Nån hatar mig. På riktigt. Jag har det till och med fått det i klartext. En person som jag inte känner som inte känner mig. Jag har också hatat det ska Gudarna veta. Ingen speciell person utan mer fenomen. Att hata tar vansinnig energi och man kan inte hata utan att ha nån slags relation till den personen eller fenomenet.
Det skrämmer mig inte. Man får tycka som man vill. Man får gärna vara arg på mig, tro, tycka, tänka, älska, hata, förfäras....
Varför jag är hatad vet jag inte riktigt. Jag borde kanske fatta. Kanske har jag inget objektivt perspektiv på mig själv. Kanske lever jag i en illusion.
Sången som rör mitt innersta. Mina barns skratt och kärlek till varandra. Långa kvällar där galna historier och varma skratt avlöser varandra med mina UNDERBARA FINA vänner. Värmen från min systers famn. Igenkännandet. Min makes blick mitt i vardagen som utstrålar respekt och empati. Kreativiteten tillsammans med mina elever och musikerkollegor. Alla mina rosor i trädgården.
Nån har försökt ta det ifrån mig. Sagt att det inte är på riktigt. Ja i och med dessa ord så erkänner jag det jag inte vill erkänna för någon och absolut inte här egentligen-jag känner och jag blir berörd till viss del. Det finns en knappnåls stor öppning in i mig även för såna som jag enligt andra bara borde strunta i. Men jag tror att alla har nåt att säga. Man säger det bara på olika sätt och av olika anledningar som de själva inte ens vet alltid.
En av mina kloka vänner sa till mig "tryck bara på delete. Så mycket är det värt."
Ja jag önskar jag kunde men jag har ett genuint intresse för människor och jag tycker särskilt synd om människor som bär på ett hat och en bitterhet som sprider sig som en farsot. Och nu menar jag inte "synd om" som "lilla människa-jag-klappar-dig-på-huvudet" synd om. Utan synd om på riktigt. För hatet kan äta upp en. Det vet jag. Jag höll på att dö av det hat jag en gång kände.
Då kan man behöva perspektiv. Det behöver vi alla och ibland ofta och mycket.
Just nu följer jag bloggen "i kroppen min" som handlar om en ung, begåvad mans sista resa. Den ger mig perspektiv. Inte bara mig uppenbarligen för det är typ Sveriges mest lästa blogg just nu.
Insikten slår en rakt i magen (förutsatt att man har ett känsloliv) när man läser. Tacksamheten och ödmjukheten inför livet. Så jag väljer att inte hata utan ta vara på kärleken och faktiskt tacka mina antagonister för att ni påminner mig ännu mer om att kärleken är starkare än döden och att äkta djupa relationer bär oss genom alla stormar i livet. Och då känner jag mig som en kung. Rikast i världen.
För er som vill ta en paus från ekorrhjulet, stress, irritation eller kanske också har nån som av outgrundlig anledning väljer att kasta skit i just ert knä-läs bloggen "i kroppen min". Och varför inte passa på att skänka en slant till Cancerfonden eller Ung cancer.
www.ikroppenmin.blogspot.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar