Sitter och sorterar gamla foton... Hittade the magin box. Wow alltså vad man har gjort mycket grejer och vad många underbara människor man träffat. De bästa är nästan med bilderna, att de flesta personer finns med 1985, 1990, 2000 och 2013. Lång vänskaper fasen tryggt. Man behöver inte förställa sig. Man bara tar vid och så kan man då och då prata om de där galna, roliga, sorgliga, hemska, magiska, underbara, jobbiga och farliga minnena man bär tillsammans.
Tänker att det finns tröst i det. Minnena finns kvar även när livet är slut. Och det som hänt kan man aldrig ta bort. Det känns tryggt nu när Anna Maria Elisabeth Grönwall Holmqvist gått ur tiden ett par veckor efter sin 92 års dag.
Det var lite läskigt att hon till slut hamnade på neurologen och dog på samma rum som jag låg i då i slutet av sommaren....Mamma säger att det är ett gott tecken. Mormor dog men det gjorde inte jag. Så tänker hon.
Nästa blogginlägg kommer innehålla utdrag ur vår släktsaga som är rätt otrolig på mammas sida. Det
är knappt så man tror det själv. Gustav Vasa finns med på ett hörn liksom barn auktion och mycket mystik och hemligheter.
Släkten på min pappas sida är roliga, stabila, hårt arbetande folk som alla hade ( farfars syskon och farfars mamma Jenny Gustafsson ) nära till skratt. Det föddes vansinniga mängder barn på alla håll.
Den delen av släkten som fortfarande lever pappas sida har också nära till skratt och vi håller alla på med något konstnärligt och lite vanligt knep bredvid. Och så länge faster Eva finns på Orust så kan vi alltid sammanstråla där. Det känns också väldigt tryggt.
söndag 29 december 2013
torsdag 26 december 2013
Det finns inget vackert...
Det finns inget fint alls med att en människa har svårt att andas och genom nån morfindimma försöker kommunicera med omvärlden. En trasig adventsstake som enda sällskap på nåt rum på nåt sjukhus där folk gör sitt bästa men inte lyckas pga systemfel. Det finns inget vackert alls över de där sista timmarna. Jag tycker inte det i alla fall.
Efter en kort sväng mötte jag upp familjen på Leos Lekland och sen har det bara varit mys hela dagen men hamburgare, godis, pyssel, film och ett lång bad för båda mina underbara pojkar.
Så nä jag kan inte se det vackra. Folk pratar ju ofta om döden så där poetiskt och att man somnar in fridfullt. Nästan alla jag pratat med som sett nära och kära dö oavsett ålder har pratat mycket om att systemfel ofta kan göra att patienten är på " fel" ställe när de avlider. Jag menar alla hamnar ju inte på hospice ( som enligt det jag sett är den verksamhet som har bäst koll på smärtlindring och ångestdämpande och att ge det där lilla extra).
Det vackra kan möjligtvis vara att man helt enkelt ser de vackra med nya ögon. Uppskattar den klara luften, uppskattar barnens bus och upptåg, uppskattar att kunna bestämma själv över sin kropp.
Det vackra är också att min mormor var en person som ville dela med sig av allt och hon lämnar inte många frågetecken efter sig. Varenda liten pryl som jag har fått av henne inte årens lopp har en historia som jag nu ska skriva ner så att mina barn kan föra det vidare.
Det vackra är också att både Aron och Hannes fick träffa henne. Aron har även fått träffa min farmor som dog förra året. Det känns fint med tanke på att Aron inte träffat farmor eller farfar än.....
Efter en kort sväng mötte jag upp familjen på Leos Lekland och sen har det bara varit mys hela dagen men hamburgare, godis, pyssel, film och ett lång bad för båda mina underbara pojkar.
Så nä jag kan inte se det vackra. Folk pratar ju ofta om döden så där poetiskt och att man somnar in fridfullt. Nästan alla jag pratat med som sett nära och kära dö oavsett ålder har pratat mycket om att systemfel ofta kan göra att patienten är på " fel" ställe när de avlider. Jag menar alla hamnar ju inte på hospice ( som enligt det jag sett är den verksamhet som har bäst koll på smärtlindring och ångestdämpande och att ge det där lilla extra).
Det vackra kan möjligtvis vara att man helt enkelt ser de vackra med nya ögon. Uppskattar den klara luften, uppskattar barnens bus och upptåg, uppskattar att kunna bestämma själv över sin kropp.
Det vackra är också att min mormor var en person som ville dela med sig av allt och hon lämnar inte många frågetecken efter sig. Varenda liten pryl som jag har fått av henne inte årens lopp har en historia som jag nu ska skriva ner så att mina barn kan föra det vidare.
Det vackra är också att både Aron och Hannes fick träffa henne. Aron har även fått träffa min farmor som dog förra året. Det känns fint med tanke på att Aron inte träffat farmor eller farfar än.....
lördag 21 december 2013
Nåt obehagligt flämtande
Framtiden -den vet man ingenting om. Ingenting alls. Jag brukar skapa worst case scenario i huvet för då kan allt annat bara vara bra. Det blir liksom omvänd psykologi men man skaffar sig riktigt bra verktyg och strategier som man hela tiden har en plan A, plan B, plan C osv. till olika tänkta scenarier. För nåt scenarion blir det ju förr eller senare. I mitt fall handlar det nu om olika saker som händer lite på en gång allihop samtidigt.
Tänker vara helt rak nu och inte så där kryptisk som jag ibland är men just nu händer följande:
-min mormor (som jag träffade strax innan Lucia) född 1921 fick två hjäninfarkter. Eller rättare sagt hon hamnade på neurologen som sa att det var inget. Två dagar senare ringer de och säger att de har MISSAT infarkterna dvs feltolkat bilderna. Ja det är nog inte första gången det händer på SUS om jag säger så.
Det jag måste ställa mig in på nu är att hon kommer dö inom kort och även om vi inte hade kontakt på 10 års tid (som INTE var hennes fel och inte mitt heller utan andra omständigheter) så har hon ändå tagit hand om mig och min syster mycket under åren och jag har många underbara minnen från saker vi gjorde. Worst case är att hon ska dö under smärta/ångest och jag är där men ansvarig sjuksyrra inte hinner ge henne nåt.
Jag har aldrig sett en död människa. Jag är rädd för det. Inte för den döde men vad det ska göra med mig. J
Kan nån ge mig tips? Ska jag se henne sen när hon gått bort eller inte?
- Jag är fortfarande mamma med känslor och ingen pilot som måste eller ens bör/skall stänga av känslor när det gäller oro för mitt barn. Det är ju sunda känslor.
Just ligger jag i en ny vårdnadstvist och det är lite jobbigt MEN det finns ju de som lyssnar på barnen och det tycker jag är helt fantastiskt. De som har barnet i fokus. Då känns det bra i mammahjärtat.
Worst case i det här fallet är att man går emot barnets vilja och inte tar hans ord i beaktande alls. Men det skulle inte vara troligt att det blir så. Med tanke på hans ringa ålder så kan han såklart inte bestämma men BLI LYSSNAD PÅ ÄR EN RÄTTIGHET. Och det känner jag mig trygg i att de kommer göra.
- Julen. Ja i år så åker vi iväg jag, Mika, barnen och min syster och hennes familj för vi ville ha lite snö :-)
Vi tar såklart med massor med barnens klappar men har bestämt att inte ge varandra något. (så fick jag ändå såklart ändå ett jättevackert smycke från Pilgrim av min make.).
Worst case scenario: Det finns ingen snö ens i backen!!!!! Det finns ingen bra välsorterad mataffär i närheten! Min syrra glömmer sällskapsspelen!
Ja det finns nåt flämtande över mig och andra. Julstress, jobbstress, mycket död runt mig just nu.....Sjukdomar som dyker upp här och där och ibland inte bara manlig förkylning utan annat.
Mina föräldrar klarar sig själva i alla fall över jul Så kul de haft genom åren. Tänk att de här unga människorna träffades på KB 1967 i februari.
När mormor är borta.....då är hon den sista i den generationen.
Som tur är så kan vi prata om det där-döden. Hur man vill ha det osv. och det känns bra.
Eller som Kristian Gidlund sa : "Det råder en masspsykos i det här landet. Döden skjuter man ifrån sig och om, man inte tänker på den som kan den försvinna av sig själv.."
GOD JUL till alla min bloggläsare!!!!
söndag 27 oktober 2013
Tillbaka till brottsplatsen
Kära bloggläsare. Jag älskar att skriva. Tycker bara det är svårt ibland att hitta det rätta "soundet". Jag vet att många läser den här bloggen så nu tänkte jag ta med mina läsare på en resa bakåt tiden.
Först fick jag idén när jag var på fest hemma hos en kompis som bor i turning torso (HÖGT upp dessutom....lite läskigt när det blåser 25 s m). Jag vet inte varför jag fick nån slags inspiration. Det var nåt med tavlorna, böckerna i bokhyllan, musiken, människorna som var där. En våt dröm för alla män som var där tror jag för det var typ 15 st blondiner under 30 som var så sjukt snygga och så där J-Lo yppiga som jag önskar att jag vore (och jag tränar mina ben och rumpa MYCKET eftersom jag har inflammation i bäckenet bland annat).
Nåväl. Det var nåt nostalgiskt. Alltså jag fick sån associationskedja i huvet som typ James Joyce.
Om man ska beskriva den kortfattat så var den typ så här :
"Hissen Prudential center Boston 1999. Handtag som på stadsteatern när jag var liten och gick med mamma och kollade på Peter och Vargen. Lägenheten-3 år sen i samma soffa hade jag min andra "riktiga " dejt med min make. Varför var det så? Varför gick prestigen före omtanke och KUNSKAP?
Tavlorna-vackra , ovanliga, rött.
Våren 2007 när vi tömde min morfars lägenhet efter han hade gått bort 85 år gammal och man hittade böcker på ryska och kinesiska och Sveriges Rikes Lag i massor av olika upplagor....Min barndom-altanen som aldrig blev färdig. Morbror som kom på besök. Bästa kompisen Calle. Mormor och morfar. Gotland-där mormor är uppväxt. Sommaren 2007 när jag satt på en bänk i Almedalen och fick ett sms som förändrade mitt liv."
Fattade ni nåt?
Tanken nu är att jag ska ta er tillbaka i tiden...
"Tillbaka på brottsplatsen" var nåt som min make sa skämtsamt när vi klev i på 45e våningen i fredags.
Men vilken kväll vi hade! Då, nu och förhoppningsvis så länge vi lever!
Först fick jag idén när jag var på fest hemma hos en kompis som bor i turning torso (HÖGT upp dessutom....lite läskigt när det blåser 25 s m). Jag vet inte varför jag fick nån slags inspiration. Det var nåt med tavlorna, böckerna i bokhyllan, musiken, människorna som var där. En våt dröm för alla män som var där tror jag för det var typ 15 st blondiner under 30 som var så sjukt snygga och så där J-Lo yppiga som jag önskar att jag vore (och jag tränar mina ben och rumpa MYCKET eftersom jag har inflammation i bäckenet bland annat).
Nåväl. Det var nåt nostalgiskt. Alltså jag fick sån associationskedja i huvet som typ James Joyce.
Om man ska beskriva den kortfattat så var den typ så här :
"Hissen Prudential center Boston 1999. Handtag som på stadsteatern när jag var liten och gick med mamma och kollade på Peter och Vargen. Lägenheten-3 år sen i samma soffa hade jag min andra "riktiga " dejt med min make. Varför var det så? Varför gick prestigen före omtanke och KUNSKAP?
Tavlorna-vackra , ovanliga, rött.
Våren 2007 när vi tömde min morfars lägenhet efter han hade gått bort 85 år gammal och man hittade böcker på ryska och kinesiska och Sveriges Rikes Lag i massor av olika upplagor....Min barndom-altanen som aldrig blev färdig. Morbror som kom på besök. Bästa kompisen Calle. Mormor och morfar. Gotland-där mormor är uppväxt. Sommaren 2007 när jag satt på en bänk i Almedalen och fick ett sms som förändrade mitt liv."
Fattade ni nåt?
Tanken nu är att jag ska ta er tillbaka i tiden...
"Tillbaka på brottsplatsen" var nåt som min make sa skämtsamt när vi klev i på 45e våningen i fredags.
Men vilken kväll vi hade! Då, nu och förhoppningsvis så länge vi lever!
lördag 26 oktober 2013
Att älska sitt jobb betyder inte "jobba gratis"
Under en längre tid har det förts en diskussion på bla facebook bland mina kära kollegor. Ja ni vet de där "kulturarbetarna". Ja vad gör de egentligen och vad gör vi? Knegar som alla andra skulle jag vilja påstå. Vissa MER än genomsnittet och på sjukt obekväma arbetstider.
I en tid där spotify, youtube, talangtävlingar och yta spelar en stor roll för många ungdomar så borde det ju egentligen ha höjt statusen på yrket. Alltså missförstå mig inte. Till stor del så möts man av respekt, nyfikenhet och beundran när man är ute och jobbar. För det är verkligen MAGISKT att sjunga och spela.
MEN det är ett jobb som alla andra. Vi har också familjer, räkningar som ska betalas, vill kanske ha fredagsmys osv.
Ändå så är lönerna helt åt....JO såklart finns det en liten klick av alla oss som slitit, gråtit i övningsbarackerna, övat tills man fick muskelknutor, presterat inför publik, jury, fått nej på audition , som tjänar riktigt bra. Grattis till dom. Och jag är inte ironisk. Men jag och många med mig blir rätt trötta på det här snacket om att "ja-men-ni-har-ju-så-kul-så-det-är-väl-gratis-typ".
Ja vi har kul. Men har inte läkare också det? Eller ingenjörer? Eller hantverkare? INGEN ifrågasätter en snickare, psykolog, läkare eller advokat som tar mellan 1000 och 2000 kr i timmen brutto.
De flesta av oss kulturarbetare har lååååååååånga studier på universitet bakom oss. Och vi behövs. Det tycker alla. Föreställ er en stad utan musik, DJ:s, teater, musikaler, bibliotek, kulturaktiviteter för barn osv. Nä just det. Det vill ingen ha.
Men betala för det? Ja. Men många tycker det är dyrt.
Så låt mig en gång för alla berätta VAD vi tar betalt för.
Om man bokar ett band till en fest och vill ha kvalitet så får man ofta betala mellan 12 och 20.000. Spelningen på plats inklusive roddande kanske tar 5 timmar och man är kanske 4-5 personer. Vad folk inte kanske tänker på är att det ligger massor av TIMMAR bakom. Öva, repa, sätta ihop låtlista, marknadsföring, transport osv.
Bara lite info om det var nån som undrade varför vi klagar ibland i sociala forum.
Nu vankas det lördag hemmavid med maken, bebis och en god middag:-)
Trevlig helg alla!
I en tid där spotify, youtube, talangtävlingar och yta spelar en stor roll för många ungdomar så borde det ju egentligen ha höjt statusen på yrket. Alltså missförstå mig inte. Till stor del så möts man av respekt, nyfikenhet och beundran när man är ute och jobbar. För det är verkligen MAGISKT att sjunga och spela.
MEN det är ett jobb som alla andra. Vi har också familjer, räkningar som ska betalas, vill kanske ha fredagsmys osv.
Ändå så är lönerna helt åt....JO såklart finns det en liten klick av alla oss som slitit, gråtit i övningsbarackerna, övat tills man fick muskelknutor, presterat inför publik, jury, fått nej på audition , som tjänar riktigt bra. Grattis till dom. Och jag är inte ironisk. Men jag och många med mig blir rätt trötta på det här snacket om att "ja-men-ni-har-ju-så-kul-så-det-är-väl-gratis-typ".
Ja vi har kul. Men har inte läkare också det? Eller ingenjörer? Eller hantverkare? INGEN ifrågasätter en snickare, psykolog, läkare eller advokat som tar mellan 1000 och 2000 kr i timmen brutto.
De flesta av oss kulturarbetare har lååååååååånga studier på universitet bakom oss. Och vi behövs. Det tycker alla. Föreställ er en stad utan musik, DJ:s, teater, musikaler, bibliotek, kulturaktiviteter för barn osv. Nä just det. Det vill ingen ha.
Men betala för det? Ja. Men många tycker det är dyrt.
Så låt mig en gång för alla berätta VAD vi tar betalt för.
Om man bokar ett band till en fest och vill ha kvalitet så får man ofta betala mellan 12 och 20.000. Spelningen på plats inklusive roddande kanske tar 5 timmar och man är kanske 4-5 personer. Vad folk inte kanske tänker på är att det ligger massor av TIMMAR bakom. Öva, repa, sätta ihop låtlista, marknadsföring, transport osv.
Bara lite info om det var nån som undrade varför vi klagar ibland i sociala forum.
Nu vankas det lördag hemmavid med maken, bebis och en god middag:-)
Trevlig helg alla!
söndag 6 oktober 2013
Tågets rytm
SJ s reklam är inte missvisande. Har nu suttit på ett tåg fram och tillbaka till Stockholm med äldste sonen. Snacka om vad man kan avhandla under en tågresa. Allt från varför man är tvungen att vaccinera sig mot hemska sjukdomar, varför vuxna inte vill att barn ska äta för mycket socker, vad som hände innan Aron fanns, hur stor kärleken kan vara , varför man inte ska äta sånt som hamnat på golvet, vem som sjunger bäst av Usher och Adele, varför vissa människor är långsinta, om gosedjur sover bäst i ryggsäcken eller inte......
Stoppet var Upplands Väsby och vi fick en underbar tid tillsammans med käraste L och hennes barn. När barnen somnat satt vi uppe länge i mörkret på terrassen insvept i fleecefiltar och avhandlade också stora frågor. Att få samtala så länge med en god vän som från första parkett fick se premiären av Arons framsteg och liv, det är stort.
En dag kommer jag kanske berätta om de där kvällarna hösten 2008. Kanske kommer jag berätta om vad det var som gjorde att vi skrattade hejdlöst, förlösande och länge. Kanske kommer jag berätta om vad som sades under alla de där mysiga middagarna på Almbacksgatan och Sallerupsvägen medans Aton snusade gott i vår famn.
En sak är i alla fall säker. Det fanns en trojka. En armé bestående av kloka kvinnor. Tiden har slipat av oss och barnen, husen, jobben, männen har gjort oss äldre och lite klokare. Men ändå när jag väl sätter mig med en av mina forna riddare och pratar så blir det så påtagligt vad allt handlar om oavsett vilka vägar vi tar. Intelligens, ödmjukhet, öppenhet och förlåtelse tar en människa oändligt långt.
Stoppet var Upplands Väsby och vi fick en underbar tid tillsammans med käraste L och hennes barn. När barnen somnat satt vi uppe länge i mörkret på terrassen insvept i fleecefiltar och avhandlade också stora frågor. Att få samtala så länge med en god vän som från första parkett fick se premiären av Arons framsteg och liv, det är stort.
En dag kommer jag kanske berätta om de där kvällarna hösten 2008. Kanske kommer jag berätta om vad det var som gjorde att vi skrattade hejdlöst, förlösande och länge. Kanske kommer jag berätta om vad som sades under alla de där mysiga middagarna på Almbacksgatan och Sallerupsvägen medans Aton snusade gott i vår famn.
En sak är i alla fall säker. Det fanns en trojka. En armé bestående av kloka kvinnor. Tiden har slipat av oss och barnen, husen, jobben, männen har gjort oss äldre och lite klokare. Men ändå när jag väl sätter mig med en av mina forna riddare och pratar så blir det så påtagligt vad allt handlar om oavsett vilka vägar vi tar. Intelligens, ödmjukhet, öppenhet och förlåtelse tar en människa oändligt långt.
måndag 23 september 2013
Höstmys och virus
Nu är det höst hörni. Älskar hösten ! Det mörknar och man får tända ljus och det är fortfarande inte så kallt att det blir ett projekt när man ska ut. Älskar min trädgård på hösten.. Och även denna höst blir det SPA som vanligt. Två gånger till och med :-)
Hannes är helt inskolad nu på dagis och det har gått fantastiskt bra. MEN...
Nytt barn i förskolan= eviga förkylningar. Vi blir inte så där riktigt sjuka men jag och mannen konsumerar nässpray i rätt stor utsträckning.
Hannes går, pratar och det gick som jag trodde för honom i förskolan-lysande. Aron har alltid varit ett "lätt" barn så jag tänkte att "nu ska jag väl få för mina synders skull" när jag var gravid med Hannes. Ha ha ha. Så fel jag hade. Ja jag vet. Nu är det väg att bli skryt inlägg igen men jag vet inte riktigt hur det blivit så att pojkarna är så otroligt lätta på många sätt. Gillar egentligen inte att säga "lätt" om ett barn för barnuppfostran är ingen lek men när det där basala funkar (och det är det jag menar med "lätta" barn) mat, sömn, inte mycket sjukdomar, glada, nöjda ungar...Ja då finns det ju mer kraft och energi över att jobba med det där finliret. Tror jag i alla fall.
Man är ju olika. Jag känner några mammor som enligt mig borde få nån medalj. De är hemma på heltid med 3 eller 4 barn ( SMÅ barn) och det är fullt ös.Gympa, dans, badhus, simskola, lekland, öppen förskola, förskola, laga all mat från grunden, lösa konflikter, träna själv, klippa gräs, klippa häck osv...Och de klagar aldrig. Aldrig ett gnäll över smörfläckarna på den nyinköpta soffan, tredje rundan till vårdcentralen då någon dragit på sig halsfluss igen..
Grymt jobbat.
Jag tror man bara ska inse vilken typ man är själv och sen skapa sitt liv utifrån de förutsättningar som man själv har och göra det som man är bra på och som får en lycklig och då blir det bra hemma.
Hannes är helt inskolad nu på dagis och det har gått fantastiskt bra. MEN...
Nytt barn i förskolan= eviga förkylningar. Vi blir inte så där riktigt sjuka men jag och mannen konsumerar nässpray i rätt stor utsträckning.
Hannes går, pratar och det gick som jag trodde för honom i förskolan-lysande. Aron har alltid varit ett "lätt" barn så jag tänkte att "nu ska jag väl få för mina synders skull" när jag var gravid med Hannes. Ha ha ha. Så fel jag hade. Ja jag vet. Nu är det väg att bli skryt inlägg igen men jag vet inte riktigt hur det blivit så att pojkarna är så otroligt lätta på många sätt. Gillar egentligen inte att säga "lätt" om ett barn för barnuppfostran är ingen lek men när det där basala funkar (och det är det jag menar med "lätta" barn) mat, sömn, inte mycket sjukdomar, glada, nöjda ungar...Ja då finns det ju mer kraft och energi över att jobba med det där finliret. Tror jag i alla fall.
Man är ju olika. Jag känner några mammor som enligt mig borde få nån medalj. De är hemma på heltid med 3 eller 4 barn ( SMÅ barn) och det är fullt ös.Gympa, dans, badhus, simskola, lekland, öppen förskola, förskola, laga all mat från grunden, lösa konflikter, träna själv, klippa gräs, klippa häck osv...Och de klagar aldrig. Aldrig ett gnäll över smörfläckarna på den nyinköpta soffan, tredje rundan till vårdcentralen då någon dragit på sig halsfluss igen..
Grymt jobbat.
Jag tror man bara ska inse vilken typ man är själv och sen skapa sitt liv utifrån de förutsättningar som man själv har och göra det som man är bra på och som får en lycklig och då blir det bra hemma.
torsdag 12 september 2013
Jag är ingen pilot jag är en mamma
Så ska man på det igen. Gruffandet, buffandet, diskussionerna....Jobbigt det där med att kämpa. Jobbigt det där med att känna. En man sa en gång till mig att "du ska vara som en pilot som måste kraschlanda ett flygplan. Så ska du tänka som förälder. Stäng av och bara gör."
Enkelt??? Inte för mig. Det är inte roligt när ens barn är ledsna och förtvivlade och jag känner då.
Kryptiskt inlägg? Ja kanske.. men i vanlig ordning vill jag inte gå in på detaljer hur det är att inte vara överens med någon man har barn med. Av hänsyn till min familj och hans familj och alla andra som kan känna oss på olika sätt. Tycker rätt så illa om påhopp på nätet och i cyberrymden så det får räcka med detta idag.
Älskade lilla familj! Vilken lycka att jag får vara med just ER!
Enkelt??? Inte för mig. Det är inte roligt när ens barn är ledsna och förtvivlade och jag känner då.
Kryptiskt inlägg? Ja kanske.. men i vanlig ordning vill jag inte gå in på detaljer hur det är att inte vara överens med någon man har barn med. Av hänsyn till min familj och hans familj och alla andra som kan känna oss på olika sätt. Tycker rätt så illa om påhopp på nätet och i cyberrymden så det får räcka med detta idag.
Älskade lilla familj! Vilken lycka att jag får vara med just ER!
måndag 9 september 2013
Väntan
Just nu är det lite transportsträcka...Längesen sist. Det pågår ett detektivarbete kring vad som orsakat mina besvär och det blir fler och fler "check" på listan och det är bra för nu vet jag och läkarna att det inte är farliga saker. Segdragna grejer ja, men inte farligt. Jag ska bara vila. Men fyfan vad jag är dålig på att VILA. Jag vill träna, jobba, springa, gå på fest, fika med folk, hänga med de som fortfarande är lite mammalediga, baka....Men just nu så är det vila som gäller. Nåt virus har kommit in i spindelnätverket i förlängda märgen...Ja jag vet det låter läskigt men som sagt det är inget farligt.
Igår mådde jag mycket bättre än på länge och då passade vi på att smygstarta Halloween på Vellingeblomman, handla lite och så har jag kokat massor av björnbärssylt :-)
.jpg)
Igår mådde jag mycket bättre än på länge och då passade vi på att smygstarta Halloween på Vellingeblomman, handla lite och så har jag kokat massor av björnbärssylt :-)
.jpg)
tisdag 3 september 2013
Min kropp är min borg, mitt slott och min käraste ägodel
Det går framåt. Idag kunde jag både cykla, städa, sjunga flera timmar, spela piano och bära båda barnen.
Fortfarande yr och har ont i huvet efter ryggmärgsprovet (FYFAAAAAAAN vad det var läskigt) men det är tydligen normalt.
Ja sakta så återgår livet till det vanliga. Dock är jag lite omskakad även om det som sagt inte var nåt superallvarligt. Nu äts det pencillin ett tag och så ska jag vara snäll mot kroppen och låta den vila lite och träna lite lagom :-)
Känner ni hösten förresten? Snart vankas det både kräftskiva, bygge, resa till Stockholm, gig och förhoppningsvis lite SPA.
Höstmys med andra ord! Och ska njuta av varje sekund för shit vad livet är skört.
Fortfarande yr och har ont i huvet efter ryggmärgsprovet (FYFAAAAAAAN vad det var läskigt) men det är tydligen normalt.
Ja sakta så återgår livet till det vanliga. Dock är jag lite omskakad även om det som sagt inte var nåt superallvarligt. Nu äts det pencillin ett tag och så ska jag vara snäll mot kroppen och låta den vila lite och träna lite lagom :-)
Känner ni hösten förresten? Snart vankas det både kräftskiva, bygge, resa till Stockholm, gig och förhoppningsvis lite SPA.
Höstmys med andra ord! Och ska njuta av varje sekund för shit vad livet är skört.
fredag 30 augusti 2013
Nya skor och flygtur
Nån som varit nära döden? Eller trott att de var nära döden?
Oj vad hjärnan jobbar på i de lägena. Man hinner summera sitt liv, ångra en massa saker man inte gjort, chanser man inte tog...
Det var precis som jag läste en gång att man ångrar inte det man gjort utan det man inte gjorde.
I förrgår tappade jag känseln i benen och i delar av magen, underliv och skinkor. Tänkte först atlet nog va en nerv som kommit kläm då jag kört på ganska hårt med min träning. Efter ett jobbmöte när jag skulle gå till bussen så krampade benen och jag tänkte att fan så här ska det inte vara.
Hypokondrisk som jag är tänkte jag att de kommer väl bara säga att jag är stressad eller att det inte är nåt alls. När man får gå förbi 30 patienter rakt in i triage på akuten då vet man..det här är inte bra.
EKG, prover och sen kom en ung läkare som såg mycket allvarlig ut.
"Det här är inte bra Anna. Du har något i ryggmärgen som trycker"
Jag blev totalt iskall i kroppen och hjärtat slog som en stånghammare i bröstet.
"Kommer jag dö?"
Nä jag skulle inte dö visade det sig utan det var ett elakt virus som spridit sig i hela ryggmärgen. Idag väntar jag på MR av hjärnan och det FÖRFÄRLIGA ryggmärgsprovet. HATAR när de ska in i ryggen och pilla.
Nåväl. Jag kommer överleva och jag lovade mig själv att om det inte var tumör eller MS elle stroke så ska jag sätta mig i ett flygplan igen( min flygrädsla har tyvärr stoppat mig från mycket) och så ska jag köpa de där skorna som jag velat ha så länge. Jag ska kontakta byggföretag och bygga den där flygeln som jag så länge drömt om. Javisst det kostar pengar men man får väl leva lite medans man lever.
Och självklart ska jag fortsätta i samma anda som jag haft nu många år-fokusera på kärleken och mina underbara barn.
Tack alla kära fina vänner som skickat hälsningar på Facebook och som ringt och messat. Det krävs tydligen en del för att fälla den här gamla kossan nu för tiden. Och mycket tack vare Er!
Nu ska jag vila lite här i min svit på neurologen innan det åter ska sprutas in stesolid och smärtstillande.
Oj vad hjärnan jobbar på i de lägena. Man hinner summera sitt liv, ångra en massa saker man inte gjort, chanser man inte tog...
Det var precis som jag läste en gång att man ångrar inte det man gjort utan det man inte gjorde.
I förrgår tappade jag känseln i benen och i delar av magen, underliv och skinkor. Tänkte först atlet nog va en nerv som kommit kläm då jag kört på ganska hårt med min träning. Efter ett jobbmöte när jag skulle gå till bussen så krampade benen och jag tänkte att fan så här ska det inte vara.
Hypokondrisk som jag är tänkte jag att de kommer väl bara säga att jag är stressad eller att det inte är nåt alls. När man får gå förbi 30 patienter rakt in i triage på akuten då vet man..det här är inte bra.
EKG, prover och sen kom en ung läkare som såg mycket allvarlig ut.
"Det här är inte bra Anna. Du har något i ryggmärgen som trycker"
Jag blev totalt iskall i kroppen och hjärtat slog som en stånghammare i bröstet.
"Kommer jag dö?"
Nä jag skulle inte dö visade det sig utan det var ett elakt virus som spridit sig i hela ryggmärgen. Idag väntar jag på MR av hjärnan och det FÖRFÄRLIGA ryggmärgsprovet. HATAR när de ska in i ryggen och pilla.
Nåväl. Jag kommer överleva och jag lovade mig själv att om det inte var tumör eller MS elle stroke så ska jag sätta mig i ett flygplan igen( min flygrädsla har tyvärr stoppat mig från mycket) och så ska jag köpa de där skorna som jag velat ha så länge. Jag ska kontakta byggföretag och bygga den där flygeln som jag så länge drömt om. Javisst det kostar pengar men man får väl leva lite medans man lever.
Och självklart ska jag fortsätta i samma anda som jag haft nu många år-fokusera på kärleken och mina underbara barn.
Tack alla kära fina vänner som skickat hälsningar på Facebook och som ringt och messat. Det krävs tydligen en del för att fälla den här gamla kossan nu för tiden. Och mycket tack vare Er!
Nu ska jag vila lite här i min svit på neurologen innan det åter ska sprutas in stesolid och smärtstillande.
lördag 24 augusti 2013
Hat och perspektiv
Nån hatar mig. På riktigt. Jag har det till och med fått det i klartext. En person som jag inte känner som inte känner mig. Jag har också hatat det ska Gudarna veta. Ingen speciell person utan mer fenomen. Att hata tar vansinnig energi och man kan inte hata utan att ha nån slags relation till den personen eller fenomenet.
Det skrämmer mig inte. Man får tycka som man vill. Man får gärna vara arg på mig, tro, tycka, tänka, älska, hata, förfäras....
Varför jag är hatad vet jag inte riktigt. Jag borde kanske fatta. Kanske har jag inget objektivt perspektiv på mig själv. Kanske lever jag i en illusion.
Sången som rör mitt innersta. Mina barns skratt och kärlek till varandra. Långa kvällar där galna historier och varma skratt avlöser varandra med mina UNDERBARA FINA vänner. Värmen från min systers famn. Igenkännandet. Min makes blick mitt i vardagen som utstrålar respekt och empati. Kreativiteten tillsammans med mina elever och musikerkollegor. Alla mina rosor i trädgården.
Nån har försökt ta det ifrån mig. Sagt att det inte är på riktigt. Ja i och med dessa ord så erkänner jag det jag inte vill erkänna för någon och absolut inte här egentligen-jag känner och jag blir berörd till viss del. Det finns en knappnåls stor öppning in i mig även för såna som jag enligt andra bara borde strunta i. Men jag tror att alla har nåt att säga. Man säger det bara på olika sätt och av olika anledningar som de själva inte ens vet alltid.
En av mina kloka vänner sa till mig "tryck bara på delete. Så mycket är det värt."
Ja jag önskar jag kunde men jag har ett genuint intresse för människor och jag tycker särskilt synd om människor som bär på ett hat och en bitterhet som sprider sig som en farsot. Och nu menar jag inte "synd om" som "lilla människa-jag-klappar-dig-på-huvudet" synd om. Utan synd om på riktigt. För hatet kan äta upp en. Det vet jag. Jag höll på att dö av det hat jag en gång kände.
Då kan man behöva perspektiv. Det behöver vi alla och ibland ofta och mycket.
Just nu följer jag bloggen "i kroppen min" som handlar om en ung, begåvad mans sista resa. Den ger mig perspektiv. Inte bara mig uppenbarligen för det är typ Sveriges mest lästa blogg just nu.
Insikten slår en rakt i magen (förutsatt att man har ett känsloliv) när man läser. Tacksamheten och ödmjukheten inför livet. Så jag väljer att inte hata utan ta vara på kärleken och faktiskt tacka mina antagonister för att ni påminner mig ännu mer om att kärleken är starkare än döden och att äkta djupa relationer bär oss genom alla stormar i livet. Och då känner jag mig som en kung. Rikast i världen.
För er som vill ta en paus från ekorrhjulet, stress, irritation eller kanske också har nån som av outgrundlig anledning väljer att kasta skit i just ert knä-läs bloggen "i kroppen min". Och varför inte passa på att skänka en slant till Cancerfonden eller Ung cancer.
www.ikroppenmin.blogspot.com
Det skrämmer mig inte. Man får tycka som man vill. Man får gärna vara arg på mig, tro, tycka, tänka, älska, hata, förfäras....
Varför jag är hatad vet jag inte riktigt. Jag borde kanske fatta. Kanske har jag inget objektivt perspektiv på mig själv. Kanske lever jag i en illusion.
Sången som rör mitt innersta. Mina barns skratt och kärlek till varandra. Långa kvällar där galna historier och varma skratt avlöser varandra med mina UNDERBARA FINA vänner. Värmen från min systers famn. Igenkännandet. Min makes blick mitt i vardagen som utstrålar respekt och empati. Kreativiteten tillsammans med mina elever och musikerkollegor. Alla mina rosor i trädgården.
Nån har försökt ta det ifrån mig. Sagt att det inte är på riktigt. Ja i och med dessa ord så erkänner jag det jag inte vill erkänna för någon och absolut inte här egentligen-jag känner och jag blir berörd till viss del. Det finns en knappnåls stor öppning in i mig även för såna som jag enligt andra bara borde strunta i. Men jag tror att alla har nåt att säga. Man säger det bara på olika sätt och av olika anledningar som de själva inte ens vet alltid.
En av mina kloka vänner sa till mig "tryck bara på delete. Så mycket är det värt."
Ja jag önskar jag kunde men jag har ett genuint intresse för människor och jag tycker särskilt synd om människor som bär på ett hat och en bitterhet som sprider sig som en farsot. Och nu menar jag inte "synd om" som "lilla människa-jag-klappar-dig-på-huvudet" synd om. Utan synd om på riktigt. För hatet kan äta upp en. Det vet jag. Jag höll på att dö av det hat jag en gång kände.
Då kan man behöva perspektiv. Det behöver vi alla och ibland ofta och mycket.
Just nu följer jag bloggen "i kroppen min" som handlar om en ung, begåvad mans sista resa. Den ger mig perspektiv. Inte bara mig uppenbarligen för det är typ Sveriges mest lästa blogg just nu.
Insikten slår en rakt i magen (förutsatt att man har ett känsloliv) när man läser. Tacksamheten och ödmjukheten inför livet. Så jag väljer att inte hata utan ta vara på kärleken och faktiskt tacka mina antagonister för att ni påminner mig ännu mer om att kärleken är starkare än döden och att äkta djupa relationer bär oss genom alla stormar i livet. Och då känner jag mig som en kung. Rikast i världen.
För er som vill ta en paus från ekorrhjulet, stress, irritation eller kanske också har nån som av outgrundlig anledning väljer att kasta skit i just ert knä-läs bloggen "i kroppen min". Och varför inte passa på att skänka en slant till Cancerfonden eller Ung cancer.
www.ikroppenmin.blogspot.com
fredag 9 augusti 2013
Mannen på bilden har mycket med inlägget att göra
Ja nu kommer det igen. Snacket om jämställdhet. Mannen ni ser på bilden är en helt vanlig kille som är pappa till en underbar liten kille på snart ett år. Den här pappan har VALT att vara hemma med sitt barn ganska mycket mer än vad som anses normalt. Så mycket att vi tom får flera tusen i jämställdhetsbonus av försäkringskassan (jag älskar när myndigheter för en gångs skull gör rätt och när FK tanterna har varit på sina mattelektioner). Han har valt det själv. Det är inte synd om honom och han "hjälper inte till" eller det beror på hur man ser det. Han hjälper till lika mycket eller lite som jag. V
i HJÄLPS åt.
Han skulle egentligen varit hemma ännu längre men en man i sina bästa år, högutbildad som dessutom jobbar i näringslivet....Nä då får man snällt jobba på.
Jag då? Ja mitt jobb är då ett sånt där flumjobb. Antingen sitter jag och skapar tillsammans med andra egocentriska, udda personer eller så tar jag hand om era barn och ungdomar och försöker få dem att skapa och ha ROLIGT. Men det är liksom ingen status i det. (Kuriosa är att vi som arbetar med musik i skolan oftast ligger ett par tusen under en MA/NO-lärare...undrar varför.) Och då är det ju SJÄLVKLART att en sån mamma ska vara hemma och inte flumma runt på jobbet.
Nåväl. Nu är det ju då så att den heliga modern (som i nästa stund i och för sig helst ska bete sig lite lagom dirty och göra karriär) inte är så himla helig om man inte är hemma minst ett år. Missförstå mig inte nu. (Bara det att jag ens skriver detta nu och måste förklara mig är ett tecken på att jag själv är slav under könsmaktsordningen). Jag AVGUDAR mina barn. Men vad är det som säger att inte Hannes pappa avgudar Hannes? Jag ÄLSKAR att vara med mina barn men Mika älskar också att vara med Hannes (och Aron såklart även om det inte är hans barn). Nåväl. Jag ÄLSKAR mitt jobb mer än min man älskar sitt. Han trivs också såklart men jag är liksom kär i mitt jobb. Alltså jag blir euforisk när jag jobbar. Jag får en kick. Knäppt kanske men så är det.
