Det är en hårfin linje mellan passion och avsky

Ännu en av mina texter. Kommentera gärna om språket, dynamiken i språket osv.
OBS!!! Alla Texter jag lägger ut här har verklighetsanknytning. Personnamn, platser och vissa andra saker är ändrade av mig.

I think it's because I'm clumsy
I try not to talk too loud
Maybe it's because I'm crazy
I try not to act too proud
They only hit until you cry
And after that you don't ask why

Susanne Vega

Det finns många bilder på mig och mina vänner från tonårstiden. Jag var onekligen en ganska så snäll flicka men med ett behov av att emellanåt spela rebell och kanske vara rebell också. Någonstans har jag i och för sig alltid vetat vem jag var. Sara var en av de tjejpolare som hängt med sen den tiden.  

Hon, Leona och några av mina killkompisar och kollegor Anton och Pelle var de som fullständigt slöt upp bakom mig. De lyssnade och fanns alltid nära till hands. Idag kan jag inte ens förstå hur de orkade. För hur mycket de än peppade mig så stannade jag ju kvar och situationen var låst. 

Anton var den som ofta fick ta emot nattliga samtal och när jag var trött och hungrig så fanns det alltid en soffa och god mat hemma i hans ombonade tvåa. Oliver hatade såklart att jag umgicks med Anton fast jag återigen förklarade för honom hur otroligt mycket jag älskade Oliver och att jag och Anton bara var vänner. Anton hade dessutom en tjej som han dejtade.

Mina tjejkompisar var han inte svartsjuk på men påtalade varje gång jag citerade dem eller pratade om dem att de var slampor, levde tvivelaktiga liv eller att de omöjligt kunde tycka om mig på riktigt. Det kunde ingen enligt Oliver.  Folk spelade bara ett spel med mig och låtsades lyssna för att de inte vågade säga sanningen som de egentligen kände.Det var vad Oliver sa. 

Hans sa att jag var jobbig och elak men att ingen vågade säga det till mig förutom han själv. 

Den där känslan som jag nånstans ändå hade burit med mig sen barnsben av vem jag var började grumlas. När jag såg bilder på mig från förr och betraktade den leende, utmanande eller bara neutrala tjejen på bilden så fattade jag ingenting. Jag började tvivla på vem jag var egentligen. Jag frågade Sara och Leona. De blev nästan förnärmade över att jag ens ifrågasatte deras känslor.

”Men Isabelle, fattar du inte? Han fuckar upp din hjärna. Du ÄR den du alltid varit. Han kan inte ta det ifrån dig och människor tycker om dig och vissa gör det inte. Precis som det är för alla andra.”

Det gav mig lindring en stund tills Oliver återigen hånskrattade.

”Att du ens behöver fråga folk om vem du är? Har du så jävla kasst självförtroende. Och fattar du inte att de inte vågar säga som det är nu när du spelar offer och ledsen.”

Offer? Aldrig!!!! Jag skulle visa att jag visst kunde bita ihop. 

Men var det inte det han ville? Att jag skulle böja mig? Jag fattade ingenting. Hur skulle jag vara?