måndag 17 september 2012

Vardagslunk

Jag är sjukt dålig på vardag men gillar VAR DAG. Försöker leva i nuet och tycker att jag är ganska bra på det nu förtiden. Förr vara jag alltid i då eller framtid.
När man har en liten Hannes Martti så MÅSTE man vara i nuet och just nu så är det fullt fokus på mina barn. Ja nästan fullt fokus då...För visst glider tankarna iväg ibland när prins Aron är på dagis och Hannes sover. Typ "borde tvätta, borde skaffa mig en ny PT, borde öva, borde skriva, borde diska..."

Man ska ju inte stressa efter en förlossning utan vila, njuta, äta gott och bara vara men är man en duracellkanin som jag så blir det svårt ibland. Jag och min sambo har i alla fall börjat med en ny vana som jag gillar mycket och det är kvällspromenader med barnen. Aron älskar det. Vi går ut vid 19 och promenerar en timme och kommer hem lagom när det börjar skymma. Och när vi traskar där i skogen eller vid havet så känner jag verkligen att "detta är min familj". Underbart och overkligt!

I sinom tid så ska jag ju börja träna igen och fasen vad det KLIAR i hela kroppen, men tyvärr så får jag ju inte springa än. Man vill ju inte riskera framfall (lika sexigt som det låter...). Men lite träning hade behövts då kilona sitter som berget denna gång efter förlossningen. Ja jag vet jag ska inte gnälla för det handlar om 5 kilo men de är så degiga och det är inte så himla snyggt. Borde kanska skaffa en gördel som de hade på 50-talet :-).

Ja dagarna går och kommer aldrig åter och innan man vet ordet av så är man tillbaka på jobbet och inne i ekorrhjulet igen. Ska försöka njuta ännu mer och sluta vara så himla ambitiös. Alltså det är ju inte så att man inte GÖR nåt för det gör man ju. Man tar hand om dessa våra minsta, våra viktigaste och de som ska forma vårt samhälle och om man vill göra ett bra jobb så får man ju avsätta lite tid också.

onsdag 12 september 2012

Jag-en kamelont som vänder ut och in på mig själv

Alltså jag försöker verkligen. Gudarna, mina vänner och katten ska veta hur mycket jag försöker. Ja jag försöker verkligen och gör mitt allra bästa hela tiden för att vara en bra mamma och följa boken. Problemet är ju bara att det finns liksom inte EN bok för oss som ligger i tvist utan TUSEN.

Låt mig ta ett exempel.
Kalle, Olle, Pelle och Nisse tycker alla att de har barnets bästa för ögonen och barnet i fokus. På frågan om hur man ska göra när en 4-åring VÄGRAR, gråter, skriker, spriner och gömmer sig och till slut resingerar inför en överlämning svarar Kalle, Olle, Pelle och Nisse diametralt olika.
Om Kalle, Olle, Pelle och Nisse hade varit Svensson på gatan så hade det väl varit sin sak men när samtliga arbetar inom barnomsorg, familjerätten, med familjejuridik eller barnpsykologi så blir det svårare. För visst vill ju jag som mamma tro på dem allihop. De är ju proffs och borde veta.

Kalle: Ja men jag tycker att man absolut kan använda sig av milt våld. Det finns inget barn som tagit skada av det så länge inte mamma eller pappa visar känslor i detta läge. Man ska vara som en pilot som flyger ett flygplan och man ska bara stänga av alla känslor annars kommer barnet känna vad du känner.

Olle: SJÄLVKLART ska du lyssna på ditt barn! En 4-åring har uppnått den mognadsnivå så att den förstår saker på ett djupare plan och inte bråkar för bråkandets skull. Övertala, muta, locka och motivera men om barnet blir hysteriskt så tvinga absolut inte. Då skadar du deras förtroende. En 4-åring ska man ta på allvar och lyssna på. Du känner ditt barn bäst!

Pelle: Svår fråga....Ibland ska man lyssna på sitt barn och ibland inte. Det beror på vad det gäller. Det viktigaste är att föräldrarna kommer överens och samarbetssamtal är det som gäller. Om inte det funkar så får förskolan ta ansvar för överlämningarna och medla. Då löser sig allt nör barnet av sig självt.

Nisse: Fixa en lösning som gagnar er föräldrar. Jag menar är det inte skönt för en förälder att vara barnfri två veckor i sträck? Jo såklart och då är det ju också det bästa för barnet. Man ska ytterst ta hänsyn till föräldrarnas arbetstider och livssituation och om föräldrarna är nöjda med sina liv då är barnen det också.


Que?????????



Så när man då försöker följa allt som alla säger och samtidigt gå på egen magkänsla, blidka den andre parten och samtidigt ha sitt barns bästa för ögonen och möta och bekräfta alla barnets känslor och reaktioner utan att känna nåt själv.......Ja det blir lite komplicerat ibland. Minst sagt. Eller är det bara jag som är kass?

Så kan någon klok person tala om för mig vem som har rätt?

Bilderna är googlade.

söndag 9 september 2012

Det sprutar

Fyfan för mjölkstockning. Fyfan för när det sprutar ut bröst och ögon.
Alltså jag ammar inte mina barn av den enkla anledningen att det inte känns rätt. Ja så hemskt är det. Jag vet att det är det bästa och bla bla bla bla men jag kan bara inte.
Så att ge mig "Amningsboken" i mammagåva när vederbörande VISSTE att jag inte ville och skulle amma resulterade bara i sprutande ögon. Så jäkla rubbat liksom. "Åh tack för omtanken??? Nu ger du mig inte alls dåligt samvete......" Vad tänkte den personen med?
Nåväl boken har kommit väl till pass då andra väninnor lånat dem under åren.

Den här gången fick jag ett helt Ole Henriksen kit i mammagåva och ett halssmycke i vitt guld och total respekt för mitt beslut att  inte amma. Inga sprutande ögon här inte men den här gången fick jag kanske mitt straff då för att jag trotsat att MVC och BVC tanter dvs G-kupa, läckande tuttar och 39 graders feber. Trots att jag fått samma tabletter på KK för att hämma mjölkproduktionen som jagt fick 2008 så började min brsöt den här gången producera massor av mjölk och nu sitter jag här som en annan Pamela Anderson :-).


Lärdomen är i alla fall att hellre läckande bröst än tårar som aldrig vill sluta rinna.

(Pumpen på bilden är googlad)

lördag 1 september 2012

ÄNTLIGEN!!! Välkommen älskade barn

Nu är älskade miniprins här! Natt mellan 22e och 23 aug kom Hannes till världen efter sex timmars mycket intensivt arbete.

En vecka har gått och tankarna är många. Detta snurrar i mitt huvud just nu. (Obs! De som är känsliga för känslouttryck och tycker det är patetiskt eller verkar konstlat bör inte läsa nedanstående)

1. Har nu fött med all tänkbar smärtlindring en gång och utan något en gång och kan bara konstatera att det krävs en typ övermänniska för det sistnämnda. Ok jag gjorde det men varför har ingen sagt att det var en nära dödenupplevelse? Coolt ja-men AJ AJ AJ AJ AJ!
2. Min sambo som i vanlig fall är lite rädd för nålar, blod etc blev min egen stålman och riddare. Shit vilket stöd, vilken coaching, vilken kärlek, vilken närhet!!! Tack för att jag fick göra detta med någon som bryr sig och älskar mig!
3. Hur fasen klarade jag mig förra gången när jag sen blev ensam med ett spädbarn och med allt vad det innebär? Tar så tacksamt emot tvåsamhetens trygga vagga, vardag, vänliga ord, frukost på sängen, förutsägbarhet och någon som också älskar och hänger sig helt åt barnet.
4. Aron, min älskade, älskade unge! Wow vilken storebror han är och mammahjärtat värker av stolthet!
5. Livet tar så konstiga vändningar och vem kunde tro att jag skulle få den här chansen? Jag tror inte på någon högre makt utan tackar mig själv för att jag är stark men den styrkan hade jag inte kunnat finna och förvalta utan stöd från mina vänner, familj, kollegor och min son Aron.
6. "Du varg du varg kom inte hit-ungen min får du aldrig" Aron älskar den där sången och vi har sjungit den tillsammans för lillebror och återigen får man den där obeskrivliga känslan av "Hur ska jag kunna skydda dessa mina små från det onda, göra dem till bästa medborgare som tar sitt ansvar och medverkar till att vi får ett bättre och mer tolerant samhälle? Man kan inte göra mer än sitt bästa.