Ny upplevelse på ICA Maxi

Alltså jag är social. Punkt. Älskar människor och tycker det är så sjukt intressant att studera folks olikheter, beteende etc. En av mina senaste iakttagelser är gjorda på ICA Maxi i västra hamnen. Av någon anledning så har jag börjat handla där ibland. Shit man kan tro att man är på catwalken i Paris. Jag är van vid mitt gamla coop på värnhem men ICA Maxi...Ja man får till och med inspiration när man handlar där. Det regnade som fasen sist jag var där och då upptäckte jag för första gången i mitt liv att det finns SNYGGA gummistövlar. Läckra, pigga, fräscha småbarnsmammor trippade omkring och handlade i just SNYGGA gummistövlar. Vet inte var det har köpt dem, men det tänker jag ta reda på.

Som sagt, människor är otroligt intressanta varelser. Jag har på senare tid också tyvärr haft några dåliga erfarenheter av hur det kan gå när det totalt brister i kommunikation mellan vuxna individer. När två vuxna på förhand har bestämt sig för vad de ska tycka och tänka så intar de en position och så ligger de där i varsin skyttegrav och skjuter. Ibland vinner den ena en bit mark, ibland den andra. Hemskt. Och ändå så är det så lätt att man själv hamnar där i skyttegraven. Jag tycker själv att jag i grund och botten är ganska så snäll. Jag vet ju hur jag själv är. Eller vet man det? Är det kanske så att "sanningen" om ens jag ligger nånstans mellan hur omvärlden uppfattar en och hur man själv uppfattar sig.

Självrannsakan is the shit. Det är spännande och intressant att öppna ögonen och huvudet och börja fundera på vad det är som gör att till exempel just jag valde att analysera och reflektera över skillanden mellan ICA Maxi och Coop.

Detta var typ vad som rörde sig i min skalle en gråmulen torsdagsförmiddag. Resten av dagen ska ägnas åt en liten klok, fundersam, lekfull, livlig och supergosig Aron.

Kortison, kyla och mat

Ja det märks att man inte är tjugo längre. Efter en segdragen benhinneflammation slutade det hela med att skiten spred sig upp i knät. Så nu haltar man omkring och känner sig som typ 90 :-). Fått två kortisoninjektioner (sådär skönt kan jag meddela) men det ska tydligen ge effekt. Frågan är bara NÄR!!!! Jag är ju den typen som går NER i vikt när jag inte kan träna som normalt. Ja jag vet många säger att jag ska vara glad för det, men jag VILL faktiskt inte vara så här smal. (Ja jag vet....I-landsproblem).
Provat alla möjliga dieter. Dessertostdieten var helt klart godast i alla fall :-).
Nu börjar det dessutom bli ordentligt kallt ute och jag skulle gärna ha ett extra späcklager. Tur att man har en vandrande liten kamin med sig i alla fall. Ja jag menar såklart älsklingsaron. Han har varit varm sen han föddes och sover fortfarande helst utan täcke medans mamma har flanellpyjamas, duntäcke och gärna en extrafilt.
Nä nu är det dax att ösa på elementen här hemma innan det är dax för lunch och sen halta bort till dagis och hämta lillkillen.
Gå-upp-i-vikt-tips mottages tacksamt! :-)

Heeeej!

Det var längesen sist. Men nu är jag tillbaka och har hunnit bli 2 år och 3 månader.
Tydligen är jag stor som ett hus, men börjar smalna av en del.
Just du händer det mycket. Jag har till exempel fått en jättefin ny säng av mamma. Jag måste ju bara kliva upp ur sängen själv kl 05.30 och säga "heeeeeeej mamma ajjon shovit gott" och så sträcker jag på mig.
Har skaffat mig några favoriter på dagis. De är givetvis tjejer (framförallt EN tjej) som jag pratar mycket med. Pratar gör jag mest hela tiden. Svenska alltså.
Det är skönt att jag får och kan uttrycka mina känslor så att min familj förstår och att de tycker att det´är ok att jag ibland blir arg ( tex om jag inte får den maten jag vill). Mamma skrev en sak på facebook "Aron berättar nu om saker som hände innan han kunde prata." och ja såklart jag gör för jag har ett hästminne som morfar, mamma och gamla farmorn Irma.
Älskar fortfarande när flocken är samlad, men oftast vill jag ha mamma lite för mig själv. För några veckor sen sa jag till mamma "Jag älkar dig me". Oj så det glittrade i hennes ögon. Jag vet ju att hon älskar mig också och nu när vi ser på foton på hennes stora mage och sen bebis bilder på mig från den gamla lägenheten så är det ju klart att jag ser och fattar att det var Ajjon som bebis. Det finns ju inga andra barn eller bebisar hemma hos oss så det måste vara jag. Aaaaaah än så länge är jag minstingen! Buba är ju nästan som min bror. Jag brukar ringa till honom (han är snart ett år gammal) och kolla så att han sover ordentligt. Sen ringer jag min syster också ibland speciellt efter att jag sett foto på henne, när vi blåser bubblor på hennes 3-årskalas.
Ja det var väl allt för nu. Jo just det. Jag ´sjunger också och är riktigt bra på att dansa och passande nog fick jag en elgitarr igår!!! Och så kan jag säga hela mitt namn Ajjon Manne Jubat
Var rädda om varandra hör ni! Inte knuffas , inte slåss och inte vara dumma mot djuren är ni hyggliga!
Kramar till alla mina fans

ARON profeten prinsen

Tant i lila hår

Tro mig. År 2060 kommer jag inte vara att leka med. Då är jag en tant med lila hår, stilettklackar, långa röda klor, chockrosa handväska och en ännu mer smord käft:-).
Jag har "bara" levt 35 år men känner mig ibland som 90 och samtidigt som 25 och ibland som en trotsig 3-åring. Alla åldrar bor ju liksom inne i kroppen på en.
(Fördelen med att ha kontakt med "barnet inom sig" är att det blir så mycket enklare och roligare att verkligen LEKA med lille prins Aron.)
Jag har pratat med många kloka "äldre" kvinnor som säger att livet blir bara bättre och en av de saker som blir bättre är att man sänker kraven på sig själv och vågar mer och mer stå för saker och ting och så klart blir man mer och mer ödmjuk inför livet. Det sista kan jag meddela att jag redan är. Livet är så skört, så skört och inte blir det bättre av att våldsverkare och maktgalna människor ser till att livet ställs på sin spets för de som inte bett om det.
Jag tänker på "skytten" i Malmö som urskiljningslöst skjuter på folk. De 500.000 kvinnor i Kongo som systematiskt utsatts för grym sexuell tortyr. Jag tänker på de människor i vårt Sverige som sitter på maktpositioner de inte borde sitta på och som missbrukar sin makt. Jag tänker på de barn som växer upp utan kärlek, närhet och bekräftelse. Jag tänker på de mördare som anser sig ha rätten att ta andra männsikors liv. Jag tänker på bödeln som trycker på knappen och ser till att ett mord i lagens namn begås.
Om Gud finns så ska jag ta mig ett snack med honom när jag kommer till himlen.
Men innan dess, när jag gått i pension, så ska tant Rubarth i lila hår ta sitt ansvar och på något sätt försöka dra mitt strå till stacken. För i längden så måste ju kärleken vinna och vara det som är bestående för oss människor. Så måste det ju vara.

När jag blir 95....

Min farmor fyllde nyligen 95 år. Då har man upplevt en hel del. 1900-talet är ju det årtionde då utvecklingen gått snabbast inom en massa områden. Tänk när min farmor var liten flicka så var det häst och vagn och dass på gården som gäller. Kvinnor hade inte rösträtt. Dödsstraffet i för civila fanns fortfarande även om det inte hade praktiserats sedan 1910. Antibioitika fanns inte och det resulterade tyvärr i att en av min farmors nära släktingar dog väldigt ung. Radio och grammofon var det man använde för att t ex lyssna på musik. Farmor föddes under brinnande krig och spanska sjukan tog många många liv som idag inte hade behövt spillas.
Svindlande tanke egentligen att jag som just nu sitter på internet, med en mininal Iphone fäst i koftan, iklädd de kläder som jag VILL ha och som kommer slängas eller skänkas bort när de inte passar längre och bredvid mig ligger en mobiltelefon där jag när som helst kan nå de jag vill nå. Just den personen har kontakt och en relation till en person som det och upplevt så mycket. Som har en fot tillbaka i det som min son kommer läsa om i historieböckerna, men inga ögonvittnen finns kvar.
Otroligt coolt om man tänker efter.
Jag tänker också bli minst 95 år och förhoppningsvis kan jag också fira min dag och blicka ut över en stor släkt och vara så pigg och frisk som min farmor alltid varit.
De som känner mig säger att jag har definitivt ärvt hennes envishet och det tar jag som en komplimang för det är nog det som gör att hon fixat allt och hennes livslust.
Själv säger hon att det inte var bättre förr och hon är alltid uppdaterad om vad som händer och sker med hennes 11 barnbarn och numera 5 barnbarnsbarn. Hon skaffade sig en karl när hon var 85. Bara det!! När hon bröt fotleden efter ett elakt fall utför en källartrappa när hon var närmre 80 så var hennes egen kommentar "tur att det inte hände någon gammal".
Olyckor och sjukdomar kan drabba oss alla och döden skiljer inte på folk och folk men med farmors inställning tror jag i alla fall att man kan mota Olle i grind ett bra tag. Det handlar nog helt enkelt om att LEVA, aldrig ge sig och inte tänka så jäkla mycket på den där siffran som står på ens leg.

Sandlådenivå

Valet orsakde onekligen en hel del debatter och inlägg på såväl facebook som i media. Med all rätt. Det var en riktig nagelbitare och det är bra att människor utnyttjar sin åsiktsfrihet. Ibland kan jag dock känna att det går till överdrift. Eller rättare sagt ofta handlar det om HUR man säger saker eller agerar och inte om VAD man tycker.
Nu är det ju faktiskt så att (om man ska tro dagens sydsvenskan) att var femte skåning röstade på SD och vad man än tycker om det så är det ett faktum att de nu har mandat i ett flertal kommuner och även i riksdagen. Det finns alltså uppenbarligen rätt många som röstat på dem. Intressant är dock att inte en enda sverigedemokrat (i alla fall inte av det jag läst och hört på facebook och andra sociala forum) träder fram och diskuterar.
Sen har vi det här med sandlådenivå. Typ när Ohly vägrar gå in i samma sminkloge som Jimmie Åkesson. Hur tolerant är då Lars Ohly som själv förespråkar tolerans och ett samhälle för alla?
Eller när någon uttrycker en åsikt på exempelvis facebook på ett konkret och bra sätt och pajerna haglar och kommentarer innehåller svordomar osv. Vad säger det om de som gör så? Har man inte rätt att tycka vad man vill. Jo. I min värld så har man rätt att tänka, känna och tycka vad man vill men det ultimata är ju givetvis att man sen hanterar, uttrycker och agerar på ett konstruktivt sätt.
Alltså hallå. Jag är själv en känslomänniska och har kastat en och annan paj och även nåt glas i väggen nån gång pga vrede eller frustration. Men mitt mål är i alla fall att så sällan så möjligt hamna i sandlådan. Men va fan jag är inte mer än människa och inte mina polare på facebook heller.
Men man borde i alla fall kunna ställa krav på vissa yrkesgrupper (t ex politiker) att de i sitt yrkesutövande INTE hamnar i sandlådan. Hämnd, barnsligheter och pajkastning gör ju inte direkt att jag får mer förtroende för vissa politiker.
För er som undrar-nej jag röstade INTE på SD. Det finns inte på min världskarta. Men nu är de här och nu MÅSTE vi och politikerna ta debatten och helst då utan att hamna i en högstadiekorridor.

Valet

Jag som alla andra funderar väl så här i valtider. 10% av alla väljare bestämmer sig tydligen på valdagen för vad de ska rösta på. Efter att ha sett ett antal debatter där flosklerna haglat, det kastats en och annan paj, lögnerna varit uppenbara och inte så mycket vettigt blivit sagt ställer jag mig nu frågan. Vad är egentligen politik och bryr sig politikerna seriöst om oss väljare. Ja såklart att de bryr sig. För det första så behövs det ju röster för att någon ska kunna vinna valet på ett demokratiskt sätt. Ändå är det fortfarande så att det finns många som inte röstar. Statistiken talar sitt tydliga språk. De som inte röstar är de som, enligt mig, VERKLIGEN borde rösta. De som lider allra mest i samhället på olika sätt. De som lever i misär och inte haft möjligheter att utbilda sig. Många kvinnor inte kan svenska språket. Inte kanske för att de inte vill lära sig språket utanför att nån karl tycker att det är onödigt och att maken, bordern eller sonen minsann kan föra deras talan. Det finns en värld utanför vallokalerna och tevesofforna där det kryllar av människor som tillhör vårt samhälle som i morgon inte kommer att rösta. Där har vi ett problem. Jag vet inte hur man ska lösa problemet. Allt jag säger är att det existerar.
Själv kommer jag rösta olika i såväl kommun, landsting som i riksdagen.
De viktiga frågorna för mig är sjukvården, kriminalvården, brott och straff, hur vi ska komma tillrätta med det utanförskap som många människor uppenbart känner och såklart sk "kvinnofrågor". Det där sista-kvinnofrågor är så oändligt mycket mer än bröstpumpar, delad föräldraledighet (shit vad Ohly är ute och cyklar), hushållsnära tjänster, högre straff för koppleri och om vi ska ändra i lagen så att det blir brottsligt att sälja sex. Men det där med "kvinnofrågor" sparar jag till en annan dag. Så länge vi lever i ett samhälle där man gör skillnad på folk och folk. Där vissa är VIP och andra inte och där det är mer ok för en man att knulla runt än för en tjej eller där vi tvingar pappor att ta ut mer föräldraledighet och tror att vi har "löst" problemet. Ja så länge har vi problem.
Men för Guds skull. Känn glädje och tacksamhet för att vi lever i en demokrati och gå och rösta imorgon.