Rapport från planeten "Aron och company"

AAAAAAAOOOOOWWWWHHHHH!!!!!

Vad tyckte ni om det ljudet va?

Det här då FFFFFFFFFFFFFFFF. Ja detta ägnar jag mig åt nu hela dagarna-testa ljud.

Mamma och pappa vill såklart att jag ska uttala orden "MA-MA" och "PA-PA" men det tänker jag minsann inte göra förrän jag har lärt mig att säga några andra kul grejer.

På min planet så händer en massa roliga saker och livet är ganska enkelt. Men så ibland så landar jag på det som jag nu kallar vuxenplaneten och då är det jobbigt ibland. Ja jag har börjat fatta nu varför vissa vuxna är så himla tråkiga. Jag försöker i och för sig hypnotisera de som jag tycker verkar extra tråkiga genom att stirra på dem ett par minuter på bussen t ex. Om de då inte tittar tillbaka (hur kan de låta bli att titta in i mina mörka, vackra ögon. I don´t get it.) DÅ så börjar jag morra som en hund. Om inte de hjälper så kraxar jag högt och länge. Aarrrgh!!! Arrrrgh! Arrgh! OM inte det hjälper så brukar jag luta mig fram och fyra av ett stort leende och säga gä gä gä gä med en liten viskande röst och DÅ brukar de titta snabbt och le ett trött leende.

Men så mycket onödigt de pysslar med på dagarna så fattar man ju om de är trötta och arga. Till exempel så tog mamma ALLA tidningar och virade in alla sin grejer, stoppade ner dem i stora lådor bara för att plocka upp dem sen igen. Hon LEKTE inte ens med pappret! Kan ni fatta? För mig är det liksom drömmen att sitta i ett land fullt med papper. Eller som när vi ska gunga. Ni ska inte tro att de vuxna sätter sig själva på gungan utan de flesta står bredvid och PRATAR i telefon eller med nån annan tråkig vuxen. Hmmm, jag förstår liksom inte hur man INTE kan vilja gunga. Min mamma och pappa kan i och för sig tänka sig att sitta en stund på gungorna bredvid mig men de verkar inte särskilt roade. Nä då tycker jag att vovven Diesel är mycket smartare och använder sin tid mer effektivt. Han äter kottar och jagar kottar i timmar och jag skrattar så jag håller på att kikna varje gång jag ser honom. Han har sinne för humor.

Ja som sagt man får vara glad så länge man är bebis. Det är ju lätt vi som sitter inne med sanningen.

Pussar och kramar till mina fans

Mitt senaste inlägg i EDICO

Ibland så får jag förfrågan om att skriva i Malmö Stads personaltidning EDICO och då kan det se ut så här.....

