Sitter och sorterar gamla foton... Hittade the magin box. Wow alltså vad man har gjort mycket grejer och vad många underbara människor man träffat. De bästa är nästan med bilderna, att de flesta personer finns med 1985, 1990, 2000 och 2013. Lång vänskaper fasen tryggt. Man behöver inte förställa sig. Man bara tar vid och så kan man då och då prata om de där galna, roliga, sorgliga, hemska, magiska, underbara, jobbiga och farliga minnena man bär tillsammans.
Tänker att det finns tröst i det. Minnena finns kvar även när livet är slut. Och det som hänt kan man aldrig ta bort. Det känns tryggt nu när Anna Maria Elisabeth Grönwall Holmqvist gått ur tiden ett par veckor efter sin 92 års dag.
Det var lite läskigt att hon till slut hamnade på neurologen och dog på samma rum som jag låg i då i slutet av sommaren....Mamma säger att det är ett gott tecken. Mormor dog men det gjorde inte jag. Så tänker hon.
Nästa blogginlägg kommer innehålla utdrag ur vår släktsaga som är rätt otrolig på mammas sida. Det
är knappt så man tror det själv. Gustav Vasa finns med på ett hörn liksom barn auktion och mycket mystik och hemligheter.
Släkten på min pappas sida är roliga, stabila, hårt arbetande folk som alla hade ( farfars syskon och farfars mamma Jenny Gustafsson ) nära till skratt. Det föddes vansinniga mängder barn på alla håll.
Den delen av släkten som fortfarande lever pappas sida har också nära till skratt och vi håller alla på med något konstnärligt och lite vanligt knep bredvid. Och så länge faster Eva finns på Orust så kan vi alltid sammanstråla där. Det känns också väldigt tryggt.
söndag 29 december 2013
torsdag 26 december 2013
Det finns inget vackert...
Det finns inget fint alls med att en människa har svårt att andas och genom nån morfindimma försöker kommunicera med omvärlden. En trasig adventsstake som enda sällskap på nåt rum på nåt sjukhus där folk gör sitt bästa men inte lyckas pga systemfel. Det finns inget vackert alls över de där sista timmarna. Jag tycker inte det i alla fall.
Efter en kort sväng mötte jag upp familjen på Leos Lekland och sen har det bara varit mys hela dagen men hamburgare, godis, pyssel, film och ett lång bad för båda mina underbara pojkar.
Så nä jag kan inte se det vackra. Folk pratar ju ofta om döden så där poetiskt och att man somnar in fridfullt. Nästan alla jag pratat med som sett nära och kära dö oavsett ålder har pratat mycket om att systemfel ofta kan göra att patienten är på " fel" ställe när de avlider. Jag menar alla hamnar ju inte på hospice ( som enligt det jag sett är den verksamhet som har bäst koll på smärtlindring och ångestdämpande och att ge det där lilla extra).
Det vackra kan möjligtvis vara att man helt enkelt ser de vackra med nya ögon. Uppskattar den klara luften, uppskattar barnens bus och upptåg, uppskattar att kunna bestämma själv över sin kropp.
Det vackra är också att min mormor var en person som ville dela med sig av allt och hon lämnar inte många frågetecken efter sig. Varenda liten pryl som jag har fått av henne inte årens lopp har en historia som jag nu ska skriva ner så att mina barn kan föra det vidare.
Det vackra är också att både Aron och Hannes fick träffa henne. Aron har även fått träffa min farmor som dog förra året. Det känns fint med tanke på att Aron inte träffat farmor eller farfar än.....
Efter en kort sväng mötte jag upp familjen på Leos Lekland och sen har det bara varit mys hela dagen men hamburgare, godis, pyssel, film och ett lång bad för båda mina underbara pojkar.
Så nä jag kan inte se det vackra. Folk pratar ju ofta om döden så där poetiskt och att man somnar in fridfullt. Nästan alla jag pratat med som sett nära och kära dö oavsett ålder har pratat mycket om att systemfel ofta kan göra att patienten är på " fel" ställe när de avlider. Jag menar alla hamnar ju inte på hospice ( som enligt det jag sett är den verksamhet som har bäst koll på smärtlindring och ångestdämpande och att ge det där lilla extra).
Det vackra kan möjligtvis vara att man helt enkelt ser de vackra med nya ögon. Uppskattar den klara luften, uppskattar barnens bus och upptåg, uppskattar att kunna bestämma själv över sin kropp.
Det vackra är också att min mormor var en person som ville dela med sig av allt och hon lämnar inte många frågetecken efter sig. Varenda liten pryl som jag har fått av henne inte årens lopp har en historia som jag nu ska skriva ner så att mina barn kan föra det vidare.
Det vackra är också att både Aron och Hannes fick träffa henne. Aron har även fått träffa min farmor som dog förra året. Det känns fint med tanke på att Aron inte träffat farmor eller farfar än.....
lördag 21 december 2013
Nåt obehagligt flämtande
Framtiden -den vet man ingenting om. Ingenting alls. Jag brukar skapa worst case scenario i huvet för då kan allt annat bara vara bra. Det blir liksom omvänd psykologi men man skaffar sig riktigt bra verktyg och strategier som man hela tiden har en plan A, plan B, plan C osv. till olika tänkta scenarier. För nåt scenarion blir det ju förr eller senare. I mitt fall handlar det nu om olika saker som händer lite på en gång allihop samtidigt.
Tänker vara helt rak nu och inte så där kryptisk som jag ibland är men just nu händer följande:
-min mormor (som jag träffade strax innan Lucia) född 1921 fick två hjäninfarkter. Eller rättare sagt hon hamnade på neurologen som sa att det var inget. Två dagar senare ringer de och säger att de har MISSAT infarkterna dvs feltolkat bilderna. Ja det är nog inte första gången det händer på SUS om jag säger så.
Det jag måste ställa mig in på nu är att hon kommer dö inom kort och även om vi inte hade kontakt på 10 års tid (som INTE var hennes fel och inte mitt heller utan andra omständigheter) så har hon ändå tagit hand om mig och min syster mycket under åren och jag har många underbara minnen från saker vi gjorde. Worst case är att hon ska dö under smärta/ångest och jag är där men ansvarig sjuksyrra inte hinner ge henne nåt.
Jag har aldrig sett en död människa. Jag är rädd för det. Inte för den döde men vad det ska göra med mig. J
Kan nån ge mig tips? Ska jag se henne sen när hon gått bort eller inte?
- Jag är fortfarande mamma med känslor och ingen pilot som måste eller ens bör/skall stänga av känslor när det gäller oro för mitt barn. Det är ju sunda känslor.
Just ligger jag i en ny vårdnadstvist och det är lite jobbigt MEN det finns ju de som lyssnar på barnen och det tycker jag är helt fantastiskt. De som har barnet i fokus. Då känns det bra i mammahjärtat.
Worst case i det här fallet är att man går emot barnets vilja och inte tar hans ord i beaktande alls. Men det skulle inte vara troligt att det blir så. Med tanke på hans ringa ålder så kan han såklart inte bestämma men BLI LYSSNAD PÅ ÄR EN RÄTTIGHET. Och det känner jag mig trygg i att de kommer göra.
- Julen. Ja i år så åker vi iväg jag, Mika, barnen och min syster och hennes familj för vi ville ha lite snö :-)
Vi tar såklart med massor med barnens klappar men har bestämt att inte ge varandra något. (så fick jag ändå såklart ändå ett jättevackert smycke från Pilgrim av min make.).
Worst case scenario: Det finns ingen snö ens i backen!!!!! Det finns ingen bra välsorterad mataffär i närheten! Min syrra glömmer sällskapsspelen!
Ja det finns nåt flämtande över mig och andra. Julstress, jobbstress, mycket död runt mig just nu.....Sjukdomar som dyker upp här och där och ibland inte bara manlig förkylning utan annat.
Mina föräldrar klarar sig själva i alla fall över jul Så kul de haft genom åren. Tänk att de här unga människorna träffades på KB 1967 i februari.
