Jahapp nu är den här. Den där berömda trotsen som alla pratar om. Det är ju en utvecklingsfas säger de som vet. Och man ska vara glad om ens barn trotsar för det innebär att de är trygga och att de sannolikt inte kommer trotsa så mycket senare. Så som jag gjorde. Jodå Anna var ett synnerligen snällt barn och glad som en lärka. Följsam som få och väldigt klok. Sen vet ingen vad som hände. Så när jag var 11 år så blev jag trotsigare än trostigast. Som tur var så varade det inte så himla länge och sen blev jag " mig själv" igen. Vet inte vad som är att föredra. En treåring som är så go och söt och ändå helt plötsligt kan ägna tjugo minuter åt att säga:
"Jag ska ha plåster. nej jag ska inte ha plåster. Jag MÅSTE HA PLÅSTER!!! Nej TA AAAAAAV PLÅSTRET!!" osv osv eller ska man ha en 15 åring som kallar en för kärring och "du fattar ingenting". Hur som helst så bor det trots i huset här nu och det är riktigt spännande. Aron är nog ändå "lugnare" än många i hans ålder. Och sen så säger han en massa roliga och rörande saker också. Som igår förklarade han för mig att han minsann skulle bada i turkost vatten med mamma och sen skulle vi ha två stycken drakar som skulle flyga högt, högt upp i himlen och titta ner på jorden. Han har också nu berättat att han minsann ska bli en sån som spelar och är på teve när han blir stor. Och han sjunger SÅ fint! När han klappar på en och säger att mamma är så gullig och har väldigt fint hår, ja då blir man också glad. Det roligaste är nog när han gör nåt tokigt och så tittar han förvånad på mig och frågar "Vad gör jag?".
Ja det händer mycket nu och det märks för han har fått tillbaka ett behov av att sova på dagen en stund.
Varje ålder har såklart sin charm och denna åldern som Aron är i nu är så spännande och utvecklande även för Arons mamma även om man ibland blir trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar