Outgrundlig är vår väg genom livet

Kontraster har följt de senaste dagarna. Allt från meningslöst tjafs med människor som tydligen bara vill bråka istället för att samarbeta och värna om det som vi alla bryr oss om-barnet. Teorier om vem jag är från okända personer som borde veta bättre. Fantastiska möten med gamla goda vänner. Solen. Svettiga gympass. Prunkande trädgård. Glada igenkännande skratt tillsammans med de jag älskar. Valp. Älskade barnen.
Och så plötsligt händer det ofattbara. Och då blir det liksom ännu mer tydligt för mig vad i HELVETE vi håller på med. Vi som säger att vi egentligen bara vill väl. För ett tu tre så försvinner en mamma. En mamma till tre barn. Vilket uppvaknande och vilken känsla av absurditet och ironi. Jag tar inte mig på själv på särskilt stort allvar. Tvärtom kan jag ofta skratta åt mina egna galenskaper. Men skrattet har fastnat i halsen men återigen så fick jag beviset på att kärleken övervinner allt. Även i den stunden då allt kommer i fatt en. Även när slumpen, ondskan eller olyckan är framme och sliter sönder. Man kanske inte känner eller vet det då. Men en dag så kan man finna stor tröst i det. Så måste det vara. Så måste man hoppas.
Jag tänder ett ljus idag. Vi är många som tänder ljus idag och minns K med glädje.