När mormor är borta.....då är hon den sista i den generationen.
Som tur är så kan vi prata om det där-döden. Hur man vill ha det osv. och det känns bra.
Eller som Kristian Gidlund sa : "Det råder en masspsykos i det här landet. Döden skjuter man ifrån sig och om, man inte tänker på den som kan den försvinna av sig själv.."
GOD JUL till alla min bloggläsare!!!!
söndag 27 oktober 2013
Tillbaka till brottsplatsen
Kära bloggläsare. Jag älskar att skriva. Tycker bara det är svårt ibland att hitta det rätta "soundet". Jag vet att många läser den här bloggen så nu tänkte jag ta med mina läsare på en resa bakåt tiden.
Först fick jag idén när jag var på fest hemma hos en kompis som bor i turning torso (HÖGT upp dessutom....lite läskigt när det blåser 25 s m). Jag vet inte varför jag fick nån slags inspiration. Det var nåt med tavlorna, böckerna i bokhyllan, musiken, människorna som var där. En våt dröm för alla män som var där tror jag för det var typ 15 st blondiner under 30 som var så sjukt snygga och så där J-Lo yppiga som jag önskar att jag vore (och jag tränar mina ben och rumpa MYCKET eftersom jag har inflammation i bäckenet bland annat).
Nåväl. Det var nåt nostalgiskt. Alltså jag fick sån associationskedja i huvet som typ James Joyce.
Om man ska beskriva den kortfattat så var den typ så här :
"Hissen Prudential center Boston 1999. Handtag som på stadsteatern när jag var liten och gick med mamma och kollade på Peter och Vargen. Lägenheten-3 år sen i samma soffa hade jag min andra "riktiga " dejt med min make. Varför var det så? Varför gick prestigen före omtanke och KUNSKAP?
Tavlorna-vackra , ovanliga, rött.
Våren 2007 när vi tömde min morfars lägenhet efter han hade gått bort 85 år gammal och man hittade böcker på ryska och kinesiska och Sveriges Rikes Lag i massor av olika upplagor....Min barndom-altanen som aldrig blev färdig. Morbror som kom på besök. Bästa kompisen Calle. Mormor och morfar. Gotland-där mormor är uppväxt. Sommaren 2007 när jag satt på en bänk i Almedalen och fick ett sms som förändrade mitt liv."
Fattade ni nåt?
Tanken nu är att jag ska ta er tillbaka i tiden...
"Tillbaka på brottsplatsen" var nåt som min make sa skämtsamt när vi klev i på 45e våningen i fredags.
Men vilken kväll vi hade! Då, nu och förhoppningsvis så länge vi lever!
Först fick jag idén när jag var på fest hemma hos en kompis som bor i turning torso (HÖGT upp dessutom....lite läskigt när det blåser 25 s m). Jag vet inte varför jag fick nån slags inspiration. Det var nåt med tavlorna, böckerna i bokhyllan, musiken, människorna som var där. En våt dröm för alla män som var där tror jag för det var typ 15 st blondiner under 30 som var så sjukt snygga och så där J-Lo yppiga som jag önskar att jag vore (och jag tränar mina ben och rumpa MYCKET eftersom jag har inflammation i bäckenet bland annat).
Nåväl. Det var nåt nostalgiskt. Alltså jag fick sån associationskedja i huvet som typ James Joyce.
Om man ska beskriva den kortfattat så var den typ så här :
"Hissen Prudential center Boston 1999. Handtag som på stadsteatern när jag var liten och gick med mamma och kollade på Peter och Vargen. Lägenheten-3 år sen i samma soffa hade jag min andra "riktiga " dejt med min make. Varför var det så? Varför gick prestigen före omtanke och KUNSKAP?
Tavlorna-vackra , ovanliga, rött.
Våren 2007 när vi tömde min morfars lägenhet efter han hade gått bort 85 år gammal och man hittade böcker på ryska och kinesiska och Sveriges Rikes Lag i massor av olika upplagor....Min barndom-altanen som aldrig blev färdig. Morbror som kom på besök. Bästa kompisen Calle. Mormor och morfar. Gotland-där mormor är uppväxt. Sommaren 2007 när jag satt på en bänk i Almedalen och fick ett sms som förändrade mitt liv."
Fattade ni nåt?
Tanken nu är att jag ska ta er tillbaka i tiden...
"Tillbaka på brottsplatsen" var nåt som min make sa skämtsamt när vi klev i på 45e våningen i fredags.
Men vilken kväll vi hade! Då, nu och förhoppningsvis så länge vi lever!
lördag 26 oktober 2013
Att älska sitt jobb betyder inte "jobba gratis"
Under en längre tid har det förts en diskussion på bla facebook bland mina kära kollegor. Ja ni vet de där "kulturarbetarna". Ja vad gör de egentligen och vad gör vi? Knegar som alla andra skulle jag vilja påstå. Vissa MER än genomsnittet och på sjukt obekväma arbetstider.
I en tid där spotify, youtube, talangtävlingar och yta spelar en stor roll för många ungdomar så borde det ju egentligen ha höjt statusen på yrket. Alltså missförstå mig inte. Till stor del så möts man av respekt, nyfikenhet och beundran när man är ute och jobbar. För det är verkligen MAGISKT att sjunga och spela.
MEN det är ett jobb som alla andra. Vi har också familjer, räkningar som ska betalas, vill kanske ha fredagsmys osv.
Ändå så är lönerna helt åt....JO såklart finns det en liten klick av alla oss som slitit, gråtit i övningsbarackerna, övat tills man fick muskelknutor, presterat inför publik, jury, fått nej på audition , som tjänar riktigt bra. Grattis till dom. Och jag är inte ironisk. Men jag och många med mig blir rätt trötta på det här snacket om att "ja-men-ni-har-ju-så-kul-så-det-är-väl-gratis-typ".
Ja vi har kul. Men har inte läkare också det? Eller ingenjörer? Eller hantverkare? INGEN ifrågasätter en snickare, psykolog, läkare eller advokat som tar mellan 1000 och 2000 kr i timmen brutto.
De flesta av oss kulturarbetare har lååååååååånga studier på universitet bakom oss. Och vi behövs. Det tycker alla. Föreställ er en stad utan musik, DJ:s, teater, musikaler, bibliotek, kulturaktiviteter för barn osv. Nä just det. Det vill ingen ha.
Men betala för det? Ja. Men många tycker det är dyrt.
Så låt mig en gång för alla berätta VAD vi tar betalt för.
Om man bokar ett band till en fest och vill ha kvalitet så får man ofta betala mellan 12 och 20.000. Spelningen på plats inklusive roddande kanske tar 5 timmar och man är kanske 4-5 personer. Vad folk inte kanske tänker på är att det ligger massor av TIMMAR bakom. Öva, repa, sätta ihop låtlista, marknadsföring, transport osv.
Bara lite info om det var nån som undrade varför vi klagar ibland i sociala forum.
Nu vankas det lördag hemmavid med maken, bebis och en god middag:-)
Trevlig helg alla!
I en tid där spotify, youtube, talangtävlingar och yta spelar en stor roll för många ungdomar så borde det ju egentligen ha höjt statusen på yrket. Alltså missförstå mig inte. Till stor del så möts man av respekt, nyfikenhet och beundran när man är ute och jobbar. För det är verkligen MAGISKT att sjunga och spela.
MEN det är ett jobb som alla andra. Vi har också familjer, räkningar som ska betalas, vill kanske ha fredagsmys osv.
Ändå så är lönerna helt åt....JO såklart finns det en liten klick av alla oss som slitit, gråtit i övningsbarackerna, övat tills man fick muskelknutor, presterat inför publik, jury, fått nej på audition , som tjänar riktigt bra. Grattis till dom. Och jag är inte ironisk. Men jag och många med mig blir rätt trötta på det här snacket om att "ja-men-ni-har-ju-så-kul-så-det-är-väl-gratis-typ".
