X-factor och mormor

X-factor...Ja jag är en av de som är helt hooked på alla såna där program även om man kan tycka det är töntigt och tillrättalagt. Den här gången så har jag dessutom förmånen att få följa en kompis som är med i programmet och då är det helt plötsligt ännu roligare och mer spännande.
Jag blir själv inspirerad. Ja oroa er inte ni ska få slippa se Anna Rubarth göra bort sig på nån audition men jag blir själv så sugen på att vara innovativ i mitt musicerande. Detta har resulterat i massor av tid i studion och nya inspelningar. Sen fick jag för mig att jag skulle göra en musikvideo till en av låtarna så nu ska jag bara ragga upp några bra dansare som kan göra koreografin rättvisa. Själv är min nyförlösta 37-åriga kropp alldeles för stel för att dansa själv.

Lovar att lägga ut resultatet här om det blir bra :-).

Sen har vi mormor...
När jag växte upp så pluggade min mamma ganska länge och pappa gjorde AT-tjänst vilket innebar att jag och syrran var mycket hos min mormor i hennes supermysiga lägenhet i Slottsstaden.
Mormor var en frisk fläkt. Smått hysterisk och en jäkel på att berätta historier från hennes smått galna liv. Hon har rest över hela världen vilket är ganska ovanligt för den generationen (hon är född 1921).

Till skillnad från farmor som gick bort i maj så är min mormor inte så lik mig och just därför kanske det har varit extra spännande med henne. Tyvärr så skiljde hon och morfar sig redan 1980 och sen träffade mormor en annan man och utan att gå in på detaljer (av hänsyn till min mormor som jag har respekt för) så gjorde detta att kontakten blev mycket sporadisk under 90-talet.

Nu är hon dock gammal och sjuk och jag känner att det är så viktigt för mig att träffa henne och fråga henne och saker som hände förr på Gotland där hon växte upp.
Jag känner också min plikt att se till att hon har god omvårdnad. Tyvärr är ju inte det nån självklarhet.
Jag arbetade själv på olika vårdboenden när jag pluggade och det jag fick se skrämde mig. Personal som hellre fikade än tog hand om de gamla, boende som fick ligga i kiss och avföring i timmar, gamla som grät av oro och ångest och undersköterskor som sa "Hon skriker bara för att hon vill ha uppmärksamhet.".

Då var jag inte så jobbig som jag är nu för tiden så jag anmälde inte eller talade med chefen. Jag var ju bara en 23-årig vikarie.

Hoppas att det blivit bättre sen 1998 annars ska de som tar hand om min mormor minsann få reda på det :-).