i det här landet. Döden skjuter man ifrån sig och om, man inte tänker på den som kan den försvinna av sig själv.." 

GOD JUL till alla min bloggläsare!!!!