Mannen på bilden har mycket med inlägget att göra

Ja nu kommer det igen. Snacket om jämställdhet. Mannen ni ser på bilden är en helt vanlig kille som är pappa till en underbar liten kille på snart ett år. Den här pappan har VALT att vara hemma med sitt barn ganska mycket mer än vad som anses normalt. Så mycket att vi tom får flera tusen i jämställdhetsbonus av försäkringskassan (jag älskar när myndigheter för en gångs skull gör rätt och när FK tanterna har varit på sina mattelektioner). Han har valt det själv. Det är inte synd om honom och han "hjälper inte till" eller det beror på hur man ser det. Han hjälper till lika mycket eller lite som jag. V

i HJÄLPS åt. 

Han skulle egentligen varit hemma ännu längre men en man i sina bästa år, högutbildad som dessutom jobbar i näringslivet....Nä då får man snällt jobba på. 

Jag då? Ja mitt jobb är då ett sånt där flumjobb. Antingen sitter jag och skapar tillsammans med andra egocentriska, udda personer eller så tar jag hand om era barn och ungdomar och försöker få dem att skapa och ha ROLIGT. Men det är liksom ingen status i det. (Kuriosa är att vi som arbetar med musik i skolan oftast ligger ett par tusen under en MA/NO-lärare...undrar varför.) Och då är det ju SJÄLVKLART att en sån mamma ska vara hemma och inte flumma runt på jobbet. 

Nåväl. Nu är det ju då så att den heliga modern (som i nästa stund i och för sig helst ska bete sig lite lagom dirty och göra karriär) inte är så himla helig om man inte är hemma minst ett år. Missförstå mig inte nu. (Bara det att jag ens skriver detta nu och måste förklara mig är ett tecken på att jag själv är slav under könsmaktsordningen). Jag AVGUDAR mina barn. Men vad är det som säger att inte Hannes pappa avgudar Hannes? Jag ÄLSKAR att vara med mina barn men Mika älskar också att vara med Hannes (och Aron såklart även om det inte är hans barn).  Nåväl. Jag ÄLSKAR mitt jobb mer än min man älskar sitt. Han trivs också såklart men jag är liksom kär i mitt jobb. Alltså jag blir euforisk när jag jobbar. Jag får en kick. Knäppt kanske men så är det. 

Så vad händer? Jo pappan som VILL och KAN vara hemma mer med Hannes får inte ledigt. Nu löser vi det ändå men snälla Mr know it all-jag vill ALDRIG mer höra att om man inte offrar hela sin karriär för sina barn så är man per automatik en dålig mamma. om inte jag hade fått jobba så mycket som jag faktiskt gjort (och nu jobbar jag allt annat än heltid) under mina barns första år DÅ hade jag blivit en kass mamma. Jag måste ha lite input för att kunna leverera output. Jag måste få känna, skapa och intellektualisera saker som inte behövs intellektualiseras för att inte gnälla hemma. Jag är nämligen ALLERGISK mot gnälliga mammor. Ja de som tycker att de är så himla bra för att de de facto är hemma alltid och gör allt med barnen. om man VILL vara hemma jämt och mår bra-jättebra. Men om man inte vill vara hemma och tvingas vara hemma, köra babysim, gå på babymassage, hänga på öppna förskolan varje dag DÅ är det inte bra.

Våga välja ditt eget föräldraskap är mitt motto. Skit i normerna. Gör det som gör dig lycklig så mår barnen bra. (ja om du nu inte väljer typ knark, köra i 200 km/h eller inte spendera tid med din familj).  Om 50 år kommer ändå våra barn och barnbarn garva ås oss. En lycklig harmonisk och stimulerad förälder är en bra förälder. Och nu ville Mika vara hemma för det gör honom lycklig. Kunde han inte bara fått vara det då och kunde jag inte bara få slippa alla "VA?????Ska du jobba redan????????? Saknar du inte din bebis??" Jo såklart!! Men jag vet ju hur bra Hannes har det med sin pappa. Men varför frågar ingen en man detta "saknar du inte din bebis?" när de jobbar?  

PS. Detta är INGEN känga till alla de underbara mammor som är hemma och gör ett hästjobb med sina ungar. Ni är grymma det vet jag för jag känner många! Sparken är riktad mot "förståsigpåare" och arbetsgivare som inte underlättar för män. DS.