Vardagslunk

Jag är sjukt dålig på vardag men gillar VAR DAG. Försöker leva i nuet och tycker att jag är ganska bra på det nu förtiden. Förr vara jag alltid i då eller framtid.
När man har en liten Hannes Martti så MÅSTE man vara i nuet och just nu så är det fullt fokus på mina barn. Ja nästan fullt fokus då...För visst glider tankarna iväg ibland när prins Aron är på dagis och Hannes sover. Typ "borde tvätta, borde skaffa mig en ny PT, borde öva, borde skriva, borde diska..."

Man ska ju inte stressa efter en förlossning utan vila, njuta, äta gott och bara vara men är man en duracellkanin som jag så blir det svårt ibland. Jag och min sambo har i alla fall börjat med en ny vana som jag gillar mycket och det är kvällspromenader med barnen. Aron älskar det. Vi går ut vid 19 och promenerar en timme och kommer hem lagom när det börjar skymma. Och när vi traskar där i skogen eller vid havet så känner jag verkligen att "detta är min familj". Underbart och overkligt!

I sinom tid så ska jag ju börja träna igen och fasen vad det KLIAR i hela kroppen, men tyvärr så får jag ju inte springa än. Man vill ju inte riskera framfall (lika sexigt som det låter...). Men lite träning hade behövts då kilona sitter som berget denna gång efter förlossningen. Ja jag vet jag ska inte gnälla för det handlar om 5 kilo men de är så degiga och det är inte så himla snyggt. Borde kanska skaffa en gördel som de hade på 50-talet :-).

Ja dagarna går och kommer aldrig åter och innan man vet ordet av så är man tillbaka på jobbet och inne i ekorrhjulet igen. Ska försöka njuta ännu mer och sluta vara så himla ambitiös. Alltså det är ju inte så att man inte GÖR nåt för det gör man ju. Man tar hand om dessa våra minsta, våra viktigaste och de som ska forma vårt samhälle och om man vill göra ett bra jobb så får man ju avsätta lite tid också.

Jag-en kamelont som vänder ut och in på mig själv

Alltså jag försöker verkligen. Gudarna, mina vänner och katten ska veta hur mycket jag försöker. Ja jag försöker verkligen och gör mitt allra bästa hela tiden för att vara en bra mamma och följa boken. Problemet är ju bara att det finns liksom inte EN bok för oss som ligger i tvist utan TUSEN.

Låt mig ta ett exempel.
Kalle, Olle, Pelle och Nisse tycker alla att de har barnets bästa för ögonen och barnet i fokus. På frågan om hur man ska göra när en 4-åring VÄGRAR, gråter, skriker, spriner och gömmer sig och till slut resingerar inför en överlämning svarar Kalle, Olle, Pelle och Nisse diametralt olika.
Om Kalle, Olle, Pelle och Nisse hade varit Svensson på gatan så hade det väl varit sin sak men när samtliga arbetar inom barnomsorg, familjerätten, med familjejuridik eller barnpsykologi så blir det svårare. För visst vill ju jag som mamma tro på dem allihop. De är ju proffs och borde veta.

Kalle: Ja men jag tycker att man absolut kan använda sig av milt våld. Det finns inget barn som tagit skada av det så länge inte mamma eller pappa visar känslor i detta läge. Man ska vara som en pilot som flyger ett flygplan och man ska bara stänga av alla känslor annars kommer barnet känna vad du känner.

Olle: SJÄLVKLART ska du lyssna på ditt barn! En 4-åring har uppnått den mognadsnivå så att den förstår saker på ett djupare plan och inte bråkar för bråkandets skull. Övertala, muta, locka och motivera men om barnet blir hysteriskt så tvinga absolut inte. Då skadar du deras förtroende. En 4-åring ska man ta på allvar och lyssna på. Du känner ditt barn bäst!

Pelle: Svår fråga....Ibland ska man lyssna på sitt barn och ibland inte. Det beror på vad det gäller. Det viktigaste är att föräldrarna kommer överens och samarbetssamtal är det som gäller. Om inte det funkar så får förskolan ta ansvar för överlämningarna och medla. Då löser sig allt nör barnet av sig självt.

Nisse: Fixa en lösning som gagnar er föräldrar. Jag menar är det inte skönt för en förälder att vara barnfri två veckor i sträck? Jo såklart och då är det ju också det bästa för barnet. Man ska ytterst ta hänsyn till föräldrarnas arbetstider och livssituation och om föräldrarna är nöjda med sina liv då är barnen det också.


Que?????????

Så när man då försöker följa allt som alla säger och samtidigt gå på egen magkänsla, blidka den andre parten och samtidigt ha sitt barns bästa för ögonen och möta och bekräfta alla barnets känslor och reaktioner utan att känna nåt själv.......Ja det blir lite komplicerat ibland. Minst sagt. Eller är det bara jag som är kass?

Så kan någon klok person tala om för mig vem som har rätt?

Bilderna är googlade.

Det sprutar

Fyfan för mjölkstockning. Fyfan för när det sprutar ut bröst och ögon.
Alltså jag ammar inte mina barn av den enkla anledningen att det inte känns rätt. Ja så hemskt är det. Jag vet att det är det bästa och bla bla bla bla men jag kan bara inte.
Så att ge mig "Amningsboken" i mammagåva när vederbörande VISSTE att jag inte ville och skulle amma resulterade bara i sprutande ögon. Så jäkla rubbat liksom. "Åh tack för omtanken??? Nu ger du mig inte alls dåligt samvete......" Vad tänkte den personen med?
Nåväl boken har kommit väl till pass då andra väninnor lånat dem under åren.

Den här gången fick jag ett helt Ole Henriksen kit i mammagåva och ett halssmycke i vitt guld och total respekt för mitt beslut att  inte amma. Inga sprutande ögon här inte men den här gången fick jag kanske mitt straff då för att jag trotsat att MVC och BVC tanter dvs G-kupa, läckande tuttar och 39 graders feber. Trots att jag fått samma tabletter på KK för att hämma mjölkproduktionen som jagt fick 2008 så började min brsöt den här gången producera massor av mjölk och nu sitter jag här som en annan Pamela Anderson :-).

Lärdomen är i alla fall att hellre läckande bröst än tårar som aldrig vill sluta rinna.

(Pumpen på bilden är googlad)

ÄNTLIGEN!!! Välkommen älskade barn

Nu är älskade miniprins här! Natt mellan 22e och 23 aug kom Hannes till världen efter sex timmars mycket intensivt arbete.

En vecka har gått och tankarna är många. Detta snurrar i mitt huvud just nu. (Obs! De som är känsliga för känslouttryck och tycker det är patetiskt eller verkar konstlat bör inte läsa nedanstående)

1. Har nu fött med all tänkbar smärtlindring en gång och utan något en gång och kan bara konstatera att det krävs en typ övermänniska för det sistnämnda. Ok jag gjorde det men varför har ingen sagt att det var en nära dödenupplevelse? Coolt ja-men AJ AJ AJ AJ AJ!
2. Min sambo som i vanlig fall är lite rädd för nålar, blod etc blev min egen stålman och riddare. Shit vilket stöd, vilken coaching, vilken kärlek, vilken närhet!!! Tack för att jag fick göra detta med någon som bryr sig och älskar mig!
3. Hur fasen klarade jag mig förra gången när jag sen blev ensam med ett spädbarn och med allt vad det innebär? Tar så tacksamt emot tvåsamhetens trygga vagga, vardag, vänliga ord, frukost på sängen, förutsägbarhet och någon som också älskar och hänger sig helt åt barnet.
4. Aron, min älskade, älskade unge! Wow vilken storebror han är och mammahjärtat värker av stolthet!
5. Livet tar så konstiga vändningar och vem kunde tro att jag skulle få den här chansen? Jag tror inte på någon högre makt utan tackar mig själv för att jag är stark men den styrkan hade jag inte kunnat finna och förvalta utan stöd från mina vänner, familj, kollegor och min son Aron.
6. "Du varg du varg kom inte hit-ungen min får du aldrig" Aron älskar den där sången och vi har sjungit den tillsammans för lillebror och återigen får man den där obeskrivliga känslan av "Hur ska jag kunna skydda dessa mina små från det onda, göra dem till bästa medborgare som tar sitt ansvar och medverkar till att vi får ett bättre och mer tolerant samhälle? Man kan inte göra mer än sitt bästa.

Det kokar ute och inne

Nu är det så sjukt varmt så det kokar fan i magen. Alltså stackars bebis känns det som. Vi svalkar oss på stranden. Upprörs över föräldrar som inte säger till sina kids när de släpar upp maneter på stranden (de är faktiskt djur) och lägger dem i sanden. Lever på vatten, massor av frukt, glass, yoghurt, bröd och ägg och sen på kvällen blir det varm mat. Helst grillat :-).
Just nu är det bara lata dagar och jag väntar med spänning på hinnsvepning (lika kul och sexigt som det låter....) och förhoppningsvis en snar förlossning. Sambon jobbar på för fullt för att få bygget klart.

Sommaren so far

Jag skiter i att det är kasst väder för sommaren 2012 är BRA!!! På det stora hela alltså.

Bäst:
Aron
Alla besök av goda vänner
Lyckade resor
Alla roliga gig
Vårt bygge
Aron
Mina odlingar
Att jag snart får en till bebis :-)
Att vara mamma
Lugnet
Släkten
Västkusten


Sämst:
När Aron är borta :-(
Halsbränna
Kramper i benen
Försäkringskassans långsamma kvarnar

Sommar och krämpor

Sommar! Ja fyfan vad jag har längtat och som jag behöver detta just nu. Sist jag kände mig så här förtjänt av sol, bad, grillkvällar, resor, böcker i hängmattan (fast jag har ju förståss ingen....) och myclet social samvaro var på gymnasiet. Då kämpade man ju som ett djur under terminerna. Ja inte för att livet är en dans på rosor nu men på nåt sätt så vill jag prestera med stort P för att sen kunna ta semester.
Denna vinter/vår har jag verkligen presterat på många olika plan och klappar mig själv på axeln, jagar bort Luther och känner mig nöjd med mig själv. Och det säger inte lite för det är inte ofta jag är helt nöjd med min egen insats.
Sommaren 2012 kommer bjuda på resa till Gotland, många besök av släkt och vänner och deras barn till vårt hus och trädgård, Liseberg och mitt andra "hem" Göteborg, samkväm i Bohuslän med alla kusiner och kusinbarn, förhoppningsvis många stranddagar med prins Aron, färdigställande av vår renovering här hemma, ett tiotal spelningar för varierande publik runt om i Skåneland, grillkvällar och förhoppningsvis en glad och nöjd Aron och en utvilad och leende sambo :-).

Enda molnen som seglar förbi på min sommarhimmel är lite oro och spänning över hur Aron ska fixa sin "uppdelade" sommar. Det är inget speciellt egentligen. Alltså massor av föräldrar i Sverige "delar" på sina barn under sommaren. I vårt fall har det bestämts två veckor i stöten. Har ingen aning om hur länge två veckor är för en 4-åring egentligen, men det lär ju visa sig. Har heller ingen aning om det är för barnens bästa som två veckor har blivit nån slags standard eller om det är för de vuxnas bekvämlighet. Men det lär ju också visa sig. Jag tror det går jättebra för jag har turen att vara mamma till en  mycket trygg, nöjd och tillfreds kille som brukar "hänga på" det mesta.

Ett annat moln, eller moln och moln, lyxproblem kanske snarare är det rätta ordet är mina graviditetskrämpor. Jag är inte den gnälliga typen. Jag tycker att jag har det bra. Jag är frisk, hyfsat stark, inte överviktig, har inte foglossning, ingen diabetes osv men det börjar bli TUNGT. Det trycker typ överallt och jag går upp ca 5-8 gånger per natt för att jag dricka, för att jag har kramp i benen eller för att jag TROR att jag är kissnödig. Om jag jobbat kväll (vilket det ju blir när jag spelar) så är jag ett lik ett par timmar dagen efter. Alltså ASTRÖTT. Men å andra sidan-håret är tjockt och blankt, jag har inga bristningar, kan fortfarande träna (dock inte springa såklart), bebisen mår alldeles utmärkt och det bästa av allt-jag är GLAD. Ja riktigt glad.
När jag var gravid med Aron så grät jag varenda dag. Sjukt jobbigt. I och för sig så fanns det ju emellanåt bra skäl att gråta men ändå. Jag var hudlös och så himla sårbar.
Jag gråter ingenting den här gången. Jag är inte lättirriterad och inte sur. Bara glad och känner mig som superman. Jätteskönt!

I slutet av sommaren kommer alltså den lille titta ut och det känns helt fantastiskt! Tänk att få bli mamma igen och slösa kärlek, uppfostra, finnas där....

Vilken lycka och tur!