fredag 30 augusti 2013

Nya skor och flygtur

Nån som varit nära döden? Eller trott att de var nära döden?
Oj vad hjärnan jobbar på i de lägena. Man hinner summera sitt liv, ångra en massa saker man inte gjort, chanser man inte tog...
Det var precis som jag läste en gång att man ångrar inte det man gjort utan det man inte gjorde.

I förrgår tappade jag känseln i benen och i delar av magen, underliv och skinkor. Tänkte först atlet nog va en nerv som kommit kläm då jag kört på ganska hårt med min träning. Efter ett jobbmöte när jag skulle gå till bussen så krampade benen och jag tänkte att fan så här ska det inte vara.

Hypokondrisk som jag är tänkte jag att de kommer väl bara säga att jag är stressad eller att det inte är nåt alls. När man får gå förbi 30 patienter rakt in i triage på akuten då vet man..det här är inte bra.
EKG, prover och sen kom en ung läkare som såg mycket allvarlig ut.
"Det här är inte bra Anna. Du har något i ryggmärgen som trycker"
Jag blev totalt iskall i kroppen och hjärtat slog som en stånghammare i bröstet.
"Kommer jag dö?"

Nä jag skulle inte dö visade det sig utan det var ett elakt virus som spridit sig i hela ryggmärgen. Idag väntar jag på MR av hjärnan och det FÖRFÄRLIGA ryggmärgsprovet. HATAR när de ska in i ryggen och pilla.

Nåväl. Jag kommer överleva och jag lovade mig själv att om det inte var tumör eller MS elle stroke så ska jag sätta mig i ett flygplan igen( min flygrädsla har tyvärr stoppat mig från mycket) och så ska jag köpa de där skorna som jag velat ha så länge. Jag ska kontakta byggföretag och bygga den där flygeln som jag så länge drömt om. Javisst det kostar pengar men man får väl leva lite medans man lever.

Och självklart ska jag fortsätta i samma anda som jag haft nu många år-fokusera på kärleken och mina underbara barn.


Tack alla kära fina vänner som skickat hälsningar på Facebook och som ringt och messat. Det krävs tydligen en del för att fälla den här gamla kossan nu för tiden.  Och mycket tack vare Er!

Nu ska jag vila lite här i min svit på neurologen innan det åter ska sprutas in stesolid och smärtstillande.


lördag 24 augusti 2013

Hat och perspektiv

Nån hatar mig. På riktigt. Jag har det till och med fått det i klartext. En person som jag inte känner som inte känner mig. Jag har också hatat det ska Gudarna veta. Ingen speciell person utan mer fenomen. Att hata tar vansinnig energi och man kan inte hata utan att ha nån slags relation till den personen eller fenomenet.

Det skrämmer mig inte. Man får tycka som man vill. Man får gärna vara arg på mig, tro, tycka, tänka, älska, hata, förfäras....

Varför jag är hatad vet jag inte riktigt. Jag borde kanske fatta. Kanske har jag inget objektivt perspektiv på mig själv. Kanske lever jag i en illusion.

Sången som rör mitt innersta. Mina barns skratt och kärlek till varandra. Långa kvällar där galna historier och varma skratt avlöser varandra med mina UNDERBARA FINA vänner. Värmen från min systers famn. Igenkännandet. Min makes blick mitt i vardagen som utstrålar respekt och empati. Kreativiteten tillsammans med mina elever och musikerkollegor. Alla mina rosor i trädgården.

Nån har försökt ta det ifrån mig. Sagt att det inte är på riktigt. Ja i och med dessa ord så erkänner jag det jag inte vill erkänna för någon och absolut inte här egentligen-jag känner och jag blir berörd till viss del. Det finns en knappnåls stor öppning in i mig även för såna som jag enligt andra bara borde strunta i. Men jag tror att alla har nåt att säga. Man säger det bara på olika sätt och av olika anledningar som de själva inte ens vet alltid.

En av mina kloka vänner sa till mig "tryck bara på delete. Så mycket är det värt."
Ja jag önskar jag kunde men jag har ett genuint intresse för människor och jag tycker särskilt synd om människor som bär på ett hat och en bitterhet som sprider sig som en farsot. Och nu menar jag inte "synd om" som "lilla människa-jag-klappar-dig-på-huvudet" synd om. Utan synd om på riktigt. För hatet kan äta upp en. Det vet jag. Jag höll på att dö av det hat jag en gång kände.

Då kan man behöva perspektiv. Det behöver vi alla och ibland ofta och mycket.

Just nu följer jag bloggen "i kroppen min" som handlar om en ung, begåvad mans sista resa. Den ger mig perspektiv. Inte bara mig uppenbarligen för det är typ Sveriges mest lästa blogg just nu.

Insikten slår en rakt i magen (förutsatt att man har ett känsloliv) när man läser. Tacksamheten och ödmjukheten inför livet. Så jag väljer att inte hata utan ta vara på kärleken och faktiskt tacka mina antagonister för att ni påminner mig ännu mer om att kärleken är starkare än döden och att äkta djupa relationer bär oss genom alla stormar i livet. Och då känner jag mig som en kung. Rikast i världen.

För er som vill ta en paus från ekorrhjulet, stress, irritation eller kanske också har nån som av outgrundlig anledning väljer att kasta skit i just ert knä-läs bloggen "i kroppen min". Och varför inte passa på att skänka en slant till Cancerfonden eller Ung cancer.

www.ikroppenmin.blogspot.com

fredag 9 augusti 2013

Mannen på bilden har mycket med inlägget att göra

Ja nu kommer det igen. Snacket om jämställdhet. Mannen ni ser på bilden är en helt vanlig kille som är pappa till en underbar liten kille på snart ett år. Den här pappan har VALT att vara hemma med sitt barn ganska mycket mer än vad som anses normalt. Så mycket att vi tom får flera tusen i jämställdhetsbonus av försäkringskassan (jag älskar när myndigheter för en gångs skull gör rätt och när FK tanterna har varit på sina mattelektioner). Han har valt det själv. Det är inte synd om honom och han "hjälper inte till" eller det beror på hur man ser det. Han hjälper till lika mycket eller lite som jag. V
i HJÄLPS åt. 
Han skulle egentligen varit hemma ännu längre men en man i sina bästa år, högutbildad som dessutom jobbar i näringslivet....Nä då får man snällt jobba på. 
Jag då? Ja mitt jobb är då ett sånt där flumjobb. Antingen sitter jag och skapar tillsammans med andra egocentriska, udda personer eller så tar jag hand om era barn och ungdomar och försöker få dem att skapa och ha ROLIGT. Men det är liksom ingen status i det. (Kuriosa är att vi som arbetar med musik i skolan oftast ligger ett par tusen under en MA/NO-lärare...undrar varför.) Och då är det ju SJÄLVKLART att en sån mamma ska vara hemma och inte flumma runt på jobbet. 


Nåväl. Nu är det ju då så att den heliga modern (som i nästa stund i och för sig helst ska bete sig lite lagom dirty och göra karriär) inte är så himla helig om man inte är hemma minst ett år. Missförstå mig inte nu. (Bara det att jag ens skriver detta nu och måste förklara mig är ett tecken på att jag själv är slav under könsmaktsordningen). Jag AVGUDAR mina barn. Men vad är det som säger att inte Hannes pappa avgudar Hannes? Jag ÄLSKAR att vara med mina barn men Mika älskar också att vara med Hannes (och Aron såklart även om det inte är hans barn).  Nåväl. Jag ÄLSKAR mitt jobb mer än min man älskar sitt. Han trivs också såklart men jag är liksom kär i mitt jobb. Alltså jag blir euforisk när jag jobbar. Jag får en kick. Knäppt kanske men så är det. 

Så vad händer? Jo pappan som VILL och KAN vara hemma mer med Hannes får inte ledigt. Nu löser vi det ändå men snälla Mr know it all-jag vill ALDRIG mer höra att om man inte offrar hela sin karriär för sina barn så är man per automatik en dålig mamma. om inte jag hade fått jobba så mycket som jag faktiskt gjort (och nu jobbar jag allt annat än heltid) under mina barns första år DÅ hade jag blivit en kass mamma. Jag måste ha lite input för att kunna leverera output. Jag måste få känna, skapa och intellektualisera saker som inte behövs intellektualiseras för att inte gnälla hemma. Jag är nämligen ALLERGISK mot gnälliga mammor. Ja de som tycker att de är så himla bra för att de de facto är hemma alltid och gör allt med barnen. om man VILL vara hemma jämt och mår bra-jättebra. Men om man inte vill vara hemma och tvingas vara hemma, köra babysim, gå på babymassage, hänga på öppna förskolan varje dag DÅ är det inte bra.

Våga välja ditt eget föräldraskap är mitt motto. Skit i normerna. Gör det som gör dig lycklig så mår barnen bra. (ja om du nu inte väljer typ knark, köra i 200 km/h eller inte spendera tid med din familj).  Om 50 år kommer ändå våra barn och barnbarn garva ås oss. En lycklig harmonisk och stimulerad förälder är en bra förälder. Och nu ville Mika vara hemma för det gör honom lycklig. Kunde han inte bara fått vara det då och kunde jag inte bara få slippa alla "VA?????Ska du jobba redan????????? Saknar du inte din bebis??" Jo såklart!! Men jag vet ju hur bra Hannes har det med sin pappa. Men varför frågar ingen en man detta "saknar du inte din bebis?" när de jobbar?  


PS. Detta är INGEN känga till alla de underbara mammor som är hemma och gör ett hästjobb med sina ungar. Ni är grymma det vet jag för jag känner många! Sparken är riktad mot "förståsigpåare" och arbetsgivare som inte underlättar för män. DS. 

tisdag 6 augusti 2013

Outgrundlig är vår väg genom livet

Kontraster har följt de senaste dagarna. Allt från meningslöst tjafs med människor som tydligen bara vill bråka istället för att samarbeta och värna om det som vi alla bryr oss om-barnet. Teorier om vem jag är från okända personer som borde veta bättre. Fantastiska möten med gamla goda vänner. Solen. Svettiga gympass. Prunkande trädgård. Glada igenkännande skratt tillsammans med de jag älskar. Valp. Älskade barnen.
Och så plötsligt händer det ofattbara. Och då blir det liksom ännu mer tydligt för mig vad i HELVETE vi håller på med. Vi som säger att vi egentligen bara vill väl. För ett tu tre så försvinner en mamma. En mamma till tre barn. Vilket uppvaknande och vilken känsla av absurditet och ironi. Jag tar inte mig på själv på särskilt stort allvar. Tvärtom kan jag ofta skratta åt mina egna galenskaper. Men skrattet har fastnat i halsen men återigen så fick jag beviset på att kärleken övervinner allt. Även i den stunden då allt kommer i fatt en. Även när slumpen, ondskan eller olyckan är framme och sliter sönder. Man kanske inte känner eller vet det då. Men en dag så kan man finna stor tröst i det. Så måste det vara. Så måste man hoppas.
Jag tänder ett ljus idag. Vi är många som tänder ljus idag och minns K med glädje.