På sistone har jag börjat experimentera lite med hur maten kan påverka min värk. Efter 2010 har jag dragits med värk, stelhet och fått gå mycket till naprapat.
Har egentligen aldrig varit en person som tror på yoga, grönt te, sitta i lotusställning och finna den inre friden. Jag har mer kört på i 200 och ventilerna har varit musik och träning i första hand.
Så köpte min man en bok till mig och nu efter två veckors HARDCORE diet så händer det mirakel i kroppen. Inte nog med att värken är mycket bättre-kroppen svarar fantastiskt på träning och lederna känns smidiga.
Trodde ALDRIG att detta skulle funka då jag annars förespråkar "ät vad du vill men i lagom dos". Och det är nog det bästa men om man då har nån sjukdom eller smärttillstånd så kanske man ska prova sig fram med annan kost.
Det jag har gjort är att utesluta rött kött, mejeriprodukter, vete och socker. Istället blir det mycket kokosfett, kokosmjölk, solrosolja, physalisbär, avocado, passionsfrukt, citron, ingefära, fisk, kyckling, bulgur, spenat, nötter...och som sagt-mycket bra för mig. Och såklart EKOLOGISKT.
Jag började också fundera mycket på det här hur mycket kroppen påverkas av graviditeter och barnafödande och att man på nåt sätt bara köper allt med hull och hår. Alltså man äger inte sin egen kropp när man är gravid. Man delar den med sitt barn (och det gör jag SÅ gärna) MEN också x antal människor som ska tycka och tänka om allt. På BB eftervård serveras den absolut sämsta kost en människa kan stoppa i sig och massor av lightprodukter. Tom saften är light. Alltså hur hälsosamt är det? Men Gud nåde den som hävdar sin rätt till sin egen kropp och mående. För när man är gravid och nybliven mamma så tillhör du per automatik samhället och förväntas följa vissa rådande normer.
Det är dessutom smått förvirrande då dessa normer och rekommendationer ändras ibland på några år. T ex så fick jag många "evil eye" när jag var gravid 2008 och åt sushi.
2012 när jag var gravid med lillebror ja då var det positivt att äta sushi. 2008 tyckte inte barnmorskan att det var så bra att träna styrketräning. 2012 hette det-träna vad du vill och hur hårt du vill så länge det känns bra och du inte får förvärkar.
Men man förväntas då ha stenkoll på allt själv. Utan att tänka själv.
Detta är en aspekt på hur jag upplever att en kvinnas kropp aldrig kommer att värderas på samma sätt utifrån samma normer som en mans kropp.
Det finns massor av exempel som jag tänker skriva lite om...varför vården ser olika för samma sjukdomar beroende på om du är man eller kvinna, hur man pratar om en kvinnas övervikt/undervikt/normalvikt kontra en mans, hur en kvinnas kropp oftare förlorar sin rätt....
Så. Dax för lunch enligt min egen modell. För att jag själv valt att experimentera. För att jag äger min kropp och för att den är mitt slott och min boning och ska vårdas ömt :-)
måndag 10 februari 2014
lördag 1 februari 2014
onsdag 1 januari 2014
Saarela Rubarths Nyårsbrev
2013 var året som var på det hela taget bra för mig. Väldigt bra. Jag är en aktiv fejsbokare och har under årets gång tyvärr sett alldeles för mycket tråkigt som hänt nära vänner till mig, gamla skolkamrater, fd kollegor, nuvarande kollegor och andra som jag är bekant med.
2013 verkar vara året ( i min lilla bubbla av människor dvs så där en 300 personer) som stod för uppbrott, frivilliga separationer, ofrivilliga separationer, hjärtskärande draman, omvälvande förändringar och även också en hel del eftertanke och nyorientering hos dess personer. Så tolkar jag i alla fall året.
Globalt sett har vissa saker varit bra som tex att HBT personers rättigheter i Sverige och andra länder har stärkt (i vissa länder så mördas man om man är HBT....) . Syrienkrisen har medfört så mycket lidande och död och i vanlig ordning tänker Assad inte på sitt folk utan mördar dem. FN är ganska tandlösa när det väl gäller. Kolla bara Rwanda 1994......
Sverige följer inte FN-konventionen när det gäller tex barn rätt att få göra sin röst hörd och heller inte när det gäller skydd för ensamkommande flyktingbarn. Jag har träffat många av dessa individer. Det lyser av hopp i deras ögon och så ändå blir någon utvisad. Av "mina" pojkar.
Året 2013 har i vanlig ordning lärt mig en massa saker. Däremot har jag varit förskonad från drama tack och lov:-)
-Vi byggde trädkoja till Aron eller rättare sagt det blev ett hus
-Renovering av grovköket blev klart och ja det kostade ju en slant typ....
-Vi fick en ny kompis Carl Oscar Hansson- en STOOOR Leonberger som tillhör en av mina allra närmsta vänner
-Aron har lekt mycket med nya kompisar sen han började 5-års
-Hannes började sin karriär på dagis :-) Ja han är sin pappa upp i dagen. Smart, klurig och väldigt väldigt envis.
-Att se kärleken mellan Aron och Hannes....finns inga ord för det, men jag ska försöka. Fantastiskt, hoppingivande och så otroligt gulligt!
- Aron har funderat mycket och vi har haft underbara små pratstunder om livet, hur ser gammelmormor och gammelfarmor ut när de ligger i kistan. Han har kloka svar på allt och vi har gjort mycket för att avdramatisera döden. Aron vet ju att Mikas pappa dog.
-Jag har följt Kristian Gidlunds blogg och tänker då och då på det som han uppmanade oss i det här landet att göra, när han höll sitt sommarprogram. R I P Kristian!
- Jag har tränat mycket och tar nu 100 i benpress 8 reps x 5. Jag fortsätter med funktionell träning men varvar det med mycket tung styrketräning.
-Jag har gjort MR och det värsta (faktiskt värre än att föda barn) ryggmärgsprov. Rummet jag hade på neurologen nr 2....där dog min mormor kl 09.53 den 27/12 2013. Ett gott tecken säger mamma.
-Två nya jobb utöver min sångpedagog tjänst på Kulturskolan Vellinge. Ett av de nya jobben innebär att jag ska hålla föreläsningar för vuxna studenter och det var SJUKT nervöst första gången.
-Hade underbar semester på Gotland med syrran och hennes familj och min familj.
- En känd författare skrev nåt så otroligt fint till mig i ett mail....
-Tog mitt körkort-klarade såklart teorin och förarprovet på första försöket
-GIFTE mig med älskade Mika och jag kan bara säga att jag fått världens bästa svärmor. Hon säger rakt ut vad hon tycker och så är hon en fin farmor och skämmer även bort Aron som om det vore hennes eget barnbarn.
Ja det negativa under året har väl då egentligen bara varit (förutom neurologen):
-Ett hat har mött mig som jag inte skådat sen jag var typ 14 och nån tjej var svartsjuk och trodde att jag var kär i hennes pojkvän (vilket jag inte var såklart för han var alldeles för gammal)
Ni vet passiv aggressivitet. Nån ler mot en och biter ihop samtidigt och säger nåt väldigt märkligt i en mycket ironisk ton. Jag gillar inte det men kan ta det. Men INGA barn ska behöva se det.
Så på det hela taget-det går bra. Jag tänker varje dag på hur lyckligt lottad jag är. Jag äger mig själv. Jag äger rätten till mina tankar och känslor. Det är inte en självklarhet för alla.
Så TACK ni mina underbara vänner-tjejer och killar, kollegor, fd kollegor, ni som får mig att tänka ett extra varv, ni som ser mig i ögonen när ni talar med mig, ni som ställer de jobbiga frågorna, ni som avskyr mig och lägger ett ton skit i mitt knä. Jag lär mig-älskar- lär mig mer-älskar mer! Tack för 2013! 2014-bring it on!
2013 verkar vara året ( i min lilla bubbla av människor dvs så där en 300 personer) som stod för uppbrott, frivilliga separationer, ofrivilliga separationer, hjärtskärande draman, omvälvande förändringar och även också en hel del eftertanke och nyorientering hos dess personer. Så tolkar jag i alla fall året.
Globalt sett har vissa saker varit bra som tex att HBT personers rättigheter i Sverige och andra länder har stärkt (i vissa länder så mördas man om man är HBT....) . Syrienkrisen har medfört så mycket lidande och död och i vanlig ordning tänker Assad inte på sitt folk utan mördar dem. FN är ganska tandlösa när det väl gäller. Kolla bara Rwanda 1994......
Sverige följer inte FN-konventionen när det gäller tex barn rätt att få göra sin röst hörd och heller inte när det gäller skydd för ensamkommande flyktingbarn. Jag har träffat många av dessa individer. Det lyser av hopp i deras ögon och så ändå blir någon utvisad. Av "mina" pojkar.
Året 2013 har i vanlig ordning lärt mig en massa saker. Däremot har jag varit förskonad från drama tack och lov:-)
-Vi byggde trädkoja till Aron eller rättare sagt det blev ett hus
-Renovering av grovköket blev klart och ja det kostade ju en slant typ....
-Vi fick en ny kompis Carl Oscar Hansson- en STOOOR Leonberger som tillhör en av mina allra närmsta vänner
-Aron har lekt mycket med nya kompisar sen han började 5-års
-Hannes började sin karriär på dagis :-) Ja han är sin pappa upp i dagen. Smart, klurig och väldigt väldigt envis.
-Att se kärleken mellan Aron och Hannes....finns inga ord för det, men jag ska försöka. Fantastiskt, hoppingivande och så otroligt gulligt!
- Aron har funderat mycket och vi har haft underbara små pratstunder om livet, hur ser gammelmormor och gammelfarmor ut när de ligger i kistan. Han har kloka svar på allt och vi har gjort mycket för att avdramatisera döden. Aron vet ju att Mikas pappa dog.
-Jag har följt Kristian Gidlunds blogg och tänker då och då på det som han uppmanade oss i det här landet att göra, när han höll sitt sommarprogram. R I P Kristian!
- Jag har tränat mycket och tar nu 100 i benpress 8 reps x 5. Jag fortsätter med funktionell träning men varvar det med mycket tung styrketräning.
-Jag har gjort MR och det värsta (faktiskt värre än att föda barn) ryggmärgsprov. Rummet jag hade på neurologen nr 2....där dog min mormor kl 09.53 den 27/12 2013. Ett gott tecken säger mamma.
-Två nya jobb utöver min sångpedagog tjänst på Kulturskolan Vellinge. Ett av de nya jobben innebär att jag ska hålla föreläsningar för vuxna studenter och det var SJUKT nervöst första gången.
-Hade underbar semester på Gotland med syrran och hennes familj och min familj.
- En känd författare skrev nåt så otroligt fint till mig i ett mail....
-Tog mitt körkort-klarade såklart teorin och förarprovet på första försöket
-GIFTE mig med älskade Mika och jag kan bara säga att jag fått världens bästa svärmor. Hon säger rakt ut vad hon tycker och så är hon en fin farmor och skämmer även bort Aron som om det vore hennes eget barnbarn.
Ja det negativa under året har väl då egentligen bara varit (förutom neurologen):
-Ett hat har mött mig som jag inte skådat sen jag var typ 14 och nån tjej var svartsjuk och trodde att jag var kär i hennes pojkvän (vilket jag inte var såklart för han var alldeles för gammal)
Ni vet passiv aggressivitet. Nån ler mot en och biter ihop samtidigt och säger nåt väldigt märkligt i en mycket ironisk ton. Jag gillar inte det men kan ta det. Men INGA barn ska behöva se det.
Så på det hela taget-det går bra. Jag tänker varje dag på hur lyckligt lottad jag är. Jag äger mig själv. Jag äger rätten till mina tankar och känslor. Det är inte en självklarhet för alla.
Så TACK ni mina underbara vänner-tjejer och killar, kollegor, fd kollegor, ni som får mig att tänka ett extra varv, ni som ser mig i ögonen när ni talar med mig, ni som ställer de jobbiga frågorna, ni som avskyr mig och lägger ett ton skit i mitt knä. Jag lär mig-älskar- lär mig mer-älskar mer! Tack för 2013! 2014-bring it on!
söndag 29 december 2013
Nostalgi
Sitter och sorterar gamla foton... Hittade the magin box. Wow alltså vad man har gjort mycket grejer och vad många underbara människor man träffat. De bästa är nästan med bilderna, att de flesta personer finns med 1985, 1990, 2000 och 2013. Lång vänskaper fasen tryggt. Man behöver inte förställa sig. Man bara tar vid och så kan man då och då prata om de där galna, roliga, sorgliga, hemska, magiska, underbara, jobbiga och farliga minnena man bär tillsammans.
Tänker att det finns tröst i det. Minnena finns kvar även när livet är slut. Och det som hänt kan man aldrig ta bort. Det känns tryggt nu när Anna Maria Elisabeth Grönwall Holmqvist gått ur tiden ett par veckor efter sin 92 års dag.
Det var lite läskigt att hon till slut hamnade på neurologen och dog på samma rum som jag låg i då i slutet av sommaren....Mamma säger att det är ett gott tecken. Mormor dog men det gjorde inte jag. Så tänker hon.
Nästa blogginlägg kommer innehålla utdrag ur vår släktsaga som är rätt otrolig på mammas sida. Det
är knappt så man tror det själv. Gustav Vasa finns med på ett hörn liksom barn auktion och mycket mystik och hemligheter.
Släkten på min pappas sida är roliga, stabila, hårt arbetande folk som alla hade ( farfars syskon och farfars mamma Jenny Gustafsson ) nära till skratt. Det föddes vansinniga mängder barn på alla håll.
Den delen av släkten som fortfarande lever pappas sida har också nära till skratt och vi håller alla på med något konstnärligt och lite vanligt knep bredvid. Och så länge faster Eva finns på Orust så kan vi alltid sammanstråla där. Det känns också väldigt tryggt.
Tänker att det finns tröst i det. Minnena finns kvar även när livet är slut. Och det som hänt kan man aldrig ta bort. Det känns tryggt nu när Anna Maria Elisabeth Grönwall Holmqvist gått ur tiden ett par veckor efter sin 92 års dag.
Det var lite läskigt att hon till slut hamnade på neurologen och dog på samma rum som jag låg i då i slutet av sommaren....Mamma säger att det är ett gott tecken. Mormor dog men det gjorde inte jag. Så tänker hon.
Nästa blogginlägg kommer innehålla utdrag ur vår släktsaga som är rätt otrolig på mammas sida. Det
är knappt så man tror det själv. Gustav Vasa finns med på ett hörn liksom barn auktion och mycket mystik och hemligheter.
Släkten på min pappas sida är roliga, stabila, hårt arbetande folk som alla hade ( farfars syskon och farfars mamma Jenny Gustafsson ) nära till skratt. Det föddes vansinniga mängder barn på alla håll.
Den delen av släkten som fortfarande lever pappas sida har också nära till skratt och vi håller alla på med något konstnärligt och lite vanligt knep bredvid. Och så länge faster Eva finns på Orust så kan vi alltid sammanstråla där. Det känns också väldigt tryggt.
torsdag 26 december 2013
Det finns inget vackert...
Det finns inget fint alls med att en människa har svårt att andas och genom nån morfindimma försöker kommunicera med omvärlden. En trasig adventsstake som enda sällskap på nåt rum på nåt sjukhus där folk gör sitt bästa men inte lyckas pga systemfel. Det finns inget vackert alls över de där sista timmarna. Jag tycker inte det i alla fall.
Efter en kort sväng mötte jag upp familjen på Leos Lekland och sen har det bara varit mys hela dagen men hamburgare, godis, pyssel, film och ett lång bad för båda mina underbara pojkar.
Så nä jag kan inte se det vackra. Folk pratar ju ofta om döden så där poetiskt och att man somnar in fridfullt. Nästan alla jag pratat med som sett nära och kära dö oavsett ålder har pratat mycket om att systemfel ofta kan göra att patienten är på " fel" ställe när de avlider. Jag menar alla hamnar ju inte på hospice ( som enligt det jag sett är den verksamhet som har bäst koll på smärtlindring och ångestdämpande och att ge det där lilla extra).
Det vackra kan möjligtvis vara att man helt enkelt ser de vackra med nya ögon. Uppskattar den klara luften, uppskattar barnens bus och upptåg, uppskattar att kunna bestämma själv över sin kropp.
Det vackra är också att min mormor var en person som ville dela med sig av allt och hon lämnar inte många frågetecken efter sig. Varenda liten pryl som jag har fått av henne inte årens lopp har en historia som jag nu ska skriva ner så att mina barn kan föra det vidare.
Det vackra är också att både Aron och Hannes fick träffa henne. Aron har även fått träffa min farmor som dog förra året. Det känns fint med tanke på att Aron inte träffat farmor eller farfar än.....
Efter en kort sväng mötte jag upp familjen på Leos Lekland och sen har det bara varit mys hela dagen men hamburgare, godis, pyssel, film och ett lång bad för båda mina underbara pojkar.
Så nä jag kan inte se det vackra. Folk pratar ju ofta om döden så där poetiskt och att man somnar in fridfullt. Nästan alla jag pratat med som sett nära och kära dö oavsett ålder har pratat mycket om att systemfel ofta kan göra att patienten är på " fel" ställe när de avlider. Jag menar alla hamnar ju inte på hospice ( som enligt det jag sett är den verksamhet som har bäst koll på smärtlindring och ångestdämpande och att ge det där lilla extra).
Det vackra kan möjligtvis vara att man helt enkelt ser de vackra med nya ögon. Uppskattar den klara luften, uppskattar barnens bus och upptåg, uppskattar att kunna bestämma själv över sin kropp.
Det vackra är också att min mormor var en person som ville dela med sig av allt och hon lämnar inte många frågetecken efter sig. Varenda liten pryl som jag har fått av henne inte årens lopp har en historia som jag nu ska skriva ner så att mina barn kan föra det vidare.
Det vackra är också att både Aron och Hannes fick träffa henne. Aron har även fått träffa min farmor som dog förra året. Det känns fint med tanke på att Aron inte träffat farmor eller farfar än.....
lördag 21 december 2013
Nåt obehagligt flämtande
Framtiden -den vet man ingenting om. Ingenting alls. Jag brukar skapa worst case scenario i huvet för då kan allt annat bara vara bra. Det blir liksom omvänd psykologi men man skaffar sig riktigt bra verktyg och strategier som man hela tiden har en plan A, plan B, plan C osv. till olika tänkta scenarier. För nåt scenarion blir det ju förr eller senare. I mitt fall handlar det nu om olika saker som händer lite på en gång allihop samtidigt.
Tänker vara helt rak nu och inte så där kryptisk som jag ibland är men just nu händer följande:
-min mormor (som jag träffade strax innan Lucia) född 1921 fick två hjäninfarkter. Eller rättare sagt hon hamnade på neurologen som sa att det var inget. Två dagar senare ringer de och säger att de har MISSAT infarkterna dvs feltolkat bilderna. Ja det är nog inte första gången det händer på SUS om jag säger så.
Det jag måste ställa mig in på nu är att hon kommer dö inom kort och även om vi inte hade kontakt på 10 års tid (som INTE var hennes fel och inte mitt heller utan andra omständigheter) så har hon ändå tagit hand om mig och min syster mycket under åren och jag har många underbara minnen från saker vi gjorde. Worst case är att hon ska dö under smärta/ångest och jag är där men ansvarig sjuksyrra inte hinner ge henne nåt.
Jag har aldrig sett en död människa. Jag är rädd för det. Inte för den döde men vad det ska göra med mig. J
Kan nån ge mig tips? Ska jag se henne sen när hon gått bort eller inte?
- Jag är fortfarande mamma med känslor och ingen pilot som måste eller ens bör/skall stänga av känslor när det gäller oro för mitt barn. Det är ju sunda känslor.
Just ligger jag i en ny vårdnadstvist och det är lite jobbigt MEN det finns ju de som lyssnar på barnen och det tycker jag är helt fantastiskt. De som har barnet i fokus. Då känns det bra i mammahjärtat.
Worst case i det här fallet är att man går emot barnets vilja och inte tar hans ord i beaktande alls. Men det skulle inte vara troligt att det blir så. Med tanke på hans ringa ålder så kan han såklart inte bestämma men BLI LYSSNAD PÅ ÄR EN RÄTTIGHET. Och det känner jag mig trygg i att de kommer göra.
- Julen. Ja i år så åker vi iväg jag, Mika, barnen och min syster och hennes familj för vi ville ha lite snö :-)
Vi tar såklart med massor med barnens klappar men har bestämt att inte ge varandra något. (så fick jag ändå såklart ändå ett jättevackert smycke från Pilgrim av min make.).
Worst case scenario: Det finns ingen snö ens i backen!!!!! Det finns ingen bra välsorterad mataffär i närheten! Min syrra glömmer sällskapsspelen!
Ja det finns nåt flämtande över mig och andra. Julstress, jobbstress, mycket död runt mig just nu.....Sjukdomar som dyker upp här och där och ibland inte bara manlig förkylning utan annat.
Mina föräldrar klarar sig själva i alla fall över jul Så kul de haft genom åren. Tänk att de här unga människorna träffades på KB 1967 i februari.
När mormor är borta.....då är hon den sista i den generationen.
Som tur är så kan vi prata om det där-döden. Hur man vill ha det osv. och det känns bra.
Eller som Kristian Gidlund sa : "Det råder en masspsykos i det här landet. Döden skjuter man ifrån sig och om, man inte tänker på den som kan den försvinna av sig själv.."
GOD JUL till alla min bloggläsare!!!!
söndag 27 oktober 2013
Tillbaka till brottsplatsen
Kära bloggläsare. Jag älskar att skriva. Tycker bara det är svårt ibland att hitta det rätta "soundet". Jag vet att många läser den här bloggen så nu tänkte jag ta med mina läsare på en resa bakåt tiden.
Först fick jag idén när jag var på fest hemma hos en kompis som bor i turning torso (HÖGT upp dessutom....lite läskigt när det blåser 25 s m). Jag vet inte varför jag fick nån slags inspiration. Det var nåt med tavlorna, böckerna i bokhyllan, musiken, människorna som var där. En våt dröm för alla män som var där tror jag för det var typ 15 st blondiner under 30 som var så sjukt snygga och så där J-Lo yppiga som jag önskar att jag vore (och jag tränar mina ben och rumpa MYCKET eftersom jag har inflammation i bäckenet bland annat).
Nåväl. Det var nåt nostalgiskt. Alltså jag fick sån associationskedja i huvet som typ James Joyce.
Om man ska beskriva den kortfattat så var den typ så här :
"Hissen Prudential center Boston 1999. Handtag som på stadsteatern när jag var liten och gick med mamma och kollade på Peter och Vargen. Lägenheten-3 år sen i samma soffa hade jag min andra "riktiga " dejt med min make. Varför var det så? Varför gick prestigen före omtanke och KUNSKAP?
Tavlorna-vackra , ovanliga, rött.
Våren 2007 när vi tömde min morfars lägenhet efter han hade gått bort 85 år gammal och man hittade böcker på ryska och kinesiska och Sveriges Rikes Lag i massor av olika upplagor....Min barndom-altanen som aldrig blev färdig. Morbror som kom på besök. Bästa kompisen Calle. Mormor och morfar. Gotland-där mormor är uppväxt. Sommaren 2007 när jag satt på en bänk i Almedalen och fick ett sms som förändrade mitt liv."
Fattade ni nåt?
Tanken nu är att jag ska ta er tillbaka i tiden...
"Tillbaka på brottsplatsen" var nåt som min make sa skämtsamt när vi klev i på 45e våningen i fredags.
Men vilken kväll vi hade! Då, nu och förhoppningsvis så länge vi lever!
Först fick jag idén när jag var på fest hemma hos en kompis som bor i turning torso (HÖGT upp dessutom....lite läskigt när det blåser 25 s m). Jag vet inte varför jag fick nån slags inspiration. Det var nåt med tavlorna, böckerna i bokhyllan, musiken, människorna som var där. En våt dröm för alla män som var där tror jag för det var typ 15 st blondiner under 30 som var så sjukt snygga och så där J-Lo yppiga som jag önskar att jag vore (och jag tränar mina ben och rumpa MYCKET eftersom jag har inflammation i bäckenet bland annat).
Nåväl. Det var nåt nostalgiskt. Alltså jag fick sån associationskedja i huvet som typ James Joyce.
Om man ska beskriva den kortfattat så var den typ så här :
"Hissen Prudential center Boston 1999. Handtag som på stadsteatern när jag var liten och gick med mamma och kollade på Peter och Vargen. Lägenheten-3 år sen i samma soffa hade jag min andra "riktiga " dejt med min make. Varför var det så? Varför gick prestigen före omtanke och KUNSKAP?
Tavlorna-vackra , ovanliga, rött.
Våren 2007 när vi tömde min morfars lägenhet efter han hade gått bort 85 år gammal och man hittade böcker på ryska och kinesiska och Sveriges Rikes Lag i massor av olika upplagor....Min barndom-altanen som aldrig blev färdig. Morbror som kom på besök. Bästa kompisen Calle. Mormor och morfar. Gotland-där mormor är uppväxt. Sommaren 2007 när jag satt på en bänk i Almedalen och fick ett sms som förändrade mitt liv."
Fattade ni nåt?
Tanken nu är att jag ska ta er tillbaka i tiden...
"Tillbaka på brottsplatsen" var nåt som min make sa skämtsamt när vi klev i på 45e våningen i fredags.
Men vilken kväll vi hade! Då, nu och förhoppningsvis så länge vi lever!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)