Solen värmer behagligt och det börjar kurra i magen när jag känner doften från grillen. Min son springer omkring med en aldrig sinande energi. "Mamma kan jag få en till lång macka?" Själv njuter jag av nyskördade plommon och nybryggt kaffe med socker och mjölk. Såklart får han en macka även om man ju inte ska småäta innan middagen. Va fan det är semester.
Plockar upp laptopen och surfar in på aftonbladet. Sen mår jag bara illa. Riktigt illa och ögonen tåras. Livet är så orättvist och jag upplyste min sambo häromdagen att vi tillhör den promille av jordens befolkning som bor i ett isolerat hus, kan äta oss mätta VARJE dag och köpa den maten vi är sugna på, vi gör val varje dag som ibland kan tyckas "jobbiga" ("vilka kläder ska jag ha idag? Vilket kakel ska jag sätta i vårt badrum? Vilken livförsäkring ska jag teckna?") och vi sover tryggt på natten. Min son får och kan utvecklas på det sätt ett barn ska göra. Han saknar inget.
En väninna till mig har också uppmärksammat katastrofen som drabbat Afrikas horn i sin blogg. Många gör samma sak på nätet på olika sätt.
Hur kan det vara så här? Det är just därför jag för längesen övergav min tro som jag hade som barn. Nu måste vi som kan (dvs de allra flesta som bor i Sverige) göra det som ska göras. Till och börja med skänka pengar. Om du är osäker på var dina pengar hamnar så välj någon av de större organisationerna. Själv har jag valt Läkare utan gränser.
En väninna till mig har också uppmärksammat katastrofen som drabbat Afrikas horn i sin blogg. Det var hon som inspirerade mig till att också skriva ett inlägg om det. Många gör samma sak på nätet på olika sätt. Ringar sprids på vattnet.
Jag ser på min välmående pojke och hans stora, livfulla mörka ögon. Leendet som ofta får hans ögon att glittra. Det hade lika gärna kunnat vara han. Barnet på bilden som är hämtad från aftonbladet.se
Inte ska man väl straffas för var man föds. Nu är katastrofen ett faktum och det är din plikt och skyldighet som medmänniska att göra något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar