Mitt senaste inlägg i EDICO

Ibland så får jag förfrågan om att skriva i Malmö Stads personaltidning EDICO och då kan det se ut så här.....

Tänkte ge mitt inlägg i debatten ”föräldraledighet”. För det första
kan man ju undra varför det heter föräldraledighet när endast
40% av männen tar ut någon föräldraledighet under barnets
första levnadsår. Av alla dagar som kan plockas ut så tar
kvinnor ut 80% av de dagarna. Och det resulterar i… ja just det
sämre löneutveckling för kvinnor på många arbetsplatser.
En god vän sökte en heltidstjänst som musiklärare på en lite
mindre ort. Hon var den enda behöriga sökanden så egentligen
var det inget snack men ändå så fi ck hon frågan om hon var gravid
eller planerade att skaffa barn. Det är dessutom så att vi kvinnor
fortfarande gör det sk ”obetalda arbetet” i hemmet trots att
många av oss jobbar heltid och ibland mer än det.
Nåja jag hade redan bestämt mig innan min älskade prins Aron
kom till världen att JAG ska minsann ägna min föräldraledighet åt
att iaktta, eftertanke och såklart att hänga med lillkillen.
De iakttagelser jag gjorde, ja mina Gudars skymning vad
mycket jag såg genom mina genusglasögon, var:
• nyblivna pappor fi nns knappast på BVC (Arons pappa fi ck lite
sura blickar när han var med då kvinnor sitter och ammar)
• nyblivna pappor får gärna gå på krogen med grabbarna och
kollegorna och ingen tycker det är konstigt
• en del pappor säger att de ska passa sina egna barn
• mormor är den som byter, morfar gör det endast i nödfall.
Jag såg mycket annat och hörde en hel del också. Emellanåt har
jag varit på jobbet och jobbat lite fackligt och hälsat på kollegorna
med lille Aron och första gången var jag lite nervös för
vad de skulle tycka, men de har tagit emot oss med öppna armar.
Ok, vad bra tänkte jag. Några kvällar senare satt vi ett tjejgäng
hemma hos mig och gick sen ut och dansade medan Aron snusade
gott i morfars famn. Men DET var tydligen inte ok! En stor
kille kom fram till mig och sa:
– Du födde inte du barn för 8 veckor sen?
– Jo men vaddå, svarade jag. Nyblivna pappor går ju ut.
– Jamen det är skillnad för du ska vara hemma och amma och
ta hand om din bebis. Är du inte rädd för vad som ska hända
med ditt barn?
Och då kom jag på det! Man ska vara rädd för allt som kan gå
fel med ens barn, med en själv och ens kropp nu när man blivit
MAMMA och det får man ju höra på BVC också. Men om man nu
inte är rädd då? Om det faktiskt är så att jag litar på min egen
förmåga, Arons signaler om att han mår toppen, mina föräldrar
och alla mina goda vänner? Sen tänkte jag efter och då slog det
mig att det handlar ju inte om det. För inte hade den här killen
på krogen sagt samma sak till Arons pappa?
Så när vi rynkar på näsan åt ”de där andra” och tycker att OJ
vilken konstig kvinnosyn de har så ska vi också titta på oss själva.
Jag vill verkligen poängtera att jag vet att jag är lyckligt lottad
och att det fi nns miljoner, miljoner kvinnor som är omskurna och
tvingas föda barn när de nästan själva är barn. Det fi nns kvinnor
även i Sverige som inte har sociala nätverk, pengar som lever
med män som slår dem ännu mer när de är gravida (ja det är faktiskt
sant även om det låter taget ur en B-thrillerfi lm). Och sen
ska vi inte glömma bort alla män som VILL men inte FÅR träffa
sina barn då modern fortfarande anses vara mest lämplig i
många fall. Eller de underbara män och killar som vill vara manliga
förebilder åt våra små knattar på dagis. De synas i sömmarna
och jag har personlig erfarenhet av mammor som byter dagis
för att det jobbar män där.
Ändå är det vi som ska vara goda förebilder åt våra elever. Vi
ska lära dem om likabehandling, nolltolerans, jämställdhet, att
alla har ett värde, att män och kvinnor ska kräva lika lön för lika
arbete och vi pratar, pratar och pratar med dem om RESPEKT dvs
att se varandras olikheter och kunna acceptera olika egenheter
utan att se ner på den andre.
Men kan vi allt om detta själva? Ibland kan jag känna att jag får
mer respekt, glädje och utbyte av mina elever än av vissa vuxna.
Och när det gäller våra egna små guldklimpar, våra elever, barn
vi möter på caféer och barn till våra vänner så anser jag att vi alla
har ett kollektivt ansvar och ibland måste visa civilkurage och
stötta varandra privat och i våra yrkesroller. För vem vet svaret på
alla frågor om hur det kunde gå snett för vissa, hur det gick lysande
för en annan i livet, hur snälle lille Calle hamnade på kåken
och hur det lilla spädbarnet egentligen uppfattar omvärlden.
Inte jag i alla fall. Det enda jag vet är att den dagen rädslan tar
över så fi nns det ingen rättvisa och den dagen jag slutar tycka
om mina elever och bry mig om dem då är jag ingen bra lärare
enligt min måttstock. Och vi har alla ett ansvar för att nästa generation
ska kunna skapa ett mer jämställt samhälle. 􀁽