Projekt Trots

Jahapp nu är den här. Den där berömda trotsen som alla pratar om. Det är ju en utvecklingsfas säger de som vet. Och man ska vara glad om ens barn trotsar för det innebär att de är trygga och att de sannolikt inte kommer trotsa så mycket senare. Så som jag gjorde. Jodå Anna var ett synnerligen snällt barn och glad som en lärka. Följsam som få och väldigt klok. Sen vet ingen vad som hände. Så när jag var 11 år så blev jag trotsigare än trostigast. Som tur var så varade det inte så himla länge och sen blev jag " mig själv" igen. Vet inte vad som är att föredra. En treåring som är så go och söt och ändå helt plötsligt kan ägna tjugo minuter åt att säga:
"Jag ska ha plåster. nej jag ska inte ha plåster. Jag MÅSTE HA PLÅSTER!!! Nej TA AAAAAAV PLÅSTRET!!" osv osv eller ska man ha en 15 åring som kallar en för kärring och "du fattar ingenting". Hur som helst så bor det trots i huset här nu och det är riktigt spännande. Aron är nog ändå "lugnare" än många i hans ålder. Och sen så säger han en massa roliga och rörande saker också. Som igår förklarade han för mig att han minsann skulle bada i turkost vatten med mamma och sen skulle vi ha två stycken drakar som skulle flyga högt, högt upp i himlen och titta ner på jorden. Han har också nu berättat att han minsann ska bli en sån som spelar och är på teve när han blir stor. Och han sjunger SÅ fint! När han klappar på en och säger att mamma är så gullig och har väldigt fint hår, ja då blir man också glad. Det roligaste är nog när han gör nåt tokigt och så tittar han förvånad på mig och frågar "Vad gör jag?".
Ja det händer mycket nu och det märks för han har fått tillbaka ett behov av att sova på dagen en stund.
Varje ålder har såklart sin charm och denna åldern som Aron är i nu är så spännande och utvecklande även för Arons mamma även om man ibland blir trött.

Matsäck, begär och rutiner

Dagens bloggtema är MAT. För att just nu kretsar livet en del kring just mat och bekymmer kring mat.
Minns ni den där evinnerliga matsäcken som mamma eller pappa hade gjort? Jag gick i en klass där de flesta ungar kom från ganska bra hemförhållanden. Många var lite bortskämda. Mina föräldrar var så där äckligt snusförnuftiga när det gällde VISSA saker. Till exempel så skulle alla skor inhandlas på Engelbrektsboden och de skulle vara PRAKTISKA inte snygga. Matsäcken skulle vara nyttig och så fick jag den i en gammal GB glasslåda.
En del tjejer i klassen hade en sån där fin låda med Little Twin Stars motiv eller Hello Kitty och några pojkar mumsade på chips och choklad. Så där satt jag med leverpastejmacka, frukt och mjölk. Men å andra sidan så hade mamma ofta lagt ner en liten lapp eller skrivit på servetten.
"Ha en bra dag gullunge" eller nåt annat sött och DET beydde mer än den där Little Twin Stars lådan.

Nu när jag själv ska göra matsäck till min son så blir det ofta macka, frukt, mjölk och ägg. Jag önskar verkligen att jag alltid hade tid att steka pannkakor, baka eget bröd och helst odla egen frukt på balkongen.

Just nu har jag cravings som kommer från typ ingenstans. Jag är som en bebis ibland och äter vissa saker i perioder. Just nu vill jag ha nötkött i alla former, oliver, fetaost, mina egna smoothies, pojkvännens nybakade bröd och oboy.
Då ska man helst jämka ihop allas behov och fixa bra och god mat. Det där är ju lättare sagt än gjort. Ofta blir det två olika rätter här hemma. Ja jag vet. Så SKA man ju inte göra men jag ser hellre att Aron äter och har LUST att äta än att alltid hålla på strikta regler kring maten.
Pojkvännen har sina önskemål och kan vara ganska kräsen så ibland blir det TRE olika rätter. Har jag folk här på middag så blir det fler rätter än så då många jag känner bara käkar veg eller har någon form av allergi.
Just nu har vi en annan liten mattjuv här hemma så det gäller att ha maten på behörigt avstånd.

Nä dax för lite mellanmål iform av ägg och frukt.

En dag full av skämt

...eller det var bara det att allt var inte skämt. Vissa var tyvärr en trist sanning.
Såsom att en flicka blev våldtagen på VÄG FRÅN SKOLAN!!!!!!!! Eeeeh hallå. Dax att frlytta från Malmö eller?
Såsom att min älskade pappa-som ALLTID är den som står ut, orkar, är glad och positiv, är mycket fysiskt aktiv, är väldigt frisk och stark för sin ålder och som ALDRIG någonsin klagar eller gnäller-har fått stafylokocker inne i en led efter en egentligen ganska enkel operation. Min lilla gulliga pappa lät ynklig till och med och då blev döttrarna oroliga. Så nu ligger han inne stackarn och vi håller tummarna för att allt gått bra efter den andra operationen och att det intravenösa pencillinet ska hjälpa fort fort. Jag behöver pappa och Aron behöver sin morfar.
Såsom att mitt schema strular IGEN (vi har nåt digitalt nytt system på jobbet som "plockar bort" folk lite när som) och jag riskerade att lönen blir försenad-IGEN! Detta åtgärdade som tur var min underbara skolsekreterare under dagen. Tack Eva!
Såsom att en mycket kär vän till mig återigen stött på mycket, mycket jobbig motgång i livet och det smärtar mig.
Såsom att barnpersepktivet emellanåt verkar försvinna i rullorna och emellanåt är det föräldrahysteri och uppiskad stämning om vem som hämtar senast på dagis och vem som ger barnen godis mitt i veckan osv. Men det RIKTIGA barnperspektivet, då när t ex en minderårig elev berättar om nåt hemskt som hänt honom/henne och INGEN av den sk överheten gör något för att......ja just det. Varför?

Men det har också varit en bra dag på många sätt. Framförallt nu på slutet när jag fått hem Aron från dagis efter en skön löprunda i solen och nu väntar mys i soffan och middag. NU jäklar ska det mysas för man aldrig, aldrig vad som händer i livet.
Ha en skön helg alla bloggläsare!!!

Uppfräschning-det är ju vår eller?

Var tog den söta lilla våren vägen? Ingen som vet ingen som vet....
Idag var det i alla fall behagligt att gå till dagis och Aron slapp en isande vind i ansiktet.
Annars har det varit tungt på ljus och värmefronten. Sen första advent har det fan varit vinter och likadant var det förra året.
Nåväl. Som jag skrev igår med anledning av en tragisk bortgång så tänker jag inte klaga mer på vädret idag i alla fall. Istället fräschade jag upp mig själv och sonen med lite nya kläder och FUKT, FUKT, FUKT (mitt hår och hud prasslar fan nästan) och idag blev det en spontan storstädning innan plikten kallade. Ibland är Rubarth lite kreativ :-).

LINDA - småbarnsmamma med cancer: VÅR ÄLSKADE LINDA HAR SOMNAT IN

LINDA - småbarnsmamma med cancer: VÅR ÄLSKADE LINDA HAR SOMNAT IN: "Efter drygt 16 månaders kamp mot cancern har vår älskade Linda, i dag den 29 mars 2011 runt klockan 15.30, somnat in. Det hela gick lugnt oc..."

Denna blogg har jag följt och fått mig en rejäl tankeställare emellanåt. Och jag är så tacksam för min son, mitt liv, min musik, Arons och min pojkväns musicerande (som det nu finns bildbevis på :-) ) alla som älskar mig och för att jag fått vara frisk. Livet är så satans orättvist ibland. Idag tänder jag ett ljus för alla de som drabbas av den överjävliga sjukdomen cancer. Skänk en slant till cancerfonden! Det kan drabba när som helst och vem som helst.

Motstånd

I dag ska jag slå hål på en myt om mig själv. NEJ jag är inte så där himla strukturerad och handlingskraftig alltid som vissa verkar tro. För det mesta är jag men sen finns det VISSA saker som bara inte blir fixade. Jag vet egentligen inte varför. Typ när det gäller jobbet så får jag i princip ALLT gjort på ingen tid alls och jag tar mycket initiativ till att styra upp saker privat på olika sätt men sen har jag de där sakerna som bara är MOTSTÅND.
Just nu har jag till exempel en helt överfull tvättkorg, jag har inte tagit mitt körkort fast jag sagt i 3 år att NU SKA JAG TA DET. Går tom runt med mitt lämplighetsintyg i väskan och tänker varje dag att "idag ska jag gå in på körskolan och fixa en intensiv kurs". Sen har vi det där med att kasta grejer. Vissa har bara sån där kolla på allt hemma och kläderna hänger i perfekta färgkombinatoner och det finns liksom aldrig nåt skräp. Just nu så har min balkong blivit en avlastningscentral och fast vi hade container här på gården för några veckor sen så slängde jag inte skiten. Konstigt att såna där enkla små ting kan väcka sånt motstånd ibland när andra mycket större och jobbigare grejer inte blir nåt projekt alls. Konstigt. Nån som känner igen sig?

Spatial förmåga och möss i huset

Vid 35 års ålder har jag faktiskt blivit ganska bra på en sak i alla fall. Det är att veta vad jag INTE är bra på. Typ jag är sjukt kass på datorer, siffror, göra husmanskost, vänta på saker, sy, shoppa, gå på IKEA, kallprata, spinga milen, spela gitarr, sätta ner foten i rätt läge, fråga om saker som jag inte vill veta svaret på och en del andra roligheter. Men EN sak som jag faktiskt kan är det där med att uppfatta rum. Alltså jag kan se hur stora saker är utan att mäta dem.
Så därför blev det en ny soffa i helgen efter att käre pojkvännen (som då har OTROLIG sifferförmåga) godkänt det hela såklart. Så nu väntar jag på en liten nätt sak som Aron kommer älska att tumla runt i.
Arons grej för tillfället är ALTEREGON. Det gäller att hänga med i svängarna för ena sekunden är han en mus och beställer då sin musoutfit. Sen är det dags för att vara lejon, tiger, dinosaur och en massa andra djur som har klor. Sen ålar han på golvet och är då en fisk, som blir en haj, som blir en val, som blir en katt, som blir en trött Aron som vill gosa och gulla tills han somnar :-). Varje djur har sina egna läten och språk också och Gud nåde mamma om hon inte hänger med då blir det en och annan sur min.