Mina och dina armhålor

Att folk orkar. Ja efter mitt senaste inlägg (som tydligen väckte anstöt hos några som verkade sitta inne med sanningen om mitt ex fast det visade sig att de anonyma elaka kommentatorerna blandade ihop killen på bilden med en HELT annan snubbe...Bättre lycka nästa gång pojkar.) så har man ju förstått att vissa grejer ska man passa sig för om man är tjej. En av dem är att odla hår. Så för fasen tjejer vad ni än gör, lägg pengar på brasiliansk smärtsam vaxning, raka er varje dag mellan och strunta i de gynekologer som säger att det är ohygieniskt med helrakat.
Om man bryter mot denna regel och offentliggör sina ludna ben eller stubbiga armhålor så riskerar ni att bli hotade med stening, utvisning, döden och evig olycka. Ty hårlöst är vackert och ger status. Hårlöst är det som är grejen och gärna ÖVERALLT. Så¨kära medsystrar tro inte att din kropp är din angelägenhet för då riskerar du att bli uthängd på facebook och andra sociala medier och icke att förglömma-de som dömer dig är GIVETVIS anonyma. Så himla modigt.

Man måste inte ligga med sitt ex

Idag ska jag slå hål på en myt. Myten om att man inte kan vara "riktig vän" med ett ex. Jag möter ofta kommentarer som "Va? Är du kompis med din exman blir inte din pojkvän svartsjuk?" Jodå det finns en som blev svartsjuk men min nuvarande sambo är det inte. De har träffats flera gånger.
"Ja men det blir väl förr eller senare sex?" Nej det behöver det inte alls bli. Visst har jag haft sex med något ex men inte just den här killen.

"Hur kunde ni hitta till vänskapen efter att ni faktiskt hade en konflikt efter det tog slut?"
Vår strategi var att prata, prata, prata och åter prata. Jag hade betett mig ganska illa mot honom och kände att det var min förbannade skyldighet att svara på alla hans frågor och låta honom "älta". Vi har också varit duktiga på att lyfta fram varandras goda egenskaper och nu är han en av mina bästa vänner och en av de personer som känner mig bäst. Ingen av oss gillar konflikter eller är speciellt stridslystna så jag tror också att det var därför det fungerade så bra.
Det var därför jag valde att behålla hans efternamn och således har min son det efternamnet också, trots att det kanske sticker en del i ögonen. Men man gör ju som man vill faktiskt och om min son vill byta efternamn när han blir större så får han givetvis göra det.
Min exman är som min storebror. Han ställer alltid upp även när det stormar och många andra inte orkar. Han är modig och vi önskar varandra allt gott i livet. Min son är mycket förtjust i honom och han tillhör liksom familjen på nåt sätt. Vi har tom adopterat hans katt till Arons stora förtjusning.
Tack för att vi ha dig i vårt liv!

PS. Jag har givetvis fått hans godkännande att skriva detta och publicera bilden. DS

Vad fan är ett pojkslagsmål?

Malmöskolor har fått kritik från skolinspektionen för att de inte polisanmäler eller socanmäler våldsbrott i tillräcklig utsträckning. Huruvida detta är befogad kritik eller inte låter jag vara osagt men en rektor besvarade kritiken i tidningen metro på följande sätt: "vanliga pojkslagsmål anmäler vi inte till polisen eller socialen". Då frågar jag mig; vad är ett pojkslagsmål?
Chefen för socialtjänsten i en skånsk kommun uttalade sig nyligen om det här med "pojkslagsmål" också. han menade att i deras kommun så hade man fastslagit att ett bilinbrott var mycket allvarligt och att detta krävde en utredning men om någon "slår nån annan på käften" så behövs inte det utredas då detta sällan leder till att man återfaller i brott. Vet inte riktigt vilken forskningsrapport han har läst.

Frågar mig också om det då är ok att pojkar "gör upp" så som de ju alltid har gjort sen det gamla bondesamhället (många tycker ju mycket om att romantisera drängfylla och slagsmål på logen som att det var ok och att folk hade mer heder i kroppen då)men det är inte ok om det utbryter ett "flickslagsmål". Troligen är synen så fortfarande. Flickor ska inte slåss för om de gör det så är det sjuka på riktigt för de ligger ju inte i deras natur. Om de gör det så ska de utredas på BUP och helst diagnostiseras och medicineras. Förr brände man häxor på bål.

Så kan vi enas om att slagsmål oavsett VEM som startar det eller är inblandad INTE är ok på en skola eller någon miljö där barn och ungdomar vistas. Kan vi enas om att flickor och pojkar kan ha exakt samma drivkraft och behöver samma typ av hjälp för att komma till rätta med ett våldsamt beteende? Och kan vi enas om att det sannolikt är MINST lika viktigt att utreda en ung slagskämpe som en ung biltjuv? Och kan vi enas om att vi skall sträva efter att när våra barn är vuxna så ska de leva i ett samhälle där vi är lika inför lagen oavsett kön dvs könet ska aldrig vara en förmildrande omständighet.

Spåren efter dig min älskling

Har som sagt en barnledig helg och det ekar tomt efter min Aron. Men överallt finns spåren. I gästrummet har han bäddat ner Herr Nilsson med stor omsorg och musfamiljen håller möte med katten.
Teckningar ligger i drivor i hallen och tvättmaskinen går på högvarv då jag tvättar alla hans sängkläder, kuddar, gosedjur och kläder.
Det är "bara" tre nätter varannan vecka som Aron är borta men det känns som en evighet varje gång. Fredagkväll är helt ok. Nästan lite skönt med egentid i soffan. Men sen framåt lördageftermiddag så börjar det gnaga.
Självklart så ska Aron träffa sin pappa , det är inte det. Det är bara det att jag saknar Aron efter en natt. Ja det kanske är hönsmamme och hysteriskt beteende men jag kan inte hjälpa det. Jag får fan skärpa mig för Aron lär ju inte vilja hänga med sin mamma om ett par år. Då får man väl vara glad om man ser honom göra läxor hemma och äta middag med familjen.

En sångfågel

Längesen jag bloggade. Nu ska det dugga tätt av inlägg, jag lovar.

Idag tänker jag helt enkelt bara hylla en av de sångerskor som betytt absolut mest för mig. Förutom hennes teknik som man ofta förundrats över och sedan penetrerat på olika klasser och seminarier så är det hennes feeling. Jag är själv en sån där "feeling nörd". Ju mer desto bättre. Kanske är det så att hennes smärta och trasiga liv som hon ju uppenbarligen på en del sätt hade gav musiken den där extra touchen. Eller jag är ganska säker på att så är fallet.
Det krävs en självupplevd smärta för att kunna förmedla på ett riktigt äkta sätt. Ibland blir priset alldeles för högt till slut och ingen förtjänar att hamna i ett missbruk.

Nån sa "hur kunde hon ta droger som var vacker och hade en strupe av guld". Ja kanske just därför. Ibland är det inte lättast att vara lyckligt lottad och begåvad. Det har vi ju sett många exempel på.

Under min komman de, barnlediga helg så blir det nog mycket Whitneylåtar som sällskap när jag ska ta itu med en GIGANTISK tvätthög, ett hus som behöver städas och synopsis som ska skickas iväg.
Njut ni också av hennes fantastiska röst vet ja!

Jävligt jobbig mamma

Det är jag det! Lätt! Jag vet om det och jag erkänner det här i cyberrymden och i er närvaro. Jag är sjukt jobbig morsa men vet ni varför? Jo för att jag inte köper allt med hull och hår, för att jag inte tror på att alla barn är lika som tillhör ett "kollektiv", för att jag älskar min son nåt så ofantligt mycket att jag liksom inte bara kan tillåta att han kvävs av jantelagen, därför att jag antagligen är dåligt uppfostrad eller fritt uppfostrad-pick and choose, för att jag hellre dör än slutar stå upp för dem som själva inte kan föra sin talan, för att jag inte tror att Sverige har nåt sin slutkläm i sången om jämställdhet, rättvisa och barns rättigheter enligt FN-konventionen.
Därför är jag en jobbig mamma ibland. Jag vet inte om jag ska be om ursäkt. Det kanske man ska. Det är ju PK. Typ.

När det stormar

Min son och jag har en del gemensamt-inte så konstigt kanske då vi ju är släkt ha ha. En sak är att vi kan skratta och se det galna i en storm. Ja alltså Aron 3, 5 år vet ju bara precis det som man ska veta när man är 3,5 år storm=det blåser mycket ute och det är jobbigt att gå och mössan kan trilla av.
Jag x antal år äldre än Aron vet att storm kan vara precis det som jag beskrev ovan, men det kan också vara en storm inomhus, inne i en. Lite kaos helt enkelt. Så jävla gött egentligen. En mycket klok kvinna som jag har förmånen att ha som vän sa häromdagen "Glädjen är våra vingar, smärtan är våra sporrar". Och visst blir man taggad och sporrad när det gör ont rent fysiskt (ett exempel är ju t ex när man föder barn) eller gör ont inombords.
Förr så ville jag helst fly när någon sa nåt obehagligt till mig. Nåt som jag kanske tyckte att jag inte förtjänade eller kanske nåt som var ren jävla lögn och bara en elakhet.
Nu välkomnar jag dessa motgångar och stormar. Ja missförstå mig inte nu. Jag trivs bäst i min underbara vardagslunk när allt flyter på men jag vill ha lite mothugg ibland också för jag har fattat nu hur mycket klokare man blir. Och ibland är det ju faktiskt så att det där som någon säger som gör jävligt ont kanske har en del sanningsahlt och då tvingas man tänka efter och att tänka efter kan ju aldrig vara fel.
Men det ska såklart finnas en balans. Precis som när Aron trotsade stormen Emil (se bilder) så tyckte han sen att det var supermysigt att få komma hem och krypa upp i mammas säng under duntäcket, mumsa på vindruvor och kolla på Bambi.
Min fästman är bra på det där. Utmana mig så där lagom mycket så jag tänker i nya banor samtidigt som han inte är elak (tror inte den killen kan stava till det ordet). Jag älskar honom för det. Ja inte bara därför såklart, men det är en hårfin balansgång mellan att utmana, trotsa, jävlas och att vara elak, knäcka, missbruka någon.

Idag är det storm ut IGEN men det är bara på med dunjackan, kängorna och lamasjalen och gå i motvind till jobbet. Gött.