En vecka har gått och tankarna är många. Detta snurrar i mitt huvud just nu. (Obs! De som är känsliga för känslouttryck och tycker det är patetiskt eller verkar konstlat bör inte läsa nedanstående)
1. Har nu fött med all tänkbar smärtlindring en gång och utan något en gång och kan bara konstatera att det krävs en typ övermänniska för det sistnämnda. Ok jag gjorde det men varför har ingen sagt att det var en nära dödenupplevelse? Coolt ja-men AJ AJ AJ AJ AJ!
2. Min sambo som i vanlig fall är lite rädd för nålar, blod etc blev min egen stålman och riddare. Shit vilket stöd, vilken coaching, vilken kärlek, vilken närhet!!! Tack för att jag fick göra detta med någon som bryr sig och älskar mig!
3. Hur fasen klarade jag mig förra gången när jag sen blev ensam med ett spädbarn och med allt vad det innebär? Tar så tacksamt emot tvåsamhetens trygga vagga, vardag, vänliga ord, frukost på sängen, förutsägbarhet och någon som också älskar och hänger sig helt åt barnet.
4. Aron, min älskade, älskade unge! Wow vilken storebror han är och mammahjärtat värker av stolthet!
5. Livet tar så konstiga vändningar och vem kunde tro att jag skulle få den här chansen? Jag tror inte på någon högre makt utan tackar mig själv för att jag är stark men den styrkan hade jag inte kunnat finna och förvalta utan stöd från mina vänner, familj, kollegor och min son Aron.
6. "Du varg du varg kom inte hit-ungen min får du aldrig" Aron älskar den där sången och vi har sjungit den tillsammans för lillebror och återigen får man den där obeskrivliga känslan av "Hur ska jag kunna skydda dessa mina små från det onda, göra dem till bästa medborgare som tar sitt ansvar och medverkar till att vi får ett bättre och mer tolerant samhälle? Man kan inte göra mer än sitt bästa.
1 kommentar:
Lilla knodden! Så fin! Snart kommer vi och hälsar på! Kram kram
Skicka en kommentar