Så vad händer? Jo pappan som VILL och KAN vara hemma mer med Hannes får inte ledigt. Nu löser vi det ändå men snälla Mr know it all-jag vill ALDRIG mer höra att om man inte offrar hela sin karriär för sina barn så är man per automatik en dålig mamma. om inte jag hade fått jobba så mycket som jag faktiskt gjort (och nu jobbar jag allt annat än heltid) under mina barns första år DÅ hade jag blivit en kass mamma. Jag måste ha lite input för att kunna leverera output. Jag måste få känna, skapa och intellektualisera saker som inte behövs intellektualiseras för att inte gnälla hemma. Jag är nämligen ALLERGISK mot gnälliga mammor. Ja de som tycker att de är så himla bra för att de de facto är hemma alltid och gör allt med barnen. om man VILL vara hemma jämt och mår bra-jättebra. Men om man inte vill vara hemma och tvingas vara hemma, köra babysim, gå på babymassage, hänga på öppna förskolan varje dag DÅ är det inte bra.
Våga välja ditt eget föräldraskap är mitt motto. Skit i normerna. Gör det som gör dig lycklig så mår barnen bra. (ja om du nu inte väljer typ knark, köra i 200 km/h eller inte spendera tid med din familj). Om 50 år kommer ändå våra barn och barnbarn garva ås oss. En lycklig harmonisk och stimulerad förälder är en bra förälder. Och nu ville Mika vara hemma för det gör honom lycklig. Kunde han inte bara fått vara det då och kunde jag inte bara få slippa alla "VA?????Ska du jobba redan????????? Saknar du inte din bebis??" Jo såklart!! Men jag vet ju hur bra Hannes har det med sin pappa. Men varför frågar ingen en man detta "saknar du inte din bebis?" när de jobbar?
PS. Detta är INGEN känga till alla de underbara mammor som är hemma och gör ett hästjobb med sina ungar. Ni är grymma det vet jag för jag känner många! Sparken är riktad mot "förståsigpåare" och arbetsgivare som inte underlättar för män. DS.
tisdag 6 augusti 2013
Outgrundlig är vår väg genom livet
Kontraster har följt de senaste dagarna. Allt från meningslöst tjafs med människor som tydligen bara vill bråka istället för att samarbeta och värna om det som vi alla bryr oss om-barnet. Teorier om vem jag är från okända personer som borde veta bättre. Fantastiska möten med gamla goda vänner. Solen. Svettiga gympass. Prunkande trädgård. Glada igenkännande skratt tillsammans med de jag älskar. Valp. Älskade barnen.
Och så plötsligt händer det ofattbara. Och då blir det liksom ännu mer tydligt för mig vad i HELVETE vi håller på med. Vi som säger att vi egentligen bara vill väl. För ett tu tre så försvinner en mamma. En mamma till tre barn. Vilket uppvaknande och vilken känsla av absurditet och ironi. Jag tar inte mig på själv på särskilt stort allvar. Tvärtom kan jag ofta skratta åt mina egna galenskaper. Men skrattet har fastnat i halsen men återigen så fick jag beviset på att kärleken övervinner allt. Även i den stunden då allt kommer i fatt en. Även när slumpen, ondskan eller olyckan är framme och sliter sönder. Man kanske inte känner eller vet det då. Men en dag så kan man finna stor tröst i det. Så måste det vara. Så måste man hoppas.
Jag tänder ett ljus idag. Vi är många som tänder ljus idag och minns K med glädje.
Och så plötsligt händer det ofattbara. Och då blir det liksom ännu mer tydligt för mig vad i HELVETE vi håller på med. Vi som säger att vi egentligen bara vill väl. För ett tu tre så försvinner en mamma. En mamma till tre barn. Vilket uppvaknande och vilken känsla av absurditet och ironi. Jag tar inte mig på själv på särskilt stort allvar. Tvärtom kan jag ofta skratta åt mina egna galenskaper. Men skrattet har fastnat i halsen men återigen så fick jag beviset på att kärleken övervinner allt. Även i den stunden då allt kommer i fatt en. Även när slumpen, ondskan eller olyckan är framme och sliter sönder. Man kanske inte känner eller vet det då. Men en dag så kan man finna stor tröst i det. Så måste det vara. Så måste man hoppas.
Jag tänder ett ljus idag. Vi är många som tänder ljus idag och minns K med glädje.
onsdag 31 juli 2013
Våga vägra arbeta utan lön
En intensiv men supernice sommar börjar lida mot sitt slut. Eller i alla fall för mig då det hastigt bestämdes att jag ska börja mitt nya jobb redan i mitten av månaden. Kvar på sommaragendan står såklart Arons femårsdag och kalas, ett antal middagar med kompisar, en till tur till Göteborg och såklart ridtur på Fiddlar.
Efter många om och men så har jag dessutom beslutat mig för att lägga ner att utföra obetalt arbeta på hemmaplan. Jag är så EXTREMT trött på att städa 200 kvm. Ja alltså jag får såklart skylla mig själv: 1. man måste inte bo så stort 2. man måste inte vara sån pedant som jag 3. man kan vara lite tydligare mot sin partner med vad man vill ha hjälp med
Missförstå mig inte jag älskar min man och han är så himla bra på de flesta sätt och mer jämställd i det stora hela än de flesta karlar jag mött i mina dagar, MEN det är något irriterande när man själv jobbat, tränat, donat med barnen, underhållit det sociala, lagat mat, städat och sen så kommer maken hem och är SÅ trött för att han OCKSÅ har jobbat hela dagen och då måste ju en man VILA. Nu lät jag dötråkig hör jag själv men seriöst...när ska kvinnor få betalt för all den tid vi lägger på hem, hus, det sociala, fixa presenter till barnens kalas osv osv. Jag gör det GÄRNA men inte om det tas för givet. Nu har maken inte hamnat i "ta det för givet" träsket än och jag tänkte mota Olle i grind och utnyttja det fina rutavdraget.
Ja jag trodde inte att jag skulle hamna där med tanke på att jag inte ens röstar på det parti som talat sig varma för rutavdraget men helt ärligt känner jag att jag KAN och då har jag mer tid över till annat som är mycket roligare. Och nu vill jag inte höra nåt om att "de rike de kan" för även om jag inte tänker redogöra för en musikerlön här på min blogg i minsta detalj så kan jag väl säga att man blir ju inte miljonär precis. Om nu nån trodde det.
Nog om detta. Nu är det dags att njuta av underbar sommarkväll och fixa inför sonens femårsdag!
Efter många om och men så har jag dessutom beslutat mig för att lägga ner att utföra obetalt arbeta på hemmaplan. Jag är så EXTREMT trött på att städa 200 kvm. Ja alltså jag får såklart skylla mig själv: 1. man måste inte bo så stort 2. man måste inte vara sån pedant som jag 3. man kan vara lite tydligare mot sin partner med vad man vill ha hjälp med
Missförstå mig inte jag älskar min man och han är så himla bra på de flesta sätt och mer jämställd i det stora hela än de flesta karlar jag mött i mina dagar, MEN det är något irriterande när man själv jobbat, tränat, donat med barnen, underhållit det sociala, lagat mat, städat och sen så kommer maken hem och är SÅ trött för att han OCKSÅ har jobbat hela dagen och då måste ju en man VILA. Nu lät jag dötråkig hör jag själv men seriöst...när ska kvinnor få betalt för all den tid vi lägger på hem, hus, det sociala, fixa presenter till barnens kalas osv osv. Jag gör det GÄRNA men inte om det tas för givet. Nu har maken inte hamnat i "ta det för givet" träsket än och jag tänkte mota Olle i grind och utnyttja det fina rutavdraget.
Ja jag trodde inte att jag skulle hamna där med tanke på att jag inte ens röstar på det parti som talat sig varma för rutavdraget men helt ärligt känner jag att jag KAN och då har jag mer tid över till annat som är mycket roligare. Och nu vill jag inte höra nåt om att "de rike de kan" för även om jag inte tänker redogöra för en musikerlön här på min blogg i minsta detalj så kan jag väl säga att man blir ju inte miljonär precis. Om nu nån trodde det.
Nog om detta. Nu är det dags att njuta av underbar sommarkväll och fixa inför sonens femårsdag!
lördag 20 juli 2013
Sverigedemokrater i Vellinge??? Nej tack!
Kära SD-Vellinge!
Tack för ert brev. Kul att ni är ett "glatt gäng sverigedemokrater". Känns superseriöst att ett parti skriver så. Vet inte om ni menar att ni är så glada för att ni lever i en annan verklighet. Ty hur kan man tro något annat då ni menar på att Vellinge kommun har en hög brottslighet...Ni vill heller inte att ensamkommande flyktingbarn ska komma till Vellinge då det inte bidrar till svenskheten.
Tack för att just JAG som har två barn varav den ena är halvfinsk och den andre fjärdedels arab fick ert trevliga lilla brev. Vet inte om ni menar att jag då skulle byta ut mina barn på nåt sätt eller att de inte hör hemma i Vellinge kommun. Eller vänta nu...finsk får man tydligen vara (nu för tiden...på 60-talet var det annat) men de där araberna?? Nä usch och fy. Det ligger tydligen nåt i blodet om man får tro er. Ska dock upplysa er om att min icke helsvenska 5-åring är den minst fördomsfulla, våldsbenägna barn en mamma skådat. Kanske beror det på min svenskhet?? Eller vänta lite nu...Min farfars farfar var från Finland och mormors släkt likså...och så har vi ju vallonerna..Nä det går inte ihop. Kan det vara så att man är MÄNNISKA och olika människor är olika god/onda/glada/ledsna/vackra/fula/smala/tjocka/inskränkta/öppna/kloka/galna??? Och kanske kan man vara lite av varje?
Nåväl. Tack kära ni för att ni återigen påminde mig om varför jag INTE ska rösta på er. PS PÅ bilden ser ni mina "orena" barn som enligt er bidrar till att svenska kulturen och seder (vad nu det är...) urholkas. Enligt mig så kommer de sannolikt bidra till ett öppnare och vänligare samhälle. DS
Tack för ert brev. Kul att ni är ett "glatt gäng sverigedemokrater". Känns superseriöst att ett parti skriver så. Vet inte om ni menar att ni är så glada för att ni lever i en annan verklighet. Ty hur kan man tro något annat då ni menar på att Vellinge kommun har en hög brottslighet...Ni vill heller inte att ensamkommande flyktingbarn ska komma till Vellinge då det inte bidrar till svenskheten.
Tack för att just JAG som har två barn varav den ena är halvfinsk och den andre fjärdedels arab fick ert trevliga lilla brev. Vet inte om ni menar att jag då skulle byta ut mina barn på nåt sätt eller att de inte hör hemma i Vellinge kommun. Eller vänta nu...finsk får man tydligen vara (nu för tiden...på 60-talet var det annat) men de där araberna?? Nä usch och fy. Det ligger tydligen nåt i blodet om man får tro er. Ska dock upplysa er om att min icke helsvenska 5-åring är den minst fördomsfulla, våldsbenägna barn en mamma skådat. Kanske beror det på min svenskhet?? Eller vänta lite nu...Min farfars farfar var från Finland och mormors släkt likså...och så har vi ju vallonerna..Nä det går inte ihop. Kan det vara så att man är MÄNNISKA och olika människor är olika god/onda/glada/ledsna/vackra/fula/smala/tjocka/inskränkta/öppna/kloka/galna??? Och kanske kan man vara lite av varje?
Nåväl. Tack kära ni för att ni återigen påminde mig om varför jag INTE ska rösta på er. PS PÅ bilden ser ni mina "orena" barn som enligt er bidrar till att svenska kulturen och seder (vad nu det är...) urholkas. Enligt mig så kommer de sannolikt bidra till ett öppnare och vänligare samhälle. DS
fredag 19 juli 2013
Det där med hämnd
Handen på hjärtat. Har ni inte någon gång känt avsky så stark att den nästan äter upp en? Oftast så känner väl folk så inför det faktum att barn mördas i Syrien, att folk kastar skarvar not en bergvägg i Östersjön eller kanske inför något irrationellt som spindlar? (Spindlar måste ju såklart få finnas men personligen tycker jag att det är så äckliga och jag har riktigt spindelfobi).
Nån enstaka gång i livet kanske man träffar en person man känner avsky mot. De flesta av oss upplever kanske det en gång eller aldrig. Jag har hittills bara avskytt en enda person på en tonårings vis. (Jag har såklart förlåtit om kommit över det för längesen) men i vuxen ålder är jag förskonad från just avsky och hat. Finns säkert en och annan som hyser stark aversion gentemot mig men jag avskyr inte.
Kan i och för sig föreställa mig en situation där jag säkert skulle kunna hata och avsky. Om någon eller några skulle skada mIna barn på något sätt. Tror de flesta skulle tänka ut mer eller mindre trevliga saker som man kanske skulle vilja göra då. Hämndkänslor. Men vad händer sen? Föreställ dig att du faktiskt skulle hämnas eller låt oss gå ännu djupare in i fantasin och föreställ dig att STATEN skulle hämnas åt dig ! På ett kliniskt värdigt sätt skulle de ta livet av människan som du avskydde. Skulle inte det kännas gött? Eller? I kanske två sekunder tror jag. Sen finns det bara ännu mer sorg hos ännu fler människor.
De flesta som är för dödsstraffet (är enligt SCB för övrigt unga män från små orter som röstar SD. OBS det är inte jag som hittat på detta....) säger att "ja men skulle inte du vilja döda den som hade dödat dina barn eller man?" Jo kanske det. Alltså man kanske hade tänkt så. Och man får tänka och känna vad man vill men inte göra vad man vill. Att avsky och hata och inte kunna leva efter"älska din nästa" hela tiden är väl helt normalt i en mycket onormal situation men att MÖRDA????? Med statens goda minne??????
Livet är okränkbart och heligt och att staten mördar för att de är fel att mörda? Nej det funkar inte tycker jag.
Jag har följt Aftonbladets artikelserie "i dödens väntrum" denna vecka och rekommenderar alla att gå in och läsa. Ingen lämnas oberörd.
Nån enstaka gång i livet kanske man träffar en person man känner avsky mot. De flesta av oss upplever kanske det en gång eller aldrig. Jag har hittills bara avskytt en enda person på en tonårings vis. (Jag har såklart förlåtit om kommit över det för längesen) men i vuxen ålder är jag förskonad från just avsky och hat. Finns säkert en och annan som hyser stark aversion gentemot mig men jag avskyr inte.
Kan i och för sig föreställa mig en situation där jag säkert skulle kunna hata och avsky. Om någon eller några skulle skada mIna barn på något sätt. Tror de flesta skulle tänka ut mer eller mindre trevliga saker som man kanske skulle vilja göra då. Hämndkänslor. Men vad händer sen? Föreställ dig att du faktiskt skulle hämnas eller låt oss gå ännu djupare in i fantasin och föreställ dig att STATEN skulle hämnas åt dig ! På ett kliniskt värdigt sätt skulle de ta livet av människan som du avskydde. Skulle inte det kännas gött? Eller? I kanske två sekunder tror jag. Sen finns det bara ännu mer sorg hos ännu fler människor.
De flesta som är för dödsstraffet (är enligt SCB för övrigt unga män från små orter som röstar SD. OBS det är inte jag som hittat på detta....) säger att "ja men skulle inte du vilja döda den som hade dödat dina barn eller man?" Jo kanske det. Alltså man kanske hade tänkt så. Och man får tänka och känna vad man vill men inte göra vad man vill. Att avsky och hata och inte kunna leva efter"älska din nästa" hela tiden är väl helt normalt i en mycket onormal situation men att MÖRDA????? Med statens goda minne??????
Livet är okränkbart och heligt och att staten mördar för att de är fel att mörda? Nej det funkar inte tycker jag.
Jag har följt Aftonbladets artikelserie "i dödens väntrum" denna vecka och rekommenderar alla att gå in och läsa. Ingen lämnas oberörd.
torsdag 18 juli 2013
Det är en hårfin linje mellan passion och avsky
Ännu en av mina texter. Kommentera gärna om språket, dynamiken i språket osv.
OBS!!! Alla Texter jag lägger ut här har verklighetsanknytning. Personnamn, platser och vissa andra saker är ändrade av mig.
OBS!!! Alla Texter jag lägger ut här har verklighetsanknytning. Personnamn, platser och vissa andra saker är ändrade av mig.
I
think it's because I'm clumsy
I try not to talk too loud
Maybe it's because I'm crazy
I try not to act too proud
They only hit until you cry
And after that you don't ask why
I try not to talk too loud
Maybe it's because I'm crazy
I try not to act too proud
They only hit until you cry
And after that you don't ask why
Susanne Vega
Det finns många bilder på mig och mina
vänner från tonårstiden. Jag var onekligen en ganska så snäll flicka men med
ett behov av att emellanåt spela rebell och kanske vara rebell också.
Någonstans har jag i och för sig alltid vetat vem jag var. Sara var en av de
tjejpolare som hängt med sen den tiden.
Hon, Leona och några av mina killkompisar och kollegor Anton och Pelle
var de som fullständigt slöt upp bakom mig. De lyssnade och fanns alltid nära
till hands. Idag kan jag inte ens förstå hur de orkade. För hur mycket de än
peppade mig så stannade jag ju kvar och situationen var låst.
Anton var den som ofta fick ta emot
nattliga samtal och när jag var trött och hungrig så fanns det alltid en soffa
och god mat hemma i hans ombonade tvåa. Oliver hatade såklart att jag umgicks
med Anton fast jag återigen förklarade för honom hur otroligt mycket jag
älskade Oliver och att jag och Anton bara var vänner. Anton hade dessutom en
tjej som han dejtade.
Mina tjejkompisar var han inte svartsjuk
på men påtalade varje gång jag citerade dem eller pratade om dem att de var
slampor, levde tvivelaktiga liv eller att de omöjligt kunde tycka om mig på
riktigt. Det kunde ingen enligt Oliver. Folk spelade bara ett
spel med mig och låtsades lyssna för att de inte vågade säga sanningen som de
egentligen kände.Det var vad Oliver sa.
Hans sa att jag var jobbig och elak men att ingen
vågade säga det till mig förutom han själv.
Den där
känslan som jag nånstans ändå hade burit med mig sen barnsben av vem jag var
började grumlas. När jag såg bilder på mig från förr och betraktade den leende,
utmanande eller bara neutrala tjejen på bilden så fattade jag ingenting. Jag
började tvivla på vem jag var egentligen. Jag frågade Sara och Leona. De blev
nästan förnärmade över att jag ens ifrågasatte deras känslor.
”Men
Isabelle, fattar du inte? Han fuckar upp din hjärna. Du ÄR den du alltid varit.
Han kan inte ta det ifrån dig och människor tycker om dig och vissa gör det
inte. Precis som det är för alla andra.”
Det gav mig
lindring en stund tills Oliver återigen hånskrattade.
”Att du ens
behöver fråga folk om vem du är? Har du så jävla kasst självförtroende. Och
fattar du inte att de inte vågar säga som det är nu när du spelar offer och
ledsen.”
Offer? Aldrig!!!! Jag skulle visa att jag visst kunde bita ihop.
Men var det inte det han ville? Att jag skulle böja mig? Jag fattade ingenting. Hur skulle jag vara?
onsdag 17 juli 2013
Egentligen inget att berätta men.....
Lessen läsare men det blir inget smaskigt från solsidan idag heller fast jag lovat....Alltså ja såklart man märker att det är sommar på näset. Marint mode överallt, Gant på barnen, små sportbilar som parkerar hur som helst, stockholmare som heter både von och af och så dessutom inte kan handla effektivt utan måste ta upp HELA gången mellan cornflakes och ekologiska sylter.
Men nä det är ju så att med perspektiv på saker så vågar man och orkar också¨skriva om saker. Inte för att det är så intressant för er kanske men en och annan igenkänningsfaktor kanske ni får....
Ja ni märkte kanske i förra blogginlägget att jag refererade till för tre år sen. Att något dog.
Idag drar jag det lite längre tillbaka.....Det är som att hoppa från ett stup fast man egentligen vågar.
Här kommer en text jag skrev för längesen.
Men nä det är ju så att med perspektiv på saker så vågar man och orkar också¨skriva om saker. Inte för att det är så intressant för er kanske men en och annan igenkänningsfaktor kanske ni får....
Ja ni märkte kanske i förra blogginlägget att jag refererade till för tre år sen. Att något dog.
Idag drar jag det lite längre tillbaka.....Det är som att hoppa från ett stup fast man egentligen vågar.
Här kommer en text jag skrev för längesen.
Den där
prickiga klänningen hade alltid suttit bra på mig. Håret var nytvättat och jag
hade lagt ganska lång tid på att sminka mig. Jag kände mig upprymd. Inte
speciellt berusad utan bara glad och säker. Jag hade bestämt träff med en
kompis på lilla torg och nu stod jag och såg över hustaken. Det var varmt och
fortfarande ljust ute. Det surrade till i mobilen. Det var Oliver.
”Jag är på
The Dragon. Kom in och säg hej.”
Men va fan.
Inte nu. Inte i kväll. Jag och Oliver hade visserligen haft en lite mer normal
kontakt än innan på sistone. Han skickade mess då och då som handlade om
vardagliga saker och när vi pratade så pratade han med mig som vanligt. Han
hade slutat vara så fixerad vid sex och det kändes nästan som om att han
uppvaktade mig. Eller så var det bara så att han hade växt upp och ville ha en
civiliserad kompisrelation. Men attraktionen fanns där fortfarande och den var
så påtaglig att det var svårt att bortse från den. Jag träffade fortfarande Timmy
men det var svårt att fokusera på honom när Oliver faktiskt hade börjat bete
sig annorlunda.
En måne som
man bara kan skåda i augusti hängde på den mörka himlen och efter en drink med
min kompis styrde jag stegen mot The Dragon. Jag borde inte. Samtidigt så var
det första gången någonsin som Oliver hade frågat mig om vi skulle ses ute. Det
ilade till i magen. Innebar det att han kanske till och med skulle våga visa
sig tillsammans med mig inför folk som kanske kände honom eller mig?
Han stod med
två långa blonda killar som girigt klunkade i sig varsin starköl. Han log sitt
sneda leende när han såg mig. La en hand på min axel och jag gav honom en
tafatt kram.
”Isabelle.
Det här är Robert och Mattias. Mina kollegor.”
Fasta
handslag och ögon som såg forskande på mig och mannen som hette Mattias tänkte
tydligen inte ens dölja att han stirrade rakt ner i min urringning. Jovisst
klänningen visade ordentligt mycket hud och dekolltage men han behövde ju
faktiskt inte stirra så där uppenbart. Jag log mot honom.
”Hördu. Jo
de är äkta vara. Vill du kolla eller?” sa jag och skrattade.
Mattias log
ett stort leende och avslöjade en helt perfekt rad av kritvita tänder. Kunde
jag ana att han rodnade? Ja det gjorde han faktiskt. Bra han hade fattat
skämtet. Den stela stämningen var som bortblåst och vi pratade och skojade
allihop under en halvtimmes tid. Oliver ville absolut gå på klubb. Jag trodde
han skojade. Vi hade känt varandra snart ett år och dessutom varit ett par och
inte en enda gång hade jag träffat hans kompisar eller fått följa med honom ut.
Jag höll på att spricka av stolthet. Jag ville inte erkänna det men bara det
att äntra en klubb med tre stycken vältränade snygga killar som verkade känna
typ alla var en grym känsla. En känsla av status. Jag behövde inte betala
inträde och så fort vi kommit innanför dörrarna så flockades tjejerna runt oss.
Det absolut viktigaste var just det att Oliver verkade se mig. Kanske för
första gången någonsin. Jag tog ett steg tillbaka och lät gamarna ta vad de
ville ha. Jag var säker så för mig spelade det ingen roll just nu. Oliver ville
ha mig den här kvällen. Mattias och Robert var riktigt trevliga och det kändes
helt enkelt som en kanonkväll. Avslappnad och road stod jag med min vodka lime
och smådansade. Det var då jag upptäckte messet. Oliver hade messat och
förklarade att han inte gillade mitt beteende och därför begett sig till en
annan nattklubb själv.
Jag fattade
ingenting och den upprymda stämningen var som bortblåst.
Arg som ett
bi cyklade jag hemåt i den varma augustinatten. Okej. Där hade han fått sin
sista chans. Timmy var den som nu skulle få mitt hjärta. Vad fan höll jag på
med? Hur kunde jag ens tro att Oliver hade ändrat sig?
Oliver bjöd
hem mig till sig för att ”prata ut” och jag gick med på det. Det skulle vara
lite intressant att få veta hur han resonerade. Som en skamsen hund smög han
ner i soffan och tog min hand mellan sina händer. Han hade den där förmågan att
både se skamsen ut samtidigt som föraktet lekte i mungiporna och blicken var
kall. Svårtolkad. Jag var trött på hans lekar och förklarade för honom att han
inte kunde behandla mig som trash längre.
tisdag 16 juli 2013
Till Mr and Mrs Know it all
Alla som sagt till mig att jag inte kan, att jag är oförmögen, att jag borde hålla min käft, att jag är sjuk i huvet..... Jag är rik! Rik för att jag känner, rik för att jag älskar, rik för att jag kan förlåta och gå vidare, rik för att jag kan massor av saker, rik för att jag har underbara lojala vänner som är på riktigt (dvs inte bara på fejan), rik för att jag lever fullt ut. Nån tog nåt från mig för ca 3 år sen. Dödade en del av mig som jag sörjer fortfarande men något annat föddes. Lusten och viljan.
I århundranden har de som bestämmer missbrukat sin makt centralt och på individnivå runt om i världen men många har sagt det före mig....Ni kan ta allt ifrån mig men friheten i mitt sinne och min tunga kan ni inte dräpa.
Det är sånt där man känner och tänker på när man rider på underbara Fiddlar tillsammans med sonen (som själv fick rida sen en tur).
I århundranden har de som bestämmer missbrukat sin makt centralt och på individnivå runt om i världen men många har sagt det före mig....Ni kan ta allt ifrån mig men friheten i mitt sinne och min tunga kan ni inte dräpa.
Det är sånt där man känner och tänker på när man rider på underbara Fiddlar tillsammans med sonen (som själv fick rida sen en tur).
söndag 14 juli 2013
Vagabond
Senaste veckan har varit crazy. Eller senaste tiden kanske. Vet inte riktigt vad som hände med den där efterlängtade ledigheten och semesterkänslan. Alltså jag har det gött men sjukt mycket att göra.
Senaste veckan har vi mer eller mindre trängt oss in på olika ställen då vi i ett svagt ögonblick fick för oss att vi skulle låna ut huset.. Hannes är en riktig vagabond och tar allt med ro som tur är:-)
Vi har nu fått se allt från white trash läger på Ullared (ja alla mina fördomar besannades men jäklar vad man kunde fynda ridkläder), förfärliga föräldrar som envisas med att skrika och skrika på sina barn som då skriker ännu mer (alltså den där funkar inte. Så är det bara.), Västra hamnen by night och såklart en massa fartdårar och även Malmö från sin absolut bästa sida. Höjdpunkten var dock att sitta i tre dagar i en stuga vid Ätran och bara göra absolut inget och när man blev trött på att göra inget så gick vi och sov sked i några timmar för att sen bli servade med god mat och sova lite till.
Nä den här sommaren verkar inte bli nån slö sommar alls. Höjdpunkterna är dock att två av mina absolut bästa vänner har tagit flyttat ner till näset. Så jäkla gött att kunna hänga med barnen, spela lite och fika i timmar himmavid.
Annars är rollerna ganska solklara här i Residens Saarela Rubarth. Mamman tvättar och packar upp, maken ritar på nåt nytt bygge tillsammans med svärfar och Hannes sjunger med till "How am I supposed to live without you". Av nån anledning så älskar han Michael Bolton, Whitney och Aguilera och han SJUNGER verkligen. Och i morgon kommer Aron och hela jag blir komplett igen :-).
Det är egentligen bara en sak som fattas nu och det är lite mer karaktär från min sida. Jag BORDE, MÅSTE, SKA öva då jag faktiskt fått nytt jobb till hösten men just nu så tänker jag bara hela tiden att jag SNART ska sätta mig vid pianot....Ska "bara" först. Typ tusen gånger.
Men va fan det är ju faktiskt juli-bästa sommarmånaden!
Senaste veckan har vi mer eller mindre trängt oss in på olika ställen då vi i ett svagt ögonblick fick för oss att vi skulle låna ut huset.. Hannes är en riktig vagabond och tar allt med ro som tur är:-)
Vi har nu fått se allt från white trash läger på Ullared (ja alla mina fördomar besannades men jäklar vad man kunde fynda ridkläder), förfärliga föräldrar som envisas med att skrika och skrika på sina barn som då skriker ännu mer (alltså den där funkar inte. Så är det bara.), Västra hamnen by night och såklart en massa fartdårar och även Malmö från sin absolut bästa sida. Höjdpunkten var dock att sitta i tre dagar i en stuga vid Ätran och bara göra absolut inget och när man blev trött på att göra inget så gick vi och sov sked i några timmar för att sen bli servade med god mat och sova lite till.
Nä den här sommaren verkar inte bli nån slö sommar alls. Höjdpunkterna är dock att två av mina absolut bästa vänner har tagit flyttat ner till näset. Så jäkla gött att kunna hänga med barnen, spela lite och fika i timmar himmavid.
Annars är rollerna ganska solklara här i Residens Saarela Rubarth. Mamman tvättar och packar upp, maken ritar på nåt nytt bygge tillsammans med svärfar och Hannes sjunger med till "How am I supposed to live without you". Av nån anledning så älskar han Michael Bolton, Whitney och Aguilera och han SJUNGER verkligen. Och i morgon kommer Aron och hela jag blir komplett igen :-).
Det är egentligen bara en sak som fattas nu och det är lite mer karaktär från min sida. Jag BORDE, MÅSTE, SKA öva då jag faktiskt fått nytt jobb till hösten men just nu så tänker jag bara hela tiden att jag SNART ska sätta mig vid pianot....Ska "bara" först. Typ tusen gånger.
Men va fan det är ju faktiskt juli-bästa sommarmånaden!
måndag 17 juni 2013
Jag plockar smultron vid vägens kant
Eller I wish Idid. Men det lät bra och somrigt. Nu är det snart sommar (eller det är ju redan sommar men semester) och nu ska det tackas och jag tänker själv rikta ett stort tack.....
Tack alla som medverkade på BRIS konserten, till lokaltidningen och BRIS Region Syd!
Så där ja. Nu kommer min blogg handla om helt andra saker och jag kommer hinna skriva lite oftare nu. Tycker ju det är så himla kul att just TYCKA saker!
Våren blev mycket mycket intensiv på slutet. Det skulle fixas ett grovkök, ny bil, det skulle bli bröllop, en god vän till mig har drabbats av allvarlig sjukdom, myrinvation i köket, konserter och gig avlöpte varandra, flytt på en av mina arbetsplatser, Hannes blev riktigt sjuk i öroninflammation stackaren...
Ja och allt råkade sammanfalla under en tre veckors period. Något trött blev man och den senaste veckan (min första föräldralediga vecka) så har jag passat på att sova så fort barnen somnat så snart piggar jag på mig.
18/5 blev vi i alla fall Herr och Fru och vilken fest!!! 75 personer sjöng allsång, käkade, dansade, jammade, snackade... Helt fantastiskt roligt och vackert! Hannes och Aron var med till klockan 21 och var så himla goa, duktiga och trevliga. Aron ville vara pepparkaksgubbe och eftersom det var fri klädsel så varför inte?
Malmö Lucia 1995 förgyllde vigseln med skönsång och inte ett öga var torrt. Sen läste bestman, tärna och min syrra texter (det bästa med borgerlig vigsel-att man kan bestämma allt själv!!) och själva vigseln tog en och en halv minut.
Ja inte för att det känns annorlunda. Vi har ju redan gjort det största och mest "riskfyllda" för en relation och det är att skaffa barn, köpa hus och dessutom renovera huset. Har man klarat det så klarar man nog att vara Herr och Fru :-). Såklart behåller jag mitt efternamn och Mika behåller sitt om nu nån undrade.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Tack alla som medverkade på BRIS konserten, till lokaltidningen och BRIS Region Syd!
Så där ja. Nu kommer min blogg handla om helt andra saker och jag kommer hinna skriva lite oftare nu. Tycker ju det är så himla kul att just TYCKA saker!
Våren blev mycket mycket intensiv på slutet. Det skulle fixas ett grovkök, ny bil, det skulle bli bröllop, en god vän till mig har drabbats av allvarlig sjukdom, myrinvation i köket, konserter och gig avlöpte varandra, flytt på en av mina arbetsplatser, Hannes blev riktigt sjuk i öroninflammation stackaren...
Ja och allt råkade sammanfalla under en tre veckors period. Något trött blev man och den senaste veckan (min första föräldralediga vecka) så har jag passat på att sova så fort barnen somnat så snart piggar jag på mig.
18/5 blev vi i alla fall Herr och Fru och vilken fest!!! 75 personer sjöng allsång, käkade, dansade, jammade, snackade... Helt fantastiskt roligt och vackert! Hannes och Aron var med till klockan 21 och var så himla goa, duktiga och trevliga. Aron ville vara pepparkaksgubbe och eftersom det var fri klädsel så varför inte?
Malmö Lucia 1995 förgyllde vigseln med skönsång och inte ett öga var torrt. Sen läste bestman, tärna och min syrra texter (det bästa med borgerlig vigsel-att man kan bestämma allt själv!!) och själva vigseln tog en och en halv minut.
Ja inte för att det känns annorlunda. Vi har ju redan gjort det största och mest "riskfyllda" för en relation och det är att skaffa barn, köpa hus och dessutom renovera huset. Har man klarat det så klarar man nog att vara Herr och Fru :-). Såklart behåller jag mitt efternamn och Mika behåller sitt om nu nån undrade.
Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger,
som hetsar mig och jagar,
blir därför att den gäller dig
ett jubel alla dagar.
Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
tisdag 7 maj 2013
Om har frågor eller undrar varför
Stolt kan jag presentera mina sångelever 2013 på BRIS konserten den 2e juni. Om någon undrar varför man överhuvudtaget ska sjunga och spela så kommer här lite argument för att ge mer sång åt folket!
Musik och känslor är intimt förknippade. Tittar man på vår kulturs födelse verkar musiken och dansen alltid ha funnits där- det är ett uttryck som står oss människor nära.
När vi lyssnar på musik, speciellt ny musik av den typ vi verkligen gillar, aktiveras samma neurotransmittorer som när vi blir förälskade eller dricker alkohol. (Musik är ju då något mer hälsosamt än alkohol. :-) )
Musikens starka påverkan på vår kropp gör att forskarna också tittar på musikens möjlighet som smärtstillande på sjukhus. Det kan på många saker. Det skulle kunna vara att musiken ger de som är rädda för smärtan får något att fokusera på. Musik påverkar också hela kroppen: hjärtat och kärlsystemet påverkas till exempel.
Musikens starka påverkan på vår fysiologi märks när man tränar. Det är inte för inte som det dånar på aerobicsklasserna och alla som joggat upp för en backe vet att det går bättre om man har en bra låt i öronen. Det är vetenskapligt bevisat att om vi lyssnar på vår favoritmusik blir vi mer motiverade och fysiskt starkare.
Musik och känslor är intimt förknippade. Tittar man på vår kulturs födelse verkar musiken och dansen alltid ha funnits där- det är ett uttryck som står oss människor nära.
När vi lyssnar på musik, speciellt ny musik av den typ vi verkligen gillar, aktiveras samma neurotransmittorer som när vi blir förälskade eller dricker alkohol. (Musik är ju då något mer hälsosamt än alkohol. :-) )
Musikens starka påverkan på vår kropp gör att forskarna också tittar på musikens möjlighet som smärtstillande på sjukhus. Det kan på många saker. Det skulle kunna vara att musiken ger de som är rädda för smärtan får något att fokusera på. Musik påverkar också hela kroppen: hjärtat och kärlsystemet påverkas till exempel.
Musikens starka påverkan på vår fysiologi märks när man tränar. Det är inte för inte som det dånar på aerobicsklasserna och alla som joggat upp för en backe vet att det går bättre om man har en bra låt i öronen. Det är vetenskapligt bevisat att om vi lyssnar på vår favoritmusik blir vi mer motiverade och fysiskt starkare.
Så låt barnen sjunga, dansa och spela av hjärtats lust! I dessa tider när man tagit bort musik som kärnämne på gymnasiet så känns diskussionen extra intressant. Men eftersom dessa inlägg inte ska vara så politiska eller argumenterande så väntar jag med att ge skolverkets utredare en känga till ett senare tillfälle.
Hur går det då för oss?
Eleverna sliter och senast fick de träna sina scennerver på Toppengallerian i Höllviken där vi hade ett stort schlagerevent.
Programmet är så gott som klart och vår proffsiga ljudtekniker Sara är dessutom en fena på att hitta bra backtracks. Så planen är att en hel del av låtarna ska sjungas med backtracks (samma som singback om nån undrar).
Utmaningen fram till konserten (förutom att jag måste få tummen loss och fixa lite mer koreografi) är att peppa eleverna ännu mer till att verkligen ta för sig. För de kan!!! De kan så himla himla mycket. Och så mycket mer än de tror!
Om nån som läser detta har frågor om själva konserten, skulle vilja boka musikskolans eleverför nåt event, sånglektioner, hur man får det där lilla extra som alla pratar om (och nej man är inte född sån ens om man heter Justin Bieber) så går det alldeles utmärkt att maila mig på anna.rubarth@gmail.com
tisdag 30 april 2013
lördag 13 april 2013
Hur inspirera?
Ibland är det svårt att motivera sig själv och då är det också svårt att inspirera eleverna. Jag har efter 12 års undervisande kommit på att så länge man själv är i branschen IRL så får man grym input och kan ge så mycket tillbaka till underbara kidsen.
I år har jag helt grymma elever och de inspirerar mig. De kommer med nya låtar på sina Ipod, Iphones, Ipad och jag tvingas öppna sinnena och tänka i nya banor hela tiden. (Tack kära elever!) En del av dem har sjungit för mig på Kulturskolan Artisten sen 2008 och det är så fint att få följa utvecklingen och sedem blomma ut när de passerar den där magiska gränsen. När de vågar stå till fullo för det som de gör och när de vågar ta plats. Först då kommer också den slutgiltiga konstnärliga kompetensen explodera.
Att sjunga handlar ju om så mycket mer än att sjunga rätt toner, hålla takten och vara rytmiskt säker.
Av någon underlig anledning så finns et en del barn och ungdomar som är hämmade (ofta av omgivningen på något sätt) och jag funderar fortfarande på det mysteriet. Ty de flesta föräldrar man träffar är ju SJUKT bra och VILL att barnen ska våga ta för sig, ta plats, stå på sig och så blir det ändå inte alltid så.
Så när en blyg begåvad viol (som första gången kanske inte vågar sjunga ut eller ber om ursäkt för att de glömmer text eller vad det nu kan vara) sprakar och gnistrar ett år senare...Aaaah det är ett mirakel!!
Vad inspirerar då mig i mitt yrke?
Ja mitt eget musicerande såklart. Mina underbara musikerkollegor. Olika mer eller mindre ytliga program som Idol, X-factor osv (helst de amerikanska versionerna för de är så bra på att ta för sig och visa känslor där borta) och såklart KULTURSKOLANS NYA LOKALER!!! (Tack Vellinge kommun för att ni valde att satsa på oss!)
Kolla bara in den här scenen! Ljusriggen är helt grym och så har vi vår eminenta producent Sara som hjälper till med allt och skapar den ultimata stämningen! Det är alltså här som BRISkonserten äger rum den 2e juni.
VÄLKOMNA!
