..och en fin påskpresent!

Det här underbara halsbandet blev klart idag (handgjort av Birthe Göransson för presneten).  Ååååh vad det kommer sitta fint till vårens fina klänningar :-)  Tack snälla Birthe!
(Om du tyckte detta var fint och är intresserad av Birthes smycken så gå in på www.minkropp.com och  sök på Birthe Göransson)

Glad Påsk!

Jag firar inte påsken på annat sätt än att äta god mat, umgås lite mer med familjen än vanligt och så pyntas det en del. Ja det är alltså typ som jag lever i vanliga fall. Finns det inge anledning att pynta, feja, mysa och slappa så hittar jag en. För att det är livskvalitet.
Just den här påsken är det dock inte så kul att pynta hemma eftersom vårt grovkök just nu är i vårt vardagsrum. Efter att vi upptäckt fuskbygget from hell så har vi nu rivit ut allt. Ja man få ju se det positiva med det...man passar på att rensa upp. Lever man med en hamster så samlar man på sig en del. Så nu har jag sorterat och kastat allt från gamla mobiltelefoner till maskeraddräkter.
Nåväl. Det kunde varit värre. Min sambo fick några sömnlösa nätter då han funderade på hur vi skulle lösa allt och efter att vi insett att vi inte får ut en krona på försäkringen så blev han lite svettig. Jag kramade honom och sa att det kunde varit värre. MYCKET värre. Barnen kunde varit sjuka, Aron kunde ha bott nån annanstans, vi kunde varit arbetslösa....
Sagt och gjort. Vi slutade fundera på skiten och nu har det bara löst sig ändå av sig själv på ett bra sätt. Saker har ju en tendens att lösa sig för eller senare.
Men påskpyntat blev det inte. Men mycket tid med barnen, vänner och med varandra. Ja visst låter jag bara så där läskigt klyschigt positiv? Ja men när tragedin har flämtat i nacken och man ägnat ca 400 nätter åt att bara gråta, älta, vandrat fram och tillbaka på kalla tomma golv, lyssnat på sina egna andetag och känt sig ensammast i hela världen ja då tycker man nog livet är ganska gött ändå. Så länge vi har varandra.
Älskar er min fina familj!

I did it

Bara så ni vet alltså. Tack vare dessa skor (tack pappa) , en snäll sambo som tar barnen en timme på kvällen och en stor portion vilja så nådde jag ett av mina personliga mål.
Men först lite bakgrund...
Den 25e augusti 2012 står jag hemma i badrummet iklädd pyjamas och ska duscha första gången sen jag kom hem från BB. Vågen står på 68 kg och dessa kilon har inte satt sig så där klädsamt som de gjorde när jag var gravid med Aron (Pamelatuttar och en sjukt snygg Jlo rumpa). Nä den här gången hade de liksom smetats ut och rumpan var liksom utdragen och platt och bred som en ladugårdsdörr (nåja lite överdrift kanske men det var så det kändes). Inte en muskel syntes på hela kroppen.
Ja ja, tänkte jag. Det ordnar sig på 8 veckor (för det gjorde det ju med Aron).
Problemet vara bara att (eller egentligen ska man väl vara glad för det..) den här gången så var jag LYCKLIG och inte ENSAM när jag födde barn och det bidrog nog mycket till att kilona satt kvar plus att jag hade tid, lust, råd och ro att ära bra och gott den här gången.

Efter nån månad till satte sambon upp en bild på mig från februari 2011 och det var en sporre.
Superwoman nästa.
Ja och nu är jag här drygt 6 månader efter lillprinsen kom till världen och jag är starkare i överkroppen än jag NÅNSIN varit. Pga risk förframfall och lite andra krigsskador  så kan jag fortfarande inte löpträna som jag vill så kondisen är inte på topp än men det kommer :-).

Så vad ville jag säga med detta? Ja nog inte mycket mer än att man kan om man vill (oftast) och om man har TID vilket min käre sambo ger mig :-).

Ge mig styrka...

...att acceptera det jag inte kan förändra. Våren kommer inte snabbare för att man tjatar liksom.

Men februari bjuder på surdegsbak (sambons nya projekt), glada ungar, andras ungar, skrattande ungar, sjungande ungar, jobb, lite olika roliga virus, kräksjuka, ont i ryggen, pianostämning (av min snälla snälla sambo), mammagrupp, klassisk parmiddag (det var inte igår liksom), grovköksrenovering (shit vad man kan bli yr och kass av för mycket lacknafta....) och massor av tålamod, ännu mer tålamod och mest tålamod.

Dagens trösterika sång

Jag är inte ett dugg religiös men jag bara älskar den här sången. Man kan tänka att man dedikerar den till någon som är ens stöd, ens kärlek och liv. Någon som finns där och nån som älskar en trots alla brister och fel som man ju har. Så rik jag är och lyckligt lottad som har detta i mitt liv. Det är minsann ingen självklarhet.
Så lyssna till denna kvinna som verkligen visste att livet kan vara tufft men att man också förlikar sig till slut :-).

Januari=transportsträcka

Har ju då börjat jobba efter föräldraledighet. Amen. Ja det är liksom ett måste i mitt liv. Jag AVGUDAR mina barn men jag dör själsligen om jag inte får vara kreativ också och det får jag verkligen på mitt jobb :-). (men det är slut med mysbyxor..NU måste man helt plötsligt försöka se snygg ut igen)
Apropå kreativ så har sambon fullkomligt snöat in på eget surdegs bak (alltså har ni luktat på den där surdegssmeten???? Fy.) och prins Aron har byggt ett helt landskap inne på sitt rum där varje djurart har sin plats, ö. borg, säng....
Hannes är nu drygt fem månader och kräver ganska mycket så nu måste mamma och pappa var kreativa och utsövda för att hitta sätt att underhålla bebisen :-). Så olika bebisar kan vara. Eller så får man vad man klarar av och förtjänar ha ha. Jag var ju helt ensam med Aron och var såklart glad att jag fick en frisk och nöjd bebis. Hannes är också frisk och nöjd men så galet nyfiken så han ska helst STÅ hela hela tiden i mammas eller pappas knä. och så tycker han om att träna krypning/ålning påhejad av Aron.

Mr Know it All är lugn för tillfället och jag får vila mina öron från alla dumheter som nu människor kan vräka ur sig. I ett annat liv kan jag skriva en bok om "Så sänker du dina medmänniskor på bästa sätt".

Ja kort sagt..Livet rullar på som det ska så här i januari (som inte direkt tillhör favismånaden). Så där lagom av allt. Somnar dödstrött klockan 21.30 varje dag. Jobbar, lagar mat, tränar, leker med barnen, städar...Ja ni vet. :-)

Sätter lite guldkant på grådasket och kylan genom att träffa mina vänner, äta (är inne i en period när jag bara måste ha nötter , hembakade kakor, och varm choklad med vispgrädde) och träna crossfit (jäklar vad STARK man blir).

Och nu är det snart dax att börja blogga om mitt stora projekt under våren och vad det kommer utmynna i den 2e juni. Avslöjar en del nästa gång.

Simma lugnt!

Känsla kontra okänsla

Här är svaret på varför jag håller på med musik. Det snackas en del om oss "känslomänniskor" (tänker snart börja använda ordet "okänslomänniskor") och vad det kan medföra (ja fördomarna  är att man med automatik är impulsiv, instabil och jag vet inte allt...). Samtidigt behövs det såna också. Såna som tar ut svängarna, svettas, visar med hela kroppen och ansiktet vad musik är och att det är en egen unik konstform. Vi behövs också.

Ja nu menar jag ju inte alls att jag spelar i samma liga som Usher (I wish liksom...) men den här livevideon visar verkligen upp vad det är att vara sångare och musiker och ta sitt arbete på stort allvar.
Och utan känslor eller förmågan att förmedla känslor hade såna som Usher inte funnits.