Tänkte ge mitt inlägg i debatten ”föräldraledighet”. För det första
kan man ju undra varför det heter föräldraledighet när endast
40% av männen tar ut någon föräldraledighet under barnets
första levnadsår. Av alla dagar som kan plockas ut så tar
kvinnor ut 80% av de dagarna. Och det resulterar i… ja just det
sämre löneutveckling för kvinnor på många arbetsplatser.
En god vän sökte en heltidstjänst som musiklärare på en lite
mindre ort. Hon var den enda behöriga sökanden så egentligen
var det inget snack men ändå så fi ck hon frågan om hon var gravid
eller planerade att skaffa barn. Det är dessutom så att vi kvinnor
fortfarande gör det sk ”obetalda arbetet” i hemmet trots att
många av oss jobbar heltid och ibland mer än det.
Nåja jag hade redan bestämt mig innan min älskade prins Aron
kom till världen att JAG ska minsann ägna min föräldraledighet åt
att iaktta, eftertanke och såklart att hänga med lillkillen.
De iakttagelser jag gjorde, ja mina Gudars skymning vad
mycket jag såg genom mina genusglasögon, var:
• nyblivna pappor fi nns knappast på BVC (Arons pappa fi ck lite
sura blickar när han var med då kvinnor sitter och ammar)
• nyblivna pappor får gärna gå på krogen med grabbarna och
kollegorna och ingen tycker det är konstigt
• en del pappor säger att de ska passa sina egna barn
• mormor är den som byter, morfar gör det endast i nödfall.
Jag såg mycket annat och hörde en hel del också. Emellanåt har
jag varit på jobbet och jobbat lite fackligt och hälsat på kollegorna
med lille Aron och första gången var jag lite nervös för
vad de skulle tycka, men de har tagit emot oss med öppna armar.
Ok, vad bra tänkte jag. Några kvällar senare satt vi ett tjejgäng
hemma hos mig och gick sen ut och dansade medan Aron snusade
gott i morfars famn. Men DET var tydligen inte ok! En stor
kille kom fram till mig och sa:
– Du födde inte du barn för 8 veckor sen?
– Jo men vaddå, svarade jag. Nyblivna pappor går ju ut.
– Jamen det är skillnad för du ska vara hemma och amma och
ta hand om din bebis. Är du inte rädd för vad som ska hända
med ditt barn?
Och då kom jag på det! Man ska vara rädd för allt som kan gå
fel med ens barn, med en själv och ens kropp nu när man blivit
MAMMA och det får man ju höra på BVC också. Men om man nu
inte är rädd då? Om det faktiskt är så att jag litar på min egen
förmåga, Arons signaler om att han mår toppen, mina föräldrar
och alla mina goda vänner? Sen tänkte jag efter och då slog det
mig att det handlar ju inte om det. För inte hade den här killen
på krogen sagt samma sak till Arons pappa?
Så när vi rynkar på näsan åt ”de där andra” och tycker att OJ
vilken konstig kvinnosyn de har så ska vi också titta på oss själva.
Jag vill verkligen poängtera att jag vet att jag är lyckligt lottad
och att det fi nns miljoner, miljoner kvinnor som är omskurna och
tvingas föda barn när de nästan själva är barn. Det fi nns kvinnor
även i Sverige som inte har sociala nätverk, pengar som lever
med män som slår dem ännu mer när de är gravida (ja det är faktiskt
sant även om det låter taget ur en B-thrillerfi lm). Och sen
ska vi inte glömma bort alla män som VILL men inte FÅR träffa
sina barn då modern fortfarande anses vara mest lämplig i
många fall. Eller de underbara män och killar som vill vara manliga
förebilder åt våra små knattar på dagis. De synas i sömmarna
och jag har personlig erfarenhet av mammor som byter dagis
för att det jobbar män där.
Ändå är det vi som ska vara goda förebilder åt våra elever. Vi
ska lära dem om likabehandling, nolltolerans, jämställdhet, att
alla har ett värde, att män och kvinnor ska kräva lika lön för lika
arbete och vi pratar, pratar och pratar med dem om RESPEKT dvs
att se varandras olikheter och kunna acceptera olika egenheter
utan att se ner på den andre.
Men kan vi allt om detta själva? Ibland kan jag känna att jag får
mer respekt, glädje och utbyte av mina elever än av vissa vuxna.
Och när det gäller våra egna små guldklimpar, våra elever, barn
vi möter på caféer och barn till våra vänner så anser jag att vi alla
har ett kollektivt ansvar och ibland måste visa civilkurage och
stötta varandra privat och i våra yrkesroller. För vem vet svaret på
alla frågor om hur det kunde gå snett för vissa, hur det gick lysande
för en annan i livet, hur snälle lille Calle hamnade på kåken
och hur det lilla spädbarnet egentligen uppfattar omvärlden.
Inte jag i alla fall. Det enda jag vet är att den dagen rädslan tar
över så fi nns det ingen rättvisa och den dagen jag slutar tycka
om mina elever och bry mig om dem då är jag ingen bra lärare
enligt min måttstock. Och vi har alla ett ansvar för att nästa generation
ska kunna skapa ett mer jämställt samhälle. 􀁽

Är ensamhet en dygd?

Här på bilden ser ni en typisk situation på 2000-talet. En ung människa

som messar som vill ha kontakt med andra men som kanske bara har det på mobilen eller på nätet. Inte för att jag är sån. Jag MÅSTE träffa människor LIVE men jag har funderat mycket på det här med ensamhet och hur vi värderar det begreppet.

Ett nytt magasin har kommit (ja förr hette det ju tidning eller blaska men nu ska man ju säga "magasin" med betoning på iiiiiiii. )

Hur som helst så heter det "Kattis" och på framsidan kan man läsa "Hitta kärleken". Ja det är ju inget nytt men jag fattar inte en grej. Alla skriver typ om "Så hittar du en partner" eller "När jag var 60 vågade jag äntligen köpa hund och då blev jag lycklig" eller "Utan mina vänner hade jag aldrig klarat skilsmässan".

Men varför är det så här då att ensamhet ändå blivit en dygd i Sverige (ja inte i några andra länder vad jag vet i alla fall). Fast alla strävar efter att INTE vara ensamma.

Ofta händer det mig att gamla människor på bussen pratar med mig när jag har hunden eller Aron med mig och säger sen: "Tack för pratstunden. Du vet man är ju ensam nu för tiden."

Det är ju så hemskt!! Vem fan vill vara ensam? Vem har kommit på det här att "nu ska du nog vara ensam ett tag för att hitta dig själv"?

I många länder som jag besökt hade de skrattat ihjäl sig. De är typ ALDRIG ensamma från den dag de föds till den dag de dör och de "hittar sig själv" (vad nu det är för nåt) ändå. Jag ska ta mig själv som exempel. Jag pratade med en bekant för ett tag sen som sa" ja men jag har varit singel mycket längre än du. Jag klarar mig utan partner och det är bra att vara ensam några år då och då"

Eeeeeeeh.....? Que?

Min mamma har tex aldrig bott själv utan flyttade direkt från föräldrahemmet till min pappa och när man berättare de för folk så säger de "Men Gud hur har det gått?".

Alltså jag fattar inte bara. Är inte vi sociala djur som behöver flocken, trygghet, hjälp av varandra och att bara vara med varandra under tystnad eller arbete?

Jag vill ialla fall INTE vara själv. Jag har nog redan hittat mig själv och kommer klippa till nästa människa som påstår att "ensam är stark". Jag tänker inte gå in i min grotta och fundera. Glöm det.

ALDRIG MER EN FLYTT!!!

Jag är så trött på att skruva, lyfta, bära, böja mig ner, kräla omkring på golvet, skrapa bort färg, putsa rör i badrum, spika...

Jag har flyttat runt tio gånger i mitt liv som den rastlösa själ jag är. Har tyckt det var jobbigt innan men då har jag inte vetat vad jag pratat om...Att flytta ensam med en bebis, galen vovve som inte fattar sitt nya revir är GANSKA jobbigt.

Nu bor jag ju i mitt slott. Ja det är så det känns för mig att bo i en fyrarummare. Väldigt lyxigt! Och här tänker jag bo tills jag vinner på lotto eller nån galning får för sig att de ska köpa ett hus till mig eller nåt....Jag menar man vet ju aldrig. Ibland så slår drömmar in... :-)

Javisst gör det ont när knoppar brister

"Ja visst gör det ont när knoppar brister? Varför skulle annars våren tveka?"

Imorgon är det den 8e april. För många kanske en vanlig onsdag. För mig också förutom att jag tänker på att det var precis ett år sedan som jag blev ensam. Med en liten bebis i magen. Sparkande, otålig och redan då stoooor. Inte ville jag påskpynta. I år gör jag inte det heller men av en helt annan anledning-jag är mitt i flytten och det är kaos i min nya fyra.

Jag har inte skrivit nåt om det här och tänker inte börja göra det nu heller men det vara bara att jag just idag kom och tänka på det när jag sprang en lång runda med vovven. (Maxade förresten min löpning IGEN. Börjar bli så smått imponerad av mig själv.)

Men oavsett vad som hänt mig och andra (jag tänker på alla de som har årsdagar för folk de mist osv) så tycker i alla fall jag att våren får en att både gråta och jag gör det verkligen, skratta, tänka efter, känna efter, minnas sina barndoms vårar som ju alltid var så härliga. Man lekte fram till 20 ute med sina grannar. Man rusade in så där härligt svettig men ändå inte för varm för kvällsluften var kylig. Och så hungrig man var på mammas goda kyckling eller pappas goda moussaka. Eller som när vi alla kusiner var hos farmor och farfar och man sov i kökssoffan och åt pannkakor stekta i massor av smör och med farmors hemmakokta sylt och saft.

Så tryggt, så skönt att ligga där i kökssoffan hos farmor Irma med storasyrran.

Vilka fördelar jag haft i livet. Fått uppleva landet, semestrar på Gotland, språkresor, roliga kusinträffar, skidåkning sen 1980 och sen massa resor på egen hand i världen.

Bilden är på mina kusiner, mig och min syrra och det är taget 79 eller 80 på farmors torp en bit utanför Arentorp vid påsk.

Hur som helst!!! Glad påsk och var rädda om varandra!

Cocktails och rock n roll....

...är kanske det som behövs just nu! Är dödstrött efter ett evigt flyttande och dessutom hjälpte jag en polare att flyttstäda sin lägenhet.

Tänk lilla jag i en fyra med min son. Tänk om det faktiskt är så att jag har blivit vuxen eller är på väg dit i alla fall.

Mina vuxenpoäng för tillfället:

är gift och skild

har ett barn

har fast jobb (fast bara på 60%)

medlemskort på MQ

medlem i facket och skyddsombud

Men sen kom jag på att oj vad mycket jag missat som vuxen. Typ:

har inte ICA kundkort

lever inte ihop med någon

har inte körkort

har ingen bil

har inget pensionsspar....

Ja men vad fan är eg vuxen? Ska skriva om det nästa gång!