I år har jag helt grymma elever och de inspirerar mig. De kommer med nya låtar på sina Ipod, Iphones, Ipad och jag tvingas öppna sinnena och tänka i nya banor hela tiden. (Tack kära elever!) En del av dem har sjungit för mig på Kulturskolan Artisten sen 2008 och det är så fint att få följa utvecklingen och sedem blomma ut när de passerar den där magiska gränsen. När de vågar stå till fullo för det som de gör och när de vågar ta plats. Först då kommer också den slutgiltiga konstnärliga kompetensen explodera.
Att sjunga handlar ju om så mycket mer än att sjunga rätt toner, hålla takten och vara rytmiskt säker.
Av någon underlig anledning så finns et en del barn och ungdomar som är hämmade (ofta av omgivningen på något sätt) och jag funderar fortfarande på det mysteriet. Ty de flesta föräldrar man träffar är ju SJUKT bra och VILL att barnen ska våga ta för sig, ta plats, stå på sig och så blir det ändå inte alltid så.
Så när en blyg begåvad viol (som första gången kanske inte vågar sjunga ut eller ber om ursäkt för att de glömmer text eller vad det nu kan vara) sprakar och gnistrar ett år senare...Aaaah det är ett mirakel!!
Vad inspirerar då mig i mitt yrke?
Ja mitt eget musicerande såklart. Mina underbara musikerkollegor. Olika mer eller mindre ytliga program som Idol, X-factor osv (helst de amerikanska versionerna för de är så bra på att ta för sig och visa känslor där borta) och såklart KULTURSKOLANS NYA LOKALER!!! (Tack Vellinge kommun för att ni valde att satsa på oss!)
VÄLKOMNA!
torsdag 11 april 2013
Låt mig få presentera....
Ett tag framöver kommer bloggen handla om ett projekt som jag driver tillsammans med BRIS Region Syd.
Närmare bestämt fram till den 2e juni 2013 då första BRIS konserten går av stapeln!
Sen jag blev mamma 2008 har jag funderat mycket på barns rättigheter och vem som EGENTLIGEN lyssnar. Alltså inte bara de osm SÄGER att de lyssnar och de som SÄGER att de tillvaratar barns intressen utan de som VERKLIGEN lyssnar.
Sverige har skrivit på FN:s barnkonvention med ändå så bryter många mot den dagligen och då menar jag inte bara privatpersoner utan myndigheter och tanter och farbröder som har makt. Jag blir lika upprörd varje gång jag hör talas om något sådant och jag kommer genom mitt jobb i kontakt med många ungodmar som blivit svikna av systemet. Men då finns BRIS som en röst och tröst i mörkret.
Jag tog kontakt med Regionkontoret i höstas och fick såsmåningom en kontaktperson där som jag sedan hade ett mycket givande möte med. Vi bestämde då att vi skulle ordna en konsert där alla intäkter går direkt till BRIS Region Syd. Så på den vägen är det.
Mina fantastiska elever högg direkt och nu är övandet och repetitionerna i full gång på Kulturskolan Artisten och journalisterna är kontaktade och vi hoppas såklart på mycket folk. Mitt mål är att varje år göra någon form av välgörenhetskonsert/event. Varför? Bara för att det är min plikt som människa att GÖRA något.
Nästa gång hoppas jag kunna lägga ut lite bilder här och såsmåningom ljudklipp :-)
Fortsättning följer....
PS Glöm inte att gilla oss på facebook. Sök på Vellinge Kulturskola.
Närmare bestämt fram till den 2e juni 2013 då första BRIS konserten går av stapeln!
Sen jag blev mamma 2008 har jag funderat mycket på barns rättigheter och vem som EGENTLIGEN lyssnar. Alltså inte bara de osm SÄGER att de lyssnar och de som SÄGER att de tillvaratar barns intressen utan de som VERKLIGEN lyssnar.
Sverige har skrivit på FN:s barnkonvention med ändå så bryter många mot den dagligen och då menar jag inte bara privatpersoner utan myndigheter och tanter och farbröder som har makt. Jag blir lika upprörd varje gång jag hör talas om något sådant och jag kommer genom mitt jobb i kontakt med många ungodmar som blivit svikna av systemet. Men då finns BRIS som en röst och tröst i mörkret.
Jag tog kontakt med Regionkontoret i höstas och fick såsmåningom en kontaktperson där som jag sedan hade ett mycket givande möte med. Vi bestämde då att vi skulle ordna en konsert där alla intäkter går direkt till BRIS Region Syd. Så på den vägen är det.
Mina fantastiska elever högg direkt och nu är övandet och repetitionerna i full gång på Kulturskolan Artisten och journalisterna är kontaktade och vi hoppas såklart på mycket folk. Mitt mål är att varje år göra någon form av välgörenhetskonsert/event. Varför? Bara för att det är min plikt som människa att GÖRA något.
Nästa gång hoppas jag kunna lägga ut lite bilder här och såsmåningom ljudklipp :-)
Fortsättning följer....
PS Glöm inte att gilla oss på facebook. Sök på Vellinge Kulturskola.
fredag 29 mars 2013
..och en fin påskpresent!
Det här underbara halsbandet blev klart idag (handgjort av Birthe Göransson för presneten). Ååååh vad det kommer sitta fint till vårens fina klänningar :-) Tack snälla Birthe!
(Om du tyckte detta var fint och är intresserad av Birthes smycken så gå in på www.minkropp.com och sök på Birthe Göransson)
(Om du tyckte detta var fint och är intresserad av Birthes smycken så gå in på www.minkropp.com och sök på Birthe Göransson)
Glad Påsk!
Jag firar inte påsken på annat sätt än att äta god mat, umgås lite mer med familjen än vanligt och så pyntas det en del. Ja det är alltså typ som jag lever i vanliga fall. Finns det inge anledning att pynta, feja, mysa och slappa så hittar jag en. För att det är livskvalitet.
Just den här påsken är det dock inte så kul att pynta hemma eftersom vårt grovkök just nu är i vårt vardagsrum. Efter att vi upptäckt fuskbygget from hell så har vi nu rivit ut allt. Ja man få ju se det positiva med det...man passar på att rensa upp. Lever man med en hamster så samlar man på sig en del. Så nu har jag sorterat och kastat allt från gamla mobiltelefoner till maskeraddräkter.
Nåväl. Det kunde varit värre. Min sambo fick några sömnlösa nätter då han funderade på hur vi skulle lösa allt och efter att vi insett att vi inte får ut en krona på försäkringen så blev han lite svettig. Jag kramade honom och sa att det kunde varit värre. MYCKET värre. Barnen kunde varit sjuka, Aron kunde ha bott nån annanstans, vi kunde varit arbetslösa....
Sagt och gjort. Vi slutade fundera på skiten och nu har det bara löst sig ändå av sig själv på ett bra sätt. Saker har ju en tendens att lösa sig för eller senare.
Men påskpyntat blev det inte. Men mycket tid med barnen, vänner och med varandra. Ja visst låter jag bara så där läskigt klyschigt positiv? Ja men när tragedin har flämtat i nacken och man ägnat ca 400 nätter åt att bara gråta, älta, vandrat fram och tillbaka på kalla tomma golv, lyssnat på sina egna andetag och känt sig ensammast i hela världen ja då tycker man nog livet är ganska gött ändå. Så länge vi har varandra.
Älskar er min fina familj!
Just den här påsken är det dock inte så kul att pynta hemma eftersom vårt grovkök just nu är i vårt vardagsrum. Efter att vi upptäckt fuskbygget from hell så har vi nu rivit ut allt. Ja man få ju se det positiva med det...man passar på att rensa upp. Lever man med en hamster så samlar man på sig en del. Så nu har jag sorterat och kastat allt från gamla mobiltelefoner till maskeraddräkter.
Nåväl. Det kunde varit värre. Min sambo fick några sömnlösa nätter då han funderade på hur vi skulle lösa allt och efter att vi insett att vi inte får ut en krona på försäkringen så blev han lite svettig. Jag kramade honom och sa att det kunde varit värre. MYCKET värre. Barnen kunde varit sjuka, Aron kunde ha bott nån annanstans, vi kunde varit arbetslösa....
Sagt och gjort. Vi slutade fundera på skiten och nu har det bara löst sig ändå av sig själv på ett bra sätt. Saker har ju en tendens att lösa sig för eller senare.
Men påskpyntat blev det inte. Men mycket tid med barnen, vänner och med varandra. Ja visst låter jag bara så där läskigt klyschigt positiv? Ja men när tragedin har flämtat i nacken och man ägnat ca 400 nätter åt att bara gråta, älta, vandrat fram och tillbaka på kalla tomma golv, lyssnat på sina egna andetag och känt sig ensammast i hela världen ja då tycker man nog livet är ganska gött ändå. Så länge vi har varandra.
Älskar er min fina familj!
söndag 3 mars 2013
I did it
Bara så ni vet alltså. Tack vare dessa skor (tack pappa) , en snäll sambo som tar barnen en timme på kvällen och en stor portion vilja så nådde jag ett av mina personliga mål.
Men först lite bakgrund...
Den 25e augusti 2012 står jag hemma i badrummet iklädd pyjamas och ska duscha första gången sen jag kom hem från BB. Vågen står på 68 kg och dessa kilon har inte satt sig så där klädsamt som de gjorde när jag var gravid med Aron (Pamelatuttar och en sjukt snygg Jlo rumpa). Nä den här gången hade de liksom smetats ut och rumpan var liksom utdragen och platt och bred som en ladugårdsdörr (nåja lite överdrift kanske men det var så det kändes). Inte en muskel syntes på hela kroppen.
Ja ja, tänkte jag. Det ordnar sig på 8 veckor (för det gjorde det ju med Aron).
Problemet vara bara att (eller egentligen ska man väl vara glad för det..) den här gången så var jag LYCKLIG och inte ENSAM när jag födde barn och det bidrog nog mycket till att kilona satt kvar plus att jag hade tid, lust, råd och ro att ära bra och gott den här gången.
Efter nån månad till satte sambon upp en bild på mig från februari 2011 och det var en sporre.
Superwoman nästa.
Ja och nu är jag här drygt 6 månader efter lillprinsen kom till världen och jag är starkare i överkroppen än jag NÅNSIN varit. Pga risk förframfall och lite andra krigsskador så kan jag fortfarande inte löpträna som jag vill så kondisen är inte på topp än men det kommer :-).
Så vad ville jag säga med detta? Ja nog inte mycket mer än att man kan om man vill (oftast) och om man har TID vilket min käre sambo ger mig :-).
Men först lite bakgrund...
Den 25e augusti 2012 står jag hemma i badrummet iklädd pyjamas och ska duscha första gången sen jag kom hem från BB. Vågen står på 68 kg och dessa kilon har inte satt sig så där klädsamt som de gjorde när jag var gravid med Aron (Pamelatuttar och en sjukt snygg Jlo rumpa). Nä den här gången hade de liksom smetats ut och rumpan var liksom utdragen och platt och bred som en ladugårdsdörr (nåja lite överdrift kanske men det var så det kändes). Inte en muskel syntes på hela kroppen.
Ja ja, tänkte jag. Det ordnar sig på 8 veckor (för det gjorde det ju med Aron).
Problemet vara bara att (eller egentligen ska man väl vara glad för det..) den här gången så var jag LYCKLIG och inte ENSAM när jag födde barn och det bidrog nog mycket till att kilona satt kvar plus att jag hade tid, lust, råd och ro att ära bra och gott den här gången.
Efter nån månad till satte sambon upp en bild på mig från februari 2011 och det var en sporre.
Superwoman nästa.
Ja och nu är jag här drygt 6 månader efter lillprinsen kom till världen och jag är starkare i överkroppen än jag NÅNSIN varit. Pga risk förframfall och lite andra krigsskador så kan jag fortfarande inte löpträna som jag vill så kondisen är inte på topp än men det kommer :-).
tisdag 19 februari 2013
Ge mig styrka...
...att acceptera det jag inte kan förändra. Våren kommer inte snabbare för att man tjatar liksom.
Men februari bjuder på surdegsbak (sambons nya projekt), glada ungar, andras ungar, skrattande ungar, sjungande ungar, jobb, lite olika roliga virus, kräksjuka, ont i ryggen, pianostämning (av min snälla snälla sambo), mammagrupp, klassisk parmiddag (det var inte igår liksom), grovköksrenovering (shit vad man kan bli yr och kass av för mycket lacknafta....) och massor av tålamod, ännu mer tålamod och mest tålamod.
Men februari bjuder på surdegsbak (sambons nya projekt), glada ungar, andras ungar, skrattande ungar, sjungande ungar, jobb, lite olika roliga virus, kräksjuka, ont i ryggen, pianostämning (av min snälla snälla sambo), mammagrupp, klassisk parmiddag (det var inte igår liksom), grovköksrenovering (shit vad man kan bli yr och kass av för mycket lacknafta....) och massor av tålamod, ännu mer tålamod och mest tålamod.
måndag 28 januari 2013
Dagens trösterika sång
Jag är inte ett dugg religiös men jag bara älskar den här sången. Man kan tänka att man dedikerar den till någon som är ens stöd, ens kärlek och liv. Någon som finns där och nån som älskar en trots alla brister och fel som man ju har. Så rik jag är och lyckligt lottad som har detta i mitt liv. Det är minsann ingen självklarhet.
Så lyssna till denna kvinna som verkligen visste att livet kan vara tufft men att man också förlikar sig till slut :-).
söndag 27 januari 2013
Januari=transportsträcka
Har ju då börjat jobba efter föräldraledighet. Amen. Ja det är liksom ett måste i mitt liv. Jag AVGUDAR mina barn men jag dör själsligen om jag inte får vara kreativ också och det får jag verkligen på mitt jobb :-). (men det är slut med mysbyxor..NU måste man helt plötsligt försöka se snygg ut igen)
Apropå kreativ så har sambon fullkomligt snöat in på eget surdegs bak (alltså har ni luktat på den där surdegssmeten???? Fy.) och prins Aron har byggt ett helt landskap inne på sitt rum där varje djurart har sin plats, ö. borg, säng....
Hannes är nu drygt fem månader och kräver ganska mycket så nu måste mamma och pappa var kreativa och utsövda för att hitta sätt att underhålla bebisen :-). Så olika bebisar kan vara. Eller så får man vad man klarar av och förtjänar ha ha. Jag var ju helt ensam med Aron och var såklart glad att jag fick en frisk och nöjd bebis. Hannes är också frisk och nöjd men så galet nyfiken så han ska helst STÅ hela hela tiden i mammas eller pappas knä. och så tycker han om att träna krypning/ålning påhejad av Aron.
Mr Know it All är lugn för tillfället och jag får vila mina öron från alla dumheter som nu människor kan vräka ur sig. I ett annat liv kan jag skriva en bok om "Så sänker du dina medmänniskor på bästa sätt".
Ja kort sagt..Livet rullar på som det ska så här i januari (som inte direkt tillhör favismånaden). Så där lagom av allt. Somnar dödstrött klockan 21.30 varje dag. Jobbar, lagar mat, tränar, leker med barnen, städar...Ja ni vet. :-)
Sätter lite guldkant på grådasket och kylan genom att träffa mina vänner, äta (är inne i en period när jag bara måste ha nötter , hembakade kakor, och varm choklad med vispgrädde) och träna crossfit (jäklar vad STARK man blir).
Och nu är det snart dax att börja blogga om mitt stora projekt under våren och vad det kommer utmynna i den 2e juni. Avslöjar en del nästa gång.
Simma lugnt!
Apropå kreativ så har sambon fullkomligt snöat in på eget surdegs bak (alltså har ni luktat på den där surdegssmeten???? Fy.) och prins Aron har byggt ett helt landskap inne på sitt rum där varje djurart har sin plats, ö. borg, säng....
Hannes är nu drygt fem månader och kräver ganska mycket så nu måste mamma och pappa var kreativa och utsövda för att hitta sätt att underhålla bebisen :-). Så olika bebisar kan vara. Eller så får man vad man klarar av och förtjänar ha ha. Jag var ju helt ensam med Aron och var såklart glad att jag fick en frisk och nöjd bebis. Hannes är också frisk och nöjd men så galet nyfiken så han ska helst STÅ hela hela tiden i mammas eller pappas knä. och så tycker han om att träna krypning/ålning påhejad av Aron.
Mr Know it All är lugn för tillfället och jag får vila mina öron från alla dumheter som nu människor kan vräka ur sig. I ett annat liv kan jag skriva en bok om "Så sänker du dina medmänniskor på bästa sätt".
Ja kort sagt..Livet rullar på som det ska så här i januari (som inte direkt tillhör favismånaden). Så där lagom av allt. Somnar dödstrött klockan 21.30 varje dag. Jobbar, lagar mat, tränar, leker med barnen, städar...Ja ni vet. :-)
Sätter lite guldkant på grådasket och kylan genom att träffa mina vänner, äta (är inne i en period när jag bara måste ha nötter , hembakade kakor, och varm choklad med vispgrädde) och träna crossfit (jäklar vad STARK man blir).
Och nu är det snart dax att börja blogga om mitt stora projekt under våren och vad det kommer utmynna i den 2e juni. Avslöjar en del nästa gång.
söndag 20 januari 2013
Känsla kontra okänsla
Här är svaret på varför jag håller på med musik. Det snackas en del om oss "känslomänniskor" (tänker snart börja använda ordet "okänslomänniskor") och vad det kan medföra (ja fördomarna är att man med automatik är impulsiv, instabil och jag vet inte allt...). Samtidigt behövs det såna också. Såna som tar ut svängarna, svettas, visar med hela kroppen och ansiktet vad musik är och att det är en egen unik konstform. Vi behövs också.
Ja nu menar jag ju inte alls att jag spelar i samma liga som Usher (I wish liksom...) men den här livevideon visar verkligen upp vad det är att vara sångare och musiker och ta sitt arbete på stort allvar.
Och utan känslor eller förmågan att förmedla känslor hade såna som Usher inte funnits.
onsdag 9 januari 2013
You don´t know a thing about me Mr Wannabeöverförmyndare
Känsliga läsare varnas för idag blir det inte alls gulligt, PK, fint och vad vissa av er skulle kalla normalt.
Fast å andra sidan folk bloggar ju om sina diagnoser fysiska och psykiska,. lägger ut bilder på sig själv i inga kläder alls. skriver hatbloggar mot poliser, SD, skolan, enskilda tjänstemän osv...
Och DET tänker jag inte göra!
MEN när personer som ska skydda mitt, ditt och andras barn säger " Vissa personer har faktiskt split vision och det har säkert den här personen. Därför behöver du inte alls oroa dig för att barnet skulle fara illa ensam där i parken X"
Jaha ok. Mr Know it all kan ju knappast kollat upp säkerheten i just den här parken där knarkdealer förekommer, hundar går lösa med ägare som har tatueringar av ett särskilt slag om jag säger så. Att parken ligger ett stenkast från en mycket trafikerad väg och att parken befinner sig en stor stad.
Det hade han inte heller.
"Ok så då har ju du ansvar om det händer något?" säger jag skarpt.
"Nej det vill jag inte påstå men det händer ju inget när barnet är där vid parken eller nån annanstans. Men det ligger dig i fatet när du oroar dig för ditt barn."
Jag blev stum.
"Ok jaha är inte det bra att man ibland oroar sig över sitt barn?"
"Jo fast VI oroar oss inte alls."
"Ok men då tror jag att jag förstår jag ska inte berätta för nån när jag är orolig för mina barn."
"Jo men det ligger dig i fatet som sagt eftersom VI vet ju när man ska oroa sig eller inte."
Vet NI det alla mammor och pappor där ute som har separerat och inte har hundra koll på barnet hos den andre hela tiden? Vet ni när det är OK att oroa sig eller inte. Alltså ok för Mr Know it All. Jag vet inte vilken mall jag ska gå efter. Kanske bara böja på huvudet och säga tack för jag fattar vad det rör sig om. Har du EN gång gjort ett misstag gentemot en tjänsteman i nån myndighet då är du dömd för all framtid. Och misstaget kan vara själv svara på alla deras frågor och berätta sanningen. ja för då är det inte DEN sanningen de vill ha. För de stackarna arbetar utifrån en arbetshypotes och de måste ju stämma annars blir chefen inte glad. För det kostar pengar. Massor.
Misstaget kan också vara att du inte vill "leka arga leken" med en tjänsteman på ett seriöst möte och hur hon då slänger med håret och föraktfullt fnyser "Du är fan inte sann."
Du kanske inte har lust att göra dig skyldig till försäkringsbedrägeri och skaffa falska läkarintyg. Och när du handläggaren UPPMANAR dig att göra detta inför x antal vittnen......Ja då får du nog och vräker ur dig nåt otrevligt. Sen är du körd.
Men hur var det där med diskrimineringsgrunder gentemot klienter. De missade nog den kursen och även Bo Edvardssons litteratur.
Ibland sviker samhället som ska skydda mitt barn och våra barn och allas barn men lär er då detta-IFRÅGASÄTT ALDRIG!!! För då gör det ont sen bara. Riktigt ont och de små barnahänderna som glatt klappar gosedjuren, som glatt kramar...Som nån vill göra hårda och tuffa.
"Ja för lite milt våld skadar inte barnen. Inte ens när man med våld måste tvinga dem från mamma och pappa vid de LVU jag varit med om i alla fall." (sagt av en Mr Know it All)
Tack! Jag ska böja mig! Hallelujah!!!
söndag 6 januari 2013
Jag omfamnar, spottar på, älskar, skrattar hejdlöst på Dig 2012
År 2012 i bilder!
2012 var kampen. Kampen för mitt barn. Fy fan säger jag bara. Aldrig mer. Men 2012 var också harmoni (efter maj), trädgård, underbar semester på Gotland och Bohuslän, en UNDERBAR höst med massor av kvalitetstid med Aron och Hannes. Hunnit träffa mycket folk och skaffat mig ett par nya kompisar.
Så vad bär 2013 med sig för mig?
Ja en sak är säker. Det blir jobb och nu är firman i full gång också. :-)
Det blir resor såklart! Gotland och nåt varmt ställe utomlands.
Planeringen fortsätter för att uppnå två mål som jag har....:-)
Skriva klart boken
Ta körkort
Fortsätta föreläsa
.....
Ja också komma helt i form igen såklart! :-)
Gott Nytt År alla och var rädda om varandra!!!
2012 var kampen. Kampen för mitt barn. Fy fan säger jag bara. Aldrig mer. Men 2012 var också harmoni (efter maj), trädgård, underbar semester på Gotland och Bohuslän, en UNDERBAR höst med massor av kvalitetstid med Aron och Hannes. Hunnit träffa mycket folk och skaffat mig ett par nya kompisar.
Så vad bär 2013 med sig för mig?
Ja en sak är säker. Det blir jobb och nu är firman i full gång också. :-)
Det blir resor såklart! Gotland och nåt varmt ställe utomlands.
Planeringen fortsätter för att uppnå två mål som jag har....:-)
Skriva klart boken
Ta körkort
Fortsätta föreläsa
.....
Ja också komma helt i form igen såklart! :-)
Gott Nytt År alla och var rädda om varandra!!!
Slut på sötebrödsdagar???
Vilket ord liksom. Sötebrödsdagar. Måste härstamma från 1800-talet när Jante var som störst och Luther satt på axeln.
I mitt liv är det sötebrödsdagar så ofta det går. För jag unnar mig. Är allergisk mot fredagsmys (fick igår höra om en barnkör som till och med på sin julavslutning sjöng OLW:s jingel "Nu är det fredagsmys..."). Jag vill ha måndags. tisdags, onsdags, torsdags, fredags, lördags och söndagsmys! Because I´m worth it.
Hur som helst så är det dax för mig att kliva ur pyjamasen och gå till jobbet efter en skön föräldraledighet. Mika ska vara hemma till juni och bara det sticker ju vissa i ögonen. "Huuuuuuur ska du klara dig utan din bebis?" Ja alltså det är ju inte så att min bebis försvinner. Han är ju med sin pappa och har det hur gött som helst och jag kommer ju hem på eftermiddagarna.
Vågar knappt inte säga att jag tycker det ska bli asgött att få börja jobba. Få vara Anna och inte bara mamma. och nu när den där gräsliga förkylningen börjat försvinna ur kroppen så kan jag också gå tillbaka till mina träningsrutiner som jag så stolt fick in under hösten.
Styrkan är det vä inget större fel på men har inte riktigt vågat springa. och när jag väl kände att "allt satt på plats" efter förlossningen så kom ju den där gräsliga hostan och det värkte i lungorna vid kraftig ansträngning.
Tänker börja lugnt nu med jogging ett par kilometer och målet är att komma tillbaka till den löpform jag var i 2009. Har ju aldrig varit en långdistansare (jag blir så uttråkad) men snabb på 800 m, 1500 m och 2000 m vill jag bli igen.
Så sötebrödsdagarna är över sa nån till mig.....Oh no! Bara en annan typ av dagar. Fast lika bra dagar.
God fortsättning 2013 alla!!
I mitt liv är det sötebrödsdagar så ofta det går. För jag unnar mig. Är allergisk mot fredagsmys (fick igår höra om en barnkör som till och med på sin julavslutning sjöng OLW:s jingel "Nu är det fredagsmys..."). Jag vill ha måndags. tisdags, onsdags, torsdags, fredags, lördags och söndagsmys! Because I´m worth it.
Hur som helst så är det dax för mig att kliva ur pyjamasen och gå till jobbet efter en skön föräldraledighet. Mika ska vara hemma till juni och bara det sticker ju vissa i ögonen. "Huuuuuuur ska du klara dig utan din bebis?" Ja alltså det är ju inte så att min bebis försvinner. Han är ju med sin pappa och har det hur gött som helst och jag kommer ju hem på eftermiddagarna.
Vågar knappt inte säga att jag tycker det ska bli asgött att få börja jobba. Få vara Anna och inte bara mamma. och nu när den där gräsliga förkylningen börjat försvinna ur kroppen så kan jag också gå tillbaka till mina träningsrutiner som jag så stolt fick in under hösten.
Styrkan är det vä inget större fel på men har inte riktigt vågat springa. och när jag väl kände att "allt satt på plats" efter förlossningen så kom ju den där gräsliga hostan och det värkte i lungorna vid kraftig ansträngning.
Tänker börja lugnt nu med jogging ett par kilometer och målet är att komma tillbaka till den löpform jag var i 2009. Har ju aldrig varit en långdistansare (jag blir så uttråkad) men snabb på 800 m, 1500 m och 2000 m vill jag bli igen.
Så sötebrödsdagarna är över sa nån till mig.....Oh no! Bara en annan typ av dagar. Fast lika bra dagar.
God fortsättning 2013 alla!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)