Ja vi har kul. Men har inte läkare också det? Eller ingenjörer? Eller hantverkare? INGEN ifrågasätter en snickare, psykolog, läkare eller advokat som tar mellan 1000 och 2000 kr i timmen brutto.
De flesta av oss kulturarbetare har lååååååååånga studier på universitet bakom oss. Och vi behövs. Det tycker alla. Föreställ er en stad utan musik, DJ:s, teater, musikaler, bibliotek, kulturaktiviteter för barn osv. Nä just det. Det vill ingen ha.
Men betala för det? Ja. Men många tycker det är dyrt.
Så låt mig en gång för alla berätta VAD vi tar betalt för.
Om man bokar ett band till en fest och vill ha kvalitet så får man ofta betala mellan 12 och 20.000. Spelningen på plats inklusive roddande kanske tar 5 timmar och man är kanske 4-5 personer. Vad folk inte kanske tänker på är att det ligger massor av TIMMAR bakom. Öva, repa, sätta ihop låtlista, marknadsföring, transport osv.
Bara lite info om det var nån som undrade varför vi klagar ibland i sociala forum.
Nu vankas det lördag hemmavid med maken, bebis och en god middag:-)
Trevlig helg alla!
söndag 6 oktober 2013
Tågets rytm
SJ s reklam är inte missvisande. Har nu suttit på ett tåg fram och tillbaka till Stockholm med äldste sonen. Snacka om vad man kan avhandla under en tågresa. Allt från varför man är tvungen att vaccinera sig mot hemska sjukdomar, varför vuxna inte vill att barn ska äta för mycket socker, vad som hände innan Aron fanns, hur stor kärleken kan vara , varför man inte ska äta sånt som hamnat på golvet, vem som sjunger bäst av Usher och Adele, varför vissa människor är långsinta, om gosedjur sover bäst i ryggsäcken eller inte......
Stoppet var Upplands Väsby och vi fick en underbar tid tillsammans med käraste L och hennes barn. När barnen somnat satt vi uppe länge i mörkret på terrassen insvept i fleecefiltar och avhandlade också stora frågor. Att få samtala så länge med en god vän som från första parkett fick se premiären av Arons framsteg och liv, det är stort.
En dag kommer jag kanske berätta om de där kvällarna hösten 2008. Kanske kommer jag berätta om vad det var som gjorde att vi skrattade hejdlöst, förlösande och länge. Kanske kommer jag berätta om vad som sades under alla de där mysiga middagarna på Almbacksgatan och Sallerupsvägen medans Aton snusade gott i vår famn.
En sak är i alla fall säker. Det fanns en trojka. En armé bestående av kloka kvinnor. Tiden har slipat av oss och barnen, husen, jobben, männen har gjort oss äldre och lite klokare. Men ändå när jag väl sätter mig med en av mina forna riddare och pratar så blir det så påtagligt vad allt handlar om oavsett vilka vägar vi tar. Intelligens, ödmjukhet, öppenhet och förlåtelse tar en människa oändligt långt.
Stoppet var Upplands Väsby och vi fick en underbar tid tillsammans med käraste L och hennes barn. När barnen somnat satt vi uppe länge i mörkret på terrassen insvept i fleecefiltar och avhandlade också stora frågor. Att få samtala så länge med en god vän som från första parkett fick se premiären av Arons framsteg och liv, det är stort.
En dag kommer jag kanske berätta om de där kvällarna hösten 2008. Kanske kommer jag berätta om vad det var som gjorde att vi skrattade hejdlöst, förlösande och länge. Kanske kommer jag berätta om vad som sades under alla de där mysiga middagarna på Almbacksgatan och Sallerupsvägen medans Aton snusade gott i vår famn.
En sak är i alla fall säker. Det fanns en trojka. En armé bestående av kloka kvinnor. Tiden har slipat av oss och barnen, husen, jobben, männen har gjort oss äldre och lite klokare. Men ändå när jag väl sätter mig med en av mina forna riddare och pratar så blir det så påtagligt vad allt handlar om oavsett vilka vägar vi tar. Intelligens, ödmjukhet, öppenhet och förlåtelse tar en människa oändligt långt.
måndag 23 september 2013
Höstmys och virus
Nu är det höst hörni. Älskar hösten ! Det mörknar och man får tända ljus och det är fortfarande inte så kallt att det blir ett projekt när man ska ut. Älskar min trädgård på hösten.. Och även denna höst blir det SPA som vanligt. Två gånger till och med :-)
Hannes är helt inskolad nu på dagis och det har gått fantastiskt bra. MEN...
Nytt barn i förskolan= eviga förkylningar. Vi blir inte så där riktigt sjuka men jag och mannen konsumerar nässpray i rätt stor utsträckning.
Hannes går, pratar och det gick som jag trodde för honom i förskolan-lysande. Aron har alltid varit ett "lätt" barn så jag tänkte att "nu ska jag väl få för mina synders skull" när jag var gravid med Hannes. Ha ha ha. Så fel jag hade. Ja jag vet. Nu är det väg att bli skryt inlägg igen men jag vet inte riktigt hur det blivit så att pojkarna är så otroligt lätta på många sätt. Gillar egentligen inte att säga "lätt" om ett barn för barnuppfostran är ingen lek men när det där basala funkar (och det är det jag menar med "lätta" barn) mat, sömn, inte mycket sjukdomar, glada, nöjda ungar...Ja då finns det ju mer kraft och energi över att jobba med det där finliret. Tror jag i alla fall.
Man är ju olika. Jag känner några mammor som enligt mig borde få nån medalj. De är hemma på heltid med 3 eller 4 barn ( SMÅ barn) och det är fullt ös.Gympa, dans, badhus, simskola, lekland, öppen förskola, förskola, laga all mat från grunden, lösa konflikter, träna själv, klippa gräs, klippa häck osv...Och de klagar aldrig. Aldrig ett gnäll över smörfläckarna på den nyinköpta soffan, tredje rundan till vårdcentralen då någon dragit på sig halsfluss igen..
Grymt jobbat.
Jag tror man bara ska inse vilken typ man är själv och sen skapa sitt liv utifrån de förutsättningar som man själv har och göra det som man är bra på och som får en lycklig och då blir det bra hemma.
Hannes är helt inskolad nu på dagis och det har gått fantastiskt bra. MEN...
Nytt barn i förskolan= eviga förkylningar. Vi blir inte så där riktigt sjuka men jag och mannen konsumerar nässpray i rätt stor utsträckning.
Hannes går, pratar och det gick som jag trodde för honom i förskolan-lysande. Aron har alltid varit ett "lätt" barn så jag tänkte att "nu ska jag väl få för mina synders skull" när jag var gravid med Hannes. Ha ha ha. Så fel jag hade. Ja jag vet. Nu är det väg att bli skryt inlägg igen men jag vet inte riktigt hur det blivit så att pojkarna är så otroligt lätta på många sätt. Gillar egentligen inte att säga "lätt" om ett barn för barnuppfostran är ingen lek men när det där basala funkar (och det är det jag menar med "lätta" barn) mat, sömn, inte mycket sjukdomar, glada, nöjda ungar...Ja då finns det ju mer kraft och energi över att jobba med det där finliret. Tror jag i alla fall.
Man är ju olika. Jag känner några mammor som enligt mig borde få nån medalj. De är hemma på heltid med 3 eller 4 barn ( SMÅ barn) och det är fullt ös.Gympa, dans, badhus, simskola, lekland, öppen förskola, förskola, laga all mat från grunden, lösa konflikter, träna själv, klippa gräs, klippa häck osv...Och de klagar aldrig. Aldrig ett gnäll över smörfläckarna på den nyinköpta soffan, tredje rundan till vårdcentralen då någon dragit på sig halsfluss igen..
Grymt jobbat.
Jag tror man bara ska inse vilken typ man är själv och sen skapa sitt liv utifrån de förutsättningar som man själv har och göra det som man är bra på och som får en lycklig och då blir det bra hemma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)