Boosting på högsta nivå

Två motsatta aktiviteter som just nu finns i mitt liv:
1. Boosting i storformat
2. Äta skit

Ja jag känner mig emellanåt som jag är med i Fear Factor där man ställs inför utmaningar och man vet inte innan exakt vad de innebär. Helt plötsligt så ska man bara hoppa ut för ett stup, äta skalbaggar och röra runt bland spindlar. Och jag gör det. Jag gör det till och med bra.
För att klara detta så krävs det BOOSTING!!! Jag har en fin liten boostingklubb som hjälper mig.
För det första så har jag ju som bekant sjukt roliga, kvicka, snälla och roliga vänner som kan se humor i allt.Sen ser jag till att träna ett par gånger i veckan. Igår blev det ansiktsbehandling och massage och idag storstädning, utrensning i garderober och trädgårdsarbete. Mitt jobb är också en aldrig sinande källa av positiva och inspirerande krafter.
Planera roliga saker såsom boka sommarresan, boka ridlektioner, planera fester, släktbesök och konserter.
Man kan boosta sig själv med god och mer eller mindre bra mat. Hemgjord pizza, burger king, sushi, smoothies, pannkakor med hallonsylt, hemgjord moussaka.....

Största boostingen är dock Aron. Från samma stund som han vaknar (om inte jag är vaken så tassar han in till mig och väcker mig med pussar) tills han går och lägger sig så är han glad. Helt sjukt att så mycket glädje och energi kan finnas i en sån liten kropp. Han pratar OAVBRUTET om litet och stort, busar, skojar, pratar lite mer, dansar, sjunger för sig själv.....Det är verkligen kul att hänga med Aron. Det finns inget annat då. Bästa jäkla mindfulnessträningen EVER och så blir mammahjärtat varmt och mjukt.

Så visst är boosting och förtärande av skit två helt olika saker  men de sitter också samman och bildar just det fantastiska som är livet. Jag borde kanske till och med tacka Fear Factor personalen som får mig att tänka till lite, bli mer ödmjuk och ännu lyckligare.

Ett litet hål i lagomtyget

Dagens inlägg handlar inte om shopping, mitt hus, mitt jobb, politik...Den handlar om att vara skör.
Jag hyllar människor som vågar. Som visar modet att vara sig själva till 100% alltid i alla lägen som vågar stå upp för sig själv och andra. Jag är en sån person till viss del.
En gång i tiden var jag det nog till fullo men så hände något eller några saker som fick mig att inse att sköra människor kan fara illa. Personer som har kontakt med sitt inre liv, det lilla barnet och sina känslor kan anklagas för att vara "överkänsliga" och DET mina vänner är förbjudet i många krestar.
Tänk om det bara är så att det är de som ser ner på "överkänsliga fibromyalgi hysteriska kvinnor" är i själva verket underkänsliga och känslomässigt handikappade?

Jag ville hur som helst inte dra till mig nån man som skulle älska mig bara för att de kunde styra mig. Det är ju liksom inte kärlek. Jag tänkte att "Nu så Anna så får du sluta skriva lovesongs, ösa ur din kärleksbrunn och ta fram lite mer av James Bondbruden inom dig."
Det visade sig vara ganska lönsamt faktiskt :-). Aldrig mer tonårsgråtfloder.

Lite enklare helt enkelt.

Men så klart finns det hål även här. Min son Aron har ett eget hål som han på nolltid öppnar till en vidöppen port in till mitt hjärta och till det som är min kärna. Jag kan aldrig känna "lagom mycket" för Aron. Hur ska jag kunna det när han ljuset i mitt liv, mitt allt och en del av mig? Hur ska jag kunna sitta och prata politiksnack och i formella termer om mitt kött och blod och om pojken som får solen att skina varje dag? Hur ska jag kunna spela ett "spel" för att vara smart när det handlar om det djupaste innersta i ett mammahjärta?
Faktiskt finns det nån tant som inte klarade av att jag pratade så kärleksfullt som min son. Hon tyckte att jag skröt om Aron. Fast om det är nån gång man får skryta så är det väl om sina barn? Och det var ju inte så att jag sa att Aron är så lik mig och det är därför han är så fantastisk. Jag menar Aron har såklart ärvt nån bra egenskap av mig men jag är inte tillnärmesvis så klipsk, söt och rolig som Aron.
Nej jag sa det jag tycker. Aron är en så underbar liten empatisk go och supersöt kille just för att han är Aron. En helt unik individ utrustad med unika resurser.
Nej se det var för mycket för tant.

Andas detta inlägg lite "överkänlsighet" och kanske lite frustration? Ja då känner ni rätt. Men det är bara idag. Jag lovar. och i sinom tid så ska jag berätta vad det är som är lite frustrerande i mitt liv. Ja lite faktiskt. Som ett litet skavsår på hälen typ.

Tills dess- ha en jätteskön helg och må alla sätta compeed på sina skavsår och kunna njuta av VÅREN!

Kalla mig bakåtsträvare om ni vill

Fler och fler kommunikationsmedel kommer på marknaden och ändå så kommunicerar vi mindre. Verkligheten är ju egentligen fortfarande analog men det är det digitala som räknas.
Missförstå mig nu inte kära bloggläsare och vänner-det finns MYCKET som är positivt med alla dessa appar, Ipads, datorer, smartphones osv... och jag ÄLSKAR mitt jobb men ibland blir det för mycket.
Som idag hade vi personalmöte i 3 timmar (!!!) och det kan ju behövas men det var två killar (som i och för sig var superkompetenta och trevliga) som skulle omvända oss alla. Ty utan din Ipad så är du ingen. Typ. Alla på vår skola har fått Ipads och inte nog med att vi läggs på mer och mer administrativt jobb, nu ska man dessutom hålla koll på alla pedagogiska appar och lära sig om hur man arbetar med dessa pedagogiskt.

Man ska omdefiniera kunskap och en av männen sa att om inte eleverna har roligt i skolan så lär de sig inget och lämnar skolan. Suck..Ja så är det kanske men vad är det här med att allt ska vara så himla roligt? Eller är jag själv bara en bitter tant som minns mitt eget slit i skolan då vissa saker var ALLT annat än roliga?
Inte vet jag. Jag ska såklart ta mig an den där Ipaden men att den skulle ersätta hantverket vid pianot, face to face kommunikation och berättandets konst....Nja....

Det gör inte ont när min knoppar brister

Nu så. Krokus i trädgården, knoppar på träd och buskar, glad kille som leker i trädgården med sin håv, vårkolor av en god gullig väninna...
Visst gör det ont när knoppar brister heter det ju. Jag vet inte om det gör så himla ont egentligen. Jag tycker nog mörkret är mer skrämmande. Däremot kan ju våren och det där speciella ljuset som finns här nere på näset vara bedövande vackert och Herr koltrast som sitter ensam i vår stora ek och sjunger galet vackert väcker såklart känslor. Men ont? Nej jag välkomnar våren och omfamnar ljuset.

Mina och dina armhålor

Att folk orkar. Ja efter mitt senaste inlägg (som tydligen väckte anstöt hos några som verkade sitta inne med sanningen om mitt ex fast det visade sig att de anonyma elaka kommentatorerna blandade ihop killen på bilden med en HELT annan snubbe...Bättre lycka nästa gång pojkar.) så har man ju förstått att vissa grejer ska man passa sig för om man är tjej. En av dem är att odla hår. Så för fasen tjejer vad ni än gör, lägg pengar på brasiliansk smärtsam vaxning, raka er varje dag mellan och strunta i de gynekologer som säger att det är ohygieniskt med helrakat.
Om man bryter mot denna regel och offentliggör sina ludna ben eller stubbiga armhålor så riskerar ni att bli hotade med stening, utvisning, döden och evig olycka. Ty hårlöst är vackert och ger status. Hårlöst är det som är grejen och gärna ÖVERALLT. Så¨kära medsystrar tro inte att din kropp är din angelägenhet för då riskerar du att bli uthängd på facebook och andra sociala medier och icke att förglömma-de som dömer dig är GIVETVIS anonyma. Så himla modigt.

Man måste inte ligga med sitt ex

Idag ska jag slå hål på en myt. Myten om att man inte kan vara "riktig vän" med ett ex. Jag möter ofta kommentarer som "Va? Är du kompis med din exman blir inte din pojkvän svartsjuk?" Jodå det finns en som blev svartsjuk men min nuvarande sambo är det inte. De har träffats flera gånger.
"Ja men det blir väl förr eller senare sex?" Nej det behöver det inte alls bli. Visst har jag haft sex med något ex men inte just den här killen.

"Hur kunde ni hitta till vänskapen efter att ni faktiskt hade en konflikt efter det tog slut?"
Vår strategi var att prata, prata, prata och åter prata. Jag hade betett mig ganska illa mot honom och kände att det var min förbannade skyldighet att svara på alla hans frågor och låta honom "älta". Vi har också varit duktiga på att lyfta fram varandras goda egenskaper och nu är han en av mina bästa vänner och en av de personer som känner mig bäst. Ingen av oss gillar konflikter eller är speciellt stridslystna så jag tror också att det var därför det fungerade så bra.
Det var därför jag valde att behålla hans efternamn och således har min son det efternamnet också, trots att det kanske sticker en del i ögonen. Men man gör ju som man vill faktiskt och om min son vill byta efternamn när han blir större så får han givetvis göra det.
Min exman är som min storebror. Han ställer alltid upp även när det stormar och många andra inte orkar. Han är modig och vi önskar varandra allt gott i livet. Min son är mycket förtjust i honom och han tillhör liksom familjen på nåt sätt. Vi har tom adopterat hans katt till Arons stora förtjusning.
Tack för att vi ha dig i vårt liv!

PS. Jag har givetvis fått hans godkännande att skriva detta och publicera bilden. DS

Vad fan är ett pojkslagsmål?

Malmöskolor har fått kritik från skolinspektionen för att de inte polisanmäler eller socanmäler våldsbrott i tillräcklig utsträckning. Huruvida detta är befogad kritik eller inte låter jag vara osagt men en rektor besvarade kritiken i tidningen metro på följande sätt: "vanliga pojkslagsmål anmäler vi inte till polisen eller socialen". Då frågar jag mig; vad är ett pojkslagsmål?
Chefen för socialtjänsten i en skånsk kommun uttalade sig nyligen om det här med "pojkslagsmål" också. han menade att i deras kommun så hade man fastslagit att ett bilinbrott var mycket allvarligt och att detta krävde en utredning men om någon "slår nån annan på käften" så behövs inte det utredas då detta sällan leder till att man återfaller i brott. Vet inte riktigt vilken forskningsrapport han har läst.

Frågar mig också om det då är ok att pojkar "gör upp" så som de ju alltid har gjort sen det gamla bondesamhället (många tycker ju mycket om att romantisera drängfylla och slagsmål på logen som att det var ok och att folk hade mer heder i kroppen då)men det är inte ok om det utbryter ett "flickslagsmål". Troligen är synen så fortfarande. Flickor ska inte slåss för om de gör det så är det sjuka på riktigt för de ligger ju inte i deras natur. Om de gör det så ska de utredas på BUP och helst diagnostiseras och medicineras. Förr brände man häxor på bål.

Så kan vi enas om att slagsmål oavsett VEM som startar det eller är inblandad INTE är ok på en skola eller någon miljö där barn och ungdomar vistas. Kan vi enas om att flickor och pojkar kan ha exakt samma drivkraft och behöver samma typ av hjälp för att komma till rätta med ett våldsamt beteende? Och kan vi enas om att det sannolikt är MINST lika viktigt att utreda en ung slagskämpe som en ung biltjuv? Och kan vi enas om att vi skall sträva efter att när våra barn är vuxna så ska de leva i ett samhälle där vi är lika inför lagen oavsett kön dvs könet ska aldrig vara en förmildrande omständighet.