Long time no seen

Ja shit vad mycket det har varit. Nytt jobb. Nya låtar. Nya gig. Nytt hus. Nya djur att ta hand om. Nya djur att jaga bort. Nytt dagis....

Men NU ska det bli ändring! Nu ska det bloggas!

Nu börjar det bli höst och rosenbuskarna är planterade och lökarna satta i jorden. Det är verkligen en feeling att gå omkring på en så stor tomt och pula, fixa och dona. Aron är så nöjd och har en egen liten kratta och spade.
Inomhus börjar det arta sig också. Har ett kök nu :-) och Arons rum är färdigt.

Gillar verkligen kombon-jobba i stan, bo i en liten ort vid havet. Eftersom jag är uppvuxen här var jag först ganska tveksam. Man har liksom sin plats på nåt sätt och man är "den där tjejen som var ihop med den och den 1990 och den där tjejen som kan sjunga och som har en pappa som är tandläkare". Eller så var det bara som jag inbillade mig.

En sak som jag hittills lagt märke till är bilarna. Ja alltså avsaknaden av bilar. Man cyklar med Aron där bak, till dagis kl 07 och det man hör är fågelkvitter, vinden och en och annan bil som kör lugnt. Underbart.

Än så länge är allt frid och fröjd, men det ska bli intressant och kul att få penetrera den berömda "näsetandan" som vuxen kvinna.

Allt gott!

Summa summarie summer of 2011

Sommaren 2011 var på många sätt bra. Jag hade en underbar semester tillsammans med mina två älsklingar och vänner, svåger och andra goa ungar.
En annan höjdpunkt var resan till Göteborg-Sveriges framsida-där jag tillbringade några lata dagar med fästmannen och mina underbara kusiner Daniel och Andreas. Jag och Andreas skrattade så vi grät åt gemensamma minnen. Andreas är en sån där kille som inte bekräftar fördomar (ja jag har hans tillåtelse att skriva det här). För fördomar har vi alla. Han kan verka "svår" och de rätt coola tatueringarna, slitna jeans, kedjor och hans stora skägg kan ju kanske tolkas av vissa på ett sätt. Jag som känner Andreas sen han föddes och som passade honom i "gula villan" i Göteborg när han var sådär en 2 år vet vilken otroligt soft kille det är. Han var det redan då som liten.
Både han och Daniel har samma värderingar som jag och min syster, trots att vi inte växt upp i samma typ av hemförhållanden eller i samma stad. Undrar om det är gener eller inte. Jag vet inte. Vet nån av er så kommentera gärna!

Morgonen efter åt vi gigantisk frukostbuffé, tränade på hotellets gym och sen var det dax för LISEBERG!!!!! Fan vad kul det var! Jag har inte varit där sen 2005 så det var GRYMT att åka Balder, de nya attraktionerna, äta glass, godis, tävla i femkamp och bara insupa atmosfären!

Sen var det dax för TOTO. Ja de finns fortfarande om nån inte trodde det. Trummisen dog 92 men Joseph Williams som sjöng in Pamela och Stop Loving you var med. Grymt helt enkelt! Nathan East på bas kändes helrätt då han spelat M. Jackson, Toto mfl.

SEn har det varit kroppsarbete som gäller. Ja förutom när Aron höll kalas och bjöd på hembakad tårta, kamelbullar, såpbubblor, godispåsar och han var så nöjd över att få leka med sina kompisar och då kom dessutom min svåger och Mikaels kompis in och så fick han mer presenter. Arons plastfarmor Salme kom också några dagar senare när jag hade varit och ridit en underbar tur med en god vän.
Ja ridningen glömde jag! Fiddlar äger och snart ska jag och Aron på det igen och då ska han få sitta på hästen, om han vill och vågar just då.

Det som stört min sommar mest förutom det som alltid stör mig och Aron, är ADENOVIRUS! Att man aldrig ska bli frisk! Galet! Men det går i vågor och att träna och vara aktiv på andra sätt hjälper faktiskt.

Och nu är det sista dagen på ferien och huset är i princip klart. Längtar efter mina kollegor och elever och alla intressanta möten och utbildningar som kommer nu under hösten. Och när höstmörkret lägger sig som en filt över näset DÅ väntar överraskningar som jag redan nu vet är trevliga och DÅ ska jag också bjuda på ett hejdundrandes kalas för alla underbara människor som korsat min väg en gång och sen blivit kvar.

Det blir kul det ni.

När lyxproblemen verkligen blir lyxproblem

Solen värmer behagligt och det börjar kurra i magen när jag känner doften från grillen. Min son springer omkring med en aldrig sinande energi. "Mamma kan jag få en till lång macka?" Själv njuter jag av nyskördade plommon och nybryggt kaffe med socker och mjölk. Såklart får han en macka även om man ju inte ska småäta innan middagen. Va fan det är semester.
Plockar upp laptopen och surfar in på aftonbladet. Sen mår jag bara illa. Riktigt illa och ögonen tåras. Livet är så orättvist och jag upplyste min sambo häromdagen att vi tillhör den promille av jordens befolkning som bor i ett isolerat hus, kan äta oss mätta VARJE dag och köpa den maten vi är sugna på, vi gör val varje dag som ibland kan tyckas "jobbiga" ("vilka kläder ska jag ha idag? Vilket kakel ska jag sätta i vårt badrum? Vilken livförsäkring ska jag teckna?") och vi sover tryggt på natten. Min son får och kan utvecklas på det sätt ett barn ska göra. Han saknar inget.

En väninna till mig har också uppmärksammat katastrofen som drabbat Afrikas horn i sin blogg. Många gör samma sak på nätet på olika sätt.

Hur kan det vara så här? Det är just därför jag för längesen övergav min tro som jag hade som barn. Nu måste vi som kan (dvs de allra flesta som bor i Sverige) göra det som ska göras. Till och börja med skänka pengar. Om du är osäker på var dina pengar hamnar så välj någon av de större organisationerna. Själv har jag valt Läkare utan gränser.
En väninna till mig har också uppmärksammat katastrofen som drabbat Afrikas horn i sin blogg. Det var hon som inspirerade mig till att också skriva ett inlägg om det. Många gör samma sak på nätet på olika sätt. Ringar sprids på vattnet.
Jag ser på min välmående pojke och hans stora, livfulla mörka ögon. Leendet som ofta får hans ögon att glittra. Det hade lika gärna kunnat vara han. Barnet på bilden som är hämtad från aftonbladet.se
Inte ska man väl straffas för var man föds. Nu är katastrofen ett faktum och det är din plikt och skyldighet som medmänniska att göra något.

Byggarbetsplatsen som fick vila

Idag för exakt 3 år sen låg jag på KK UMAS och drack coca cola. Barnmorskan berättade för mig att jag var 10 centimeter öppen. Va??? Jag hade ju knappt ont (tack Gud för epidural). Jag var fortfarande ensam men två timmar senare fanns han där. Min son Aron. Min älskade, bästis och sötaste pojke. Lille prinsen som förgyllt mitt liv och som varje dag gör mig påmind om livets stora gåta-älska, gå vidare och förlåta.
Aron är idag en bestämd liten herre med fantasi som få och ett fantastiskt språk. Aron har också lärt sig att förhandla och blir bättre på det var dag. Han bryr sig om andra och djur är en av hans stora hjärtefrågor. Aron har humor och det är svårt att bli arg på honom (på gott och ont :-)). Hans ögon kan smälta ett isberg och hans mjuka bruna händer är fulla av liv och kreativitet.
Som jag älskar honom och så tacksam jag är för att det är just Aron som är min.
Så idag så vilar byggplatsen iprincip (ok jag hann med att slakta ett par garderober, klippa gräs och kratta och måla ett rum) och jag ska njuta ett tag till av ARON, kvällssolen, min familj, mina rosor och grillat.
Älskar dig sötaste, klokaste lilla älsklingen! Puss från mamma på din 3-års dag

PS. Det där med att sova i en bil har du efter mig. Det gör jag jag ju fortfarande i tid